Livet ska njutas av!

Foto: Oskar Zander på Rockfoto.nu

Igår var jag och Sköldpadderäddarinnan på Lars Winnerbäck på Annexet i Stockholm. Det var svettigt, snyggt, tajt och melankoliskt. Lasse log mot tonårskillarna på balkongen, kom av sig när en tjej skrek ”jag älskar dig” och lekte med gitarristen Ola Gustafsson och ju mer vi dansade ju mer log han.

Bästa låten från nya plattan (UPIs egen video):

Bästa återseendet (från Linköping förra året):

Bästa lugna låten var (från spelningen i fredags):

När vi gick ut från konserten enades vi om att livet verkligen ska njutas av! Det gäller att leta upp de goda sammanhangen. Vara med människor som får oss att skratta och vilja leva. Låta det goda ske oss för att livet är för kort för att slarvas bort det.

OCH NÄSTA GÅNG SKA VI STÅ LÄNGST FRAM!

Det var inte bara vi som gillade konserten läs vad Mattias Dahlströms skrev i DN.

Här är Nattens spellista från konserten.

Hur klarade du att vara utan barnen när du skiljde dig?

Den frågan får jag ibland och den frågan ställer jag mig själv också då och då. För sanningen är den att jag inte klarade det. Jag gick sönder av att säga hej då på fredags morgonen och veta att det skulle vara en hel vecka innan jag fick hålla dem igen. Jag bet ihop. Sa ett lätt hej då utanför skolan. Körde bilen utifrån parkeringen för att bara stanna  i första bästa parkeringsficka och gråta så jag skakade. Som tur var hade jag en väninna som gått igenom samma sak ett år tidigare och som jag kunde ringa. Hon sa.

- Det går över. Man vänjer sig. Det blir lättare.

Det var helt omöjligt att tro på. Hur kunde det vara möjligt att jag skulle kunna leva och vara glad med vetskapen att jag skulle missa mina barns halva uppväxt. Jag såg att barnen led också. De sa till mig att jag inte fick ringa i pappas vecka. Att jag inte fick säga att jag längtade efter dem. Jag lät bli. Tyvärr så här i efterhand så lät jag bli. Jag borde framhärdat med kontakten i pappas veckor men situationen var svår och vi gjorde alla så gott vi kunde. Och det fyrkantiga varannan-veckas schemat blev till en början en rutin att hålla fast vid för alla. Det är i såna här faser i livet som man tackar gudarna för förmågan att stänga av. Härda ut. I det som inte går att härda ut.

Sakteliga blev det bättre. Vi hittade former för att låna barnen i varandras veckor. Att ha ett barn på egen hand blev en oväntad lyx. Att vara ensam vuxen med barnen en hel vecka gav möjlighet till en fördjupad relation. Längtan gjorde att vi alla insåg hur mycket vi älskade varandra. Och varannan vecka återkommer den bästa, bästa dagen någonsin. Att få återse barnen och ha vardag tillsammans igen. Så ur det svåra kom något bra. Något jag nu aldrig skulle vilja vara utan.

Men vänjer mig det gör jag aldrig. Och även om jag nu kan njuta lite bättre av min egen barnfria vecka så skulle jag välja att ha barnen boende hos mig på heltid om det var möjligt.

Här är flera som skriver om varannan veckas livet:

• Ensamma pappan om glädjen att ses igen
• Deltidspappan om saknaden

Har du läst andra inlägg om att leva varannan-veckas liv eller kanske skrivit själv? Lägg i en länk i kommentarerna!

Nu har Journalistförbundet också reagerat

Idag skriver Journalistförbundet ett inlägg i debatten om Ett fall för Louise.

Journalistförbundet delar Barnombudsmannens, BO:s, kritik mot att barn exploateras av medierna, (DN Debatt 5/11) men det är inte i de etiska reglerna problemet ligger. Regelverket ger barnen skydd. Felet ligger i regeltillämpningen. Enligt de yrkesetiska reglerna är journalister skyldiga att visa hänsyn mot ovana intervjuobjekt. Barn är ett exempel på detta. Sådana intervjuer ställer höga krav på omdöme och en bedömning av den skada barnet kan lida vid en publicering. Programansvarig eller ansvarig utgivare gör den slutgiltiga prövningen av om publicering ska ske. Att barn eller föräldrar gett sitt samtycke fråntar inte ansvariga utgivaren moraliskt eller juridiskt ansvar.

Snälla SVT! Kan ni inte bara gå ut och säga det enda rätta: Det var en felbedömning att sända programmet om 9-åringen. Det var emot gällande pressetiska regler. Familjen mådde så dåligt att Louise Hallin lämnade in en anmälan till Socialtjänsten utan familjens vetskap innan programmet sändes. Förutom enskilda personer med lång erfarenhet av barn och journalistik har nu flera tunga instanser som Barnombudsmannen, Barnläkarorganisationen, Rädda barnen och Journalistförbundet reagerat. Dessa välformulerade och tydliga röster borde räcka för er att inse att ni gjorde en felbedömning. Snälla?

Det är ok att göra fel, men man måste tillstå sina misstag och dra lärdomar!

Nattens tidigare inlägg om detta med länkar till debattartiklar och flera blogginlägg hittar du här och här.

Tack Lollo för tipset!

Ring pappan direkt!

I inlägg som berör som publicerades igår länkar jag till ett inlägg om att personal på skola och dagis fortfarande ringer mamman först. Jag har fått två kommentarer som fick mig att haja till:

Miss Understood skriver så här:

Jag har uttryckligen bett skolan ringa pappan först, för han har bil och befinner sig i närheten, medan jag har MINST en timme kollektivtrafik innan jag kan hämta dottern. Jag och pappan har alltså en överenskommelse: att han alltid ska ta akututryckningarna och sedan tar jag dagen-efter-vård om det behövs. Jag har bett skolan skriva upp på hennes papper att det är pappan som ska kontaktas…
MEN ÄNDÅ…. ringer de till….MIG.

Maja skriver så här:

Jag ringde hemnumret bara när jag var lärare, och svarade pappan då så lämnade han i fyra fall av fem över luren till mamman. Man ringer ju i princip bara barn som är stökiga på nåt vis när barnen är lite större, som över 10 år eller så. Så, så är det med den saken. Hade jag fortsatt vara lärare så hade kanske jag också valt att ringa mammorna först dels för att spara tid, dels för att slippa få en hjärnblödning av ilska varenda gång man pratade med en pappa som är just den som antagligen är orsaken till att man ringer överhuvudtaget.

Så här tycker jag:

@miss understood Med risk för att jag säger det självklara för jag vet hur klok du är, men bara för att alla ska höra det: Sluta svara när de ringer från dagis. Om du svarar hänvisa till pappan. Gå absolut inte med på att själv ringa pappan!

@maja Jag fattar allt det där. Jag fattar att man inte orkar till slut. Jag fattar att man blir arg. MEN. Genom att ringa mamman så bidrar man till:

• att skydda pappan från att ta konsekvenserna av sitt beteende
• att mamman fortsätter att ta för mycket ansvar
• att bibehålla sociala och kulturella könsstrukturer

Vi befinner oss mitt i en förändring. Pappornas roll för barnen som exakt lika viktig som mammans får allt mer genomslag i praktiken. Och de som jobbar inom barnomsorg och skola kan göra så mycket genom att vända sig direkt till pappan. Genom att utgå från att pappan tar exakt lika mycket ansvar och är precis lika insatta i barnens vardag som mamman så blir pappan stärkt i sitt självförtroende, mamman får avlastning och barnen får två föräldrar som är lika viktiga för dem och står dem lika nära.

Värmer upp för ikväll

Vad är medberoende?

Den frågan fick Maria, i senaste avsnittet av Kysst av spriten. Hennes bästa vän söp och två små pojkar led utan att hon ingrep. Hon svarade så här på frågan:

- Medberoende? Det är den som väntar.

Det är en otroligt bra beskrivning i sin korthet. Den som är medberoende väntar på att den som dricker ska sluta. Väntar på att något hemskt ska hända eller att något äntligen ska förändras. Den medberoende väntar utan att agera* och under tiden lider alla.

*Agera i betydelsen söka hjälp och ta hand om sig själv istället för att fokusera på den som dricker.

Inlägg som berör – 091106

• Fångad av Barstol om ett helt ”underbart” one-night-stand. Oh, vad jag önskar att jag någon enda gång i livet fick till såna repliker som tjejen får på morgonkulan.
• Dubbeltransparens-konferens av Emanuel Karlsten om att drivas av en ofantligt stor prestationsångest och erkänna hur överambitiöst det blir då. Jag älskar bekännelser av det här slaget. Det får mig att känna att kan han erkänna att han har prestationsångest då kan jag erkänna att jag….
• Sluta sluddra om alkoholen av Gudrun Schyman om vårt samhälles dubbelmoral när det gäller alkohol. Hårresande fakta om alkoholens verkningar i samhället. Och genusperspektivet är nyttig men inte kul läsning.
• Kondom ökar depression hos kvinnor av Emmas blogg om skillnaden mellan orsak och samband i kvällstidningarnas rubriksättning.
• Som vi älskar de där kurvorna av Alex Schulman om att gå till BVC och väga sina barn. Själv hatade jag det så mycket att jag inte gick dit förutom när det var läkarkontroll och då skulle ni sett hur BVC-sköterskan såg ut. Hon gav mig de mest misstänksamma blickar man kan tänka sig. Usch, jag ryser fortfarande fast det var 15 år sedan.
• Projektledaren säger upp sig av Gunilla Bergensten recension skriven av Petra på En annan sida. Den här boken har några år på nacken men den väcker fortfarande tankar. Petras eget exempel med dagis och skolpersonal som ALLTID ringer mamman först gör mig förbannad. Himmel när ska de lära sig?
• Jag vet vem jag tror på av Mymlan om kvinnomisshandel och varför kvinnor drar tillbaka sin anmälan.
• Yogarummen fyllda av stress av Bodil Sjöström om att tid för avslappning pressas in i ett överfullt schema.

Debatten om ”Ett fall för Louise” fortsätter

För några veckor sedan skrev Kattis Ahlström en debattartikel där hon menade att det bryter mot FNs barnkonvention att exponera barn med problem på det sätt som görs i TV-programmet  Ett fall för Louise. Många av Nattens läsare deltog i debatten och var med rätta mycket upprörda. Flera tunga personer och instanser höll med. Programledningen försvarade sig. Idag efterlyser barnombudsmannen och med flera en genomlysning av de etiska reglerna för press, radio och tv.

I Norge har dessa ändringar redan skett och i deras etiska regler, Var-Varsom plakaten, står följande om skyddet av barn:

4.8. Når barn omtales, er det god presseskikk å ta hensyn til hvilke konsekvenser medieomtalen kan få for barnet. Dette gjelder også når foresatte har gitt sitt samtykke til eksponering. Barns identitet skal som hovedregel ikke røpes i familietvister, barnevernsaker eller rettssaker.

Jag håller helt med om att i programmet Ett fall för Louise så har inte tillräcklig hänsyn tagits till konsekvenserna av medieexponeringen för de deltagande barnen. Barnombudsmannen och medförfattarna exemplifierar det mycket bra:

Ingen kurator på en skola skulle drömma om att låta ett barn som berättat om svåra problem i hemmet få stå på scenen på nästa föräldramöte tillsammans med sina föräldrar för att alla andra föräldrar ska kunna lära sig av det kuratorn har att förmedla till barnet och barnets föräldrar. Ett sådant handlande skulle ses som djupt oetiskt. Den enda skillnaden när samma sak sker i tv är att publiken är ofantligt mycket större än i en skolaula.

Med det exemplet i åtanke så faller helt programledningens försvar:

Vi tycker att ”Ett fall för Louise” bryter ett mönster och visar att det är bra att berätta, att det är en möjlighet till förändring och förbättring. Vi hoppas att programmet stärker tanken om att öppenheten är en god kraft. Hur konstigt det än kan låta i Kattis Ahlströms öron så är faktiskt hela idén med ”Ett fall för Louise” att våga låta barn och vuxna berätta och tro på att det leder framåt.

Jag har sagt det förr och säger det igen. Stoppa sändningarna av ett Fall för Louise!

Tillägg: Barnläkaren Lars H Gustafsson fortsätter skriva och reagera på debattartiklarna. Bloggaren Heja Abbe funderar över hur han väljer att exponera sina barn.

Ikväll klockan 22.00 debatteras Barns integritet i Media i programmet Debatt.

Olika partners lyfter fram olika sidor hos dig…

…och eftersom livet är kort är det bäst att välja en partner som gör dig svartsjuk, korrigerar dig, får dig att svälja halva meningar och ständigt får dig att undra om du har gjort något fel?

Nej, eller hur?

Det är bättre att välja en partner som får dig att känna dig trygg, som frågar efter mer när de inte förstår, som vill undersöka hur saker hänger ihop och som tycker du är det bästa som hänt dem. En som gör att du vågar säga vad du känner/behöver och som älskar dig precis som du är med alla tårar, längtan, tillkortakommanden och krångligheter.

En som det känns så här med.

Nattens favoritbloggar

Bloggvärldsbloggen efterlyser favoritbloggar med motivering varför de är just favoriter. Egentligen ska man bara välja en, men det är bara inte möjligt. Det finns för många bra. Här kommer därför en lista över de sex bloggare vars inlägg jag inte missar ett enda inlägg av. (Jag följer ungefär 200 stycken bloggar). Några kommer ni känna igen från mina fredagslistor över Inlägg som berör, men de flesta är helt nya.

A Sunday kind of love

Den här bloggen läser jag för att vi är intresserad av samma saker. Gillar liknande filmer. Ställer samma typ av frågor om livet.

Johan Norberg

Johan som till vardags är musikrecensent i tidningen Vi skriver om vardagshändelser med sina barn. Jag känner igen mig i hans kärlek och fascination av barns varande. Att inläggen är författade av en van skribent gör inte saken sämre.

Deltidspappan

För kärleken till sin dotter och beskrivningen av livet som varannanveckas-förälder. Stor igenkänning.

Att vara Charlie Schulmans pappa

Om kärleken till Alex Schulmans blogg har jag berätta förut.

Hur hamnade jag här?

Det här är en blogg som tar med mig på intimt sex, medberoendets våndor, riktig vänskap, gamla och nya pojkvänner. Och ju mer jag får lära känna Miss Understood ju mer stiger min respekt.

Barnläkarbloggen

Min dröm har alltid varit att bli läkare. Här kan jag låtsas en stund att jag blev barnläkare. De bästa inläggen är när läkarna beskriver sin rädsla för att göra fel och när de faktiskt gör fel. Och då tillstår det till föräldrarna. Det kallar jag mod. Alla läkare har en egen kyrkogård och de gör sitt jobb för vår skull.

Om ni frågar mig om en ny sådan här lista om en månad så kommer det vara nya namn. Det beror på att det är svårt att hålla en hög och jämn kvalitet på en privat författad blogg. Livet kommer helt enkelt emellan.