Jag vet att jag har världens bästa läsupplevelse framför mig

Jag ska nämligen läsa om Alberte-triologin av Cora Sandel.

Sist jag läste den var för sju år sedan och då slukade jag den. Nu ska jag läsa den långsamt. Och njuta av språket. Problemet är bara att jag fastnar redan på Gun-Britt Sundströms förord. Hon vet vad som är angeläget i en bok med stråk av det självbiografiska.

Biografisk litteraturforskning har alltid ägnat sig åt att finna överensstämmelser mellan en författares liv och verk. Men skillnaderna är ju mycket intressantare än likheterna! Det är där man kan spåra författarens avsikter.

Vad är det Sundström försöker säga? Att författare använder sina egna erfarenheter och formar dem så de förstärker den historia de vill berätta. Och att diskrepansen skapar den konflikt som för läsandet framåt. Utan att läsaren vet om det. Oh, när jag blir pensionär ska jag flytta in på institutionen för litteraturvetenskap.

Till slut lyckas jag slita mig från de litterära funderingarna och börja läsa. Här kommer ett smakprov. Kanske blir det fler. Vem vet.

När Alberte vaknar på morgonen är hon varm och skön. Det är den enda tid på dygnet hon inte fryser. Ett stort, varmt lugn finns i hennes lemmar, en lekamlig frid, som är det bästa hon vet. Hon ligger raklång med utsträckta ben. Det är varmt i hela sängen, och det är som om kroppen hade slagit ut, som om ett skal omkring den hade sprängts. Hon sträcker på sig, hon känner sig rörlig och mjuk och har råd att umgås lättsinnigt med sin egen värme. Det händer att hon övermodigt sticker ut en fot i kulan bara för att få känna den bli varm igen så fort hon drar tillbaka den.

Sveriges Radio har Alberte-triologin på läsecirkel den här veckan. Första programmet gick igår, men det går bra att lyssna i efterhand.