Jag jobbar svart ikväll

- Mitt namn är Micke. Jag ska ta hand om er ikväll. Har alla fått något att dricka?

Gästerna nickar för att sedan ändra sig till att säga ett högt och tydligt ja. Mickes ögon tittar en bit ovanför gästernas huvuden och i handen håller han en vit käpp. 

- Är alla som ska äta här? Är ni åtta stycken?

Nu svarar gästerna unisont ”ja, alla är här”.

- Om en liten stund kommer vi att gå till en annan byggnad och äta mat. Där är det alldeles svart. Jag och en annan servitör som heter Anders kommer vara där hela tiden. Det flesta tror att det kommer att finnas något ledljus, men det gör det alltså inte. Om ni har något som lyser på er tex klocka eller mobil så var snäll att ta bort det. Har ni några frågor?

- Får vi fråga om ditt handikapp?

- Ja, visst.

- Hur mycket ser du?

- Jag ser skillnad på mörkt och ljust.

- Har du alltid varit blind?

- Nej, jag fick succesivt sämre syn under min uppväxt.

- Är det ärfligt?

- Ja, i mitt fall är det. Min mamma har samma synfel som jag. Nu är det dags för oss att gå över till huset där ni ska äta. Det är en promenad på 40 meter.

Gästerna, som i just det här fallet, är en arbetsgrupp och deras chef på julmiddag, går föranledda av Micke som fäller ut sin vita stav och går i precis samma takt som de seende. Gästerna kommer in i en liten hall.

- Nu kommer det att vara en tio meter lång tunnel som vi råder er att gå igenom själva. Om ni inte vill det kan ni gå två och två. Det kommer finnas saker som ni kan känna på på vänster sida. Jag kommer stå här och Anders tar emot er i slutet av korridoren.

Ett nervöst fnittrande uppstår, men alla gästerna väljer att gå genom korridoren på egen hand. Vid slutet av korridoren väntar Anders. 

- Hej, vad heter du?

- Siri

- Välkommen Siri. Jag heter Anders. Om du sätter din hand på min axel så ska jag visa dig till din plats.

Det är bäcksvart och helt tyst så när som på gästernas fnittrande.

- Här ska du sitta. Känner du stolen?

- Ja.

- Har du satt dig?

- Ja, det är ett bordsben här bara som jag måste…nu sitter jag.

- Framför dig har du en tenntallrik. På den står en förrätt i en liten skål. Förrättsgaffeln har du till höger om tallriken. Det står två vinglas och ett vattenglas framför dig. Till höger om glasen står en flaska vatten, en liten flaska vitt vin till förrätten och en flaska rött vin till förrätten.

Av de åtta gästerna är det två som får problem.

- Jag har ingen gaffel. Och var är min vita flaska vin? Och nu försvann min brödbit. Är det bara jag som har problem? Oh, hjälp nu tappade jag servetten på golvet.

De andra sex gästerna är tysta och undersöker metodiskt matplatsen. Tenntallriken är bucklig. Förrättsskålen rund. Ett pekfinger i maten ger vid handen att det är en kall förrätt. Tre glas. Men bara en vattenflaska. Aha, vinflaskorna står bakom inte bredvid. Små vinflaskor med skruvkork. Vad smart så att gästerna kan ta själva.

- Jag tycker det är jobbigt vad tycker ni andra?

Några håller med andra är tysta. Servitören Anders tar till orda.

- De flesta tycker det är jobbigt den första halvtimmen och sedan har man vant sig.

- Hur stort är rummet?

- Det är 48 sittplatser.

- Va, jag trodde det var mycket mindre.

- Jag står vid ena väggen. Micke kan gå till motsatt väg så kommer ni höra hur stort rummet är.

- Nu är jag framme vid andra väggen.

Mickes röst hörs ett tjugotal meter bort.

- Det gör ont i mina öron. 

- Det är för att du kompenserar ditt synbortfall genom att stärka dina andra sinnen.

- Hör blinda bättre än seende?

- Nej, vi har bara tränat mer på att tolka våra hörselintryck.

- Är det sant att ni kan pinga, typ göra ljud, för att bedömma avstånd?

- Nej, det finns de som kan, men det är ytterst få förunnat.

Efter en timma börjar gästerna tala om annat än rummet, mörkret och blinda. Istället tar de två tysta till orda och pratar om sig själva. I skydd av mörkret får de mod att tala och de pratiga får semester från det sociala ansvaret. 

- Ulf, jag har aldrig hört dig prata så mycket som ikväll. Det är härligt.

- Man kan säga att det händer något med samtalet när man är här. I ert fall verkar det vara att andra personer pratar.

- Jag lyssnar mer koncentrerat.

- Jag blundar.

- Jag med.

- Inte jag.

- Tänk om vi kunde komma hit och jobba i mörker. 

- Utan powerpoint.

- Undrar om vi skulle bli mer kreativa.

Efter efterrätten får de som vill ta sig ut ur rummet på egen hand. Det går. Alla kisar mot ljuset. Någon tittar på klockan.

- Gud, vi har varit där i tre timmar. Det kändes som en.

Micke kommer och bjuder avsked.

- Stort tack för att ni ville komma hit. Jag hoppas ni har haft det bra.

- Ja, det har vi. Tack! 

Gästerna tar på sig jackorna och går ut i taxin. Det blir tyst. En intensiv längtan in till mörkret och bristen på krav på utseende, kläder, gott humör och fint bordskick infinner sig.

Svartkrogen ligger vid Söderby brygga, 7 km söder om Västerhaninge. Hotelchefen Anders och hans anställda är synskadade.