Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli

Så lyder en strof ur första versen på Internationalen, som sjungs i demonstrationstågen på 1 maj. Vi har i veckan som gått diskuterat hemmavid hur det kommer sig att vi firar 1 maj inte bara i Sverige utan över hela världen. Jag visste att det var för att få 8-timmars arbetsdag och rösträtt, men äldsta sonen berättade att det finns en annan anledning, The Haymarket massacre.

Arbetarrörelsens förstamajdemonstrationer var från början intimt förknippade med kampen för åtta timmars arbetsdag. I maj 1886 höll en grupp lokala anarkister, bland andra August Spies, ett möte i Chicago där bland annat krav på åtta timmars arbete framfördes. I slutet av detta möte, som ägde rum på Haymarket Square, kastades en bomb mot polisen som öppnade eld mot demonstranterna, se Haymarketmassakern. Efter mötet greps ett antal av de organiserade arbetarnas ledare och flera av dessa fängslades eller avrättades. De tre som dömdts till fängelse benådades av guvernör John Peter Altgeld 1893, då han ansåg samtliga åtta ha dömts på otillräckliga grunder. Det har inte kunnat fastställas vem som kastade bomben. Till ”Chicagomartyrernas” minne och för att samordna kampen för åtta timmars arbetsdag internationellt utropade Andra internationalen två år senare 1 maj till den internationella generalstrejkens dag på den amerikanska delegationenens förslag.

Kuriosa om 1 maj är att flera andra partier har försökt, och delvis lyckats, sno åt sig uppmärksamheten från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.

På 2000-talet har andra partier än de socialistiska med allt större engagemang börjat använda första maj för att manifestera sin politik. Bland annat har Kristdemokraterna i Uppsala under flera år ordnat marscher på första maj för ”rättvisa i barnomsorgen”. År 2006 lockade detta tåg 1 200 deltagare, vilket var drygt 300 fler än vad Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Syndikalisterna tillsammans samlade i sina separata manifestationer i Uppsala. Vissa pekar på att den stora uppslutningen kan bero på att Livets Ord har en stark förankring i staden.  Även enfrågegrupper har på senare år arrangerat manifestationer på första maj, ett exempel är Piratbyrån som sedan 2004 arrangerat manifestationer på första maj

Gillar du författarträffar?

DN På Stan har gjort en sammanställning över författarträffar i Stockholm den närmaste tiden.

Ny Vd har ett år på sig att vända skutan

En ny Vd kommer in med friska krafter, moderna beslut, uppdaterade strategier och har han/hon inte lyckats få med sig företagsledningen och medarbetarna under det första året så kommer det aldrig att gå. Säger de som kan företagsledning. Krasst, men sant, säger jag.

Marie-Louise Ekman tillträdde som ny chef för Dramaten i januari och har på drygt tre månader startat en ny blogg, genomfört beslutet att elverket ska bli en ungdomsscen och köpt in ett nytt system för beställning av biljetter över nätet.

Jag tycker det verkar som om hon är på banan, jag.

PS. Jag har hört ryktas att personalen applåderade när de fick veta att Ekman skulle bli deras nya chef. En chef blir aldrig bättre än vad deras medarbetare gör dem. Och en applåd är en underbar start på sitt första år. DS.

Att identifiera offrena i sin omgivning

De som missbrukar gnäller ofta. De övar upp sin offerroll till absolut maximum. Omgivningen indoktrineras sakta in i sanningen om HUR SYND DET FAKTISKT ÄR OM MISSBRUKAREN. Som med allt missbruk och medberoende är det här smygande processer som är svåra, för att inte säga omöjliga att få syn på, utan hjälp från utomstående.

Insikten om att man lever bredvid ett offer som egentligen inte är ett offer är första steget mot att bli fri från sitt medberoende. Att börja behandla missbrukaren som en vuxen person med 100% eget ansvar för sina handlingar är svårt.

Nyligen hörde jag om en mamma till en narkotikamissbrukande dotter i 20-års åldern. Mamman hade bestämt sig för att bryta mönstret av att hon alltid lät dottern komma hem när hon ringde och tjatade. Det som brukade hända när hon var hemma var att hon duschade, tog något av mammans klädesplagg, snodde något som hon kunde sälja på stan för att sedan dra ut igen. Nu måste mamman säga NEJ, NEJ och NEJ. Det är inte lätt, men hon måste. Hur mycket än hjärtat värker av moderskärlek. Det är bara så de kan bli friska bägge två.

Aldrig nöjd?

Hemliga morsan funderar på om hon ska kontakta mannen på dejtingsajten som är intresserad av astrologi. Hennes läsare är rörande överens om att det ska hon inte. Man kan undra vad Veronica Maggio skulle ha sagt.

Att skämmas över den man är tillsammans med

När man är medberoende, dvs närstående till en person med t ex alkohol, narkotika, ät eller spelmissbruk så behöver man lära sig att inte blanda ihop sig med den personen. Det är lättare sagt än gjort. Jag ska ge ett exempel.

Äkta mannen med den överförfriskade hustrun är på 50-årskalas. Frun blir fullare och fullare och drar dåliga skämt. Knappen i hennes blus har gått upp. När han försöker hjälpa henne gör hon honom till åtlöje inför de andra gästerna. Mannen vill gå hem. Frun säger att han är en tråkmåns. Hon vill stanna där spriten finns.

Mannen skäms troligtvis över att vara gift med en kvinna som dricker för mycket och visar halva bh:n. Han känner sig kanske orolig för henne och hur hon ska kunna ta sig hem. MEN nyckeln till bägges tillfrisknande i den här situationen är att de börjar ta ansvar för sig själva. Mannen ska helt enkelt åka hem själv när han känner sig redo för det. Hon är vuxen och kan ta vara på sig själv.  Men det kan han väl inte göra? Han älskar henne ju. Jo, men han hjälper henne bäst genom att hon får ta konsekvenserna av sitt drickande själv. Ju fortare hon känner av konsvenserna, ju fortare kommer hon till insikt om sitt missbruk. Hon lär sig helt enkelt mer av att vakna på ett kallt golv i festlokalen än att bli hemskjutsad i taxi. Brutalt, men så är det.

Men nu till det här med att skämmas för den man är tillsammans med. Det gör alla som är medberoende. Steg 1 är att erkänna det för sig själv och sin omgivning. Steg 2 är betydligt mer smärtsamt. Och det är att börja tänka på sina egna beteenden istället för på den missbrukandes göranden och låtanden.

All behandling av medberoende pendlar mellan två ytterligheter. Empati (jag förstår att det är skitjobbigt) och Nedbrytande av tankemönster (men kan man verkligen skämmas för en annan människa?). Så här kan det låta i terapirummet när man ska ta itu med tankemönstret. Terapeuten inleder.

– Skäms du för henne?

– Ja.

– Varför det?

– Hon är pinsam. Alla tittar på henne och sedan på mig. Jag skäms för att vara gift med någon som jämt blir för full.

– Men ska man verkligen skämmas för en annan människa?

– Ja, vi hör ihop efter 25 års äktenskap.

– Men tänk efter ska man verkligen skämmas för en annan människa? Ska inte alla ta ansvar för sig själva och sina egna beteenden?

Terapeuten ger sig inte förrän den medberoende tänker om. Läxan är att hon är hon och han är han. De sitter inte ihop. Utan var och en tar ansvar för sina egna handlingar. För dem som inte är medberoende låter det här kanske lätt. Men här pratar vi om beteenden som tränats in dagligen under långa relationer. Det är smärtsamt att sluta tänka på den andra för då måste man möta sig själv. Det de medberoende upptäcker är att de har satt sig själva och sina egna behov på undantag. De har levt en annan människas liv. När den insikten kommer går många medberoende igenom en sorgeprocess. Den är jobbig, men helt vital för att bli kvitt sitt medberoende.

PS. Det här är det sjunde inlägget i en serie om alkoholmissbruk och medberoende. Vill du läsa alla inläggen så klickar du på kategorin “alkoholmissbruk” i listan till höger. DS.

Second opinions månadsrapport April

Second opinion som granskar nyheter i media och gräver lite djupare och berättar lite mer om fakta bakom dagsnyheterna, har ett månadsbrev som lyfter fram deras bästa artiklar under månaden.

I Nyhetsbrevet för April lyfter de fram en artikel som ifrågasätter om fildelningen verkligen har minskat med 30%

Samtliga större medier rapporterar om en 30% nedgång av fildelning som en effekt av just Ipred-lagen som trädde i kraft 1 april. DN sätter rubriken ”fildelningen minskade direkt” och beskriver en 30% nedgång från en dag till en annan och hänvisar till ett TT-telegram. Flertalet andra medier följer med; AB,  Expressen, GP, SvD, Metro, Rapport, TV4 Nyheter m.fl. 
I de flesta artiklarna är Henrik Pontén, jurist på Antipiratbyrån, intervjuad och han hyllar Ipred-lagens framgång utifrån statistiken från företaget Netnod. På Second Opinions redaktion undrar vi den morgonen om en nedgång på 30% verkligen kan stämma. Det gjorde det inte, riktigt så enkelt var det inte. En second opinion som inte bara tittar närmare på statistik som källa till en nyhet utan även en viktig korrigering av en nyhet som så totalt dominerar svensk media just den dagen. 

Resor till Mexiko och USA bör undvikas

Så lyder krigsrubriken på uppslag 8-9 i DN idag. Det är EU:s hälsoministers Androulla Vassiliou som gör ett uttalande. Artikeln finns inte på dn.se. Man kan fråga sig om det beror på att rubriksättningen inte motsvarar artikelns innehåll. Det är nämligen Vassilious PRIVATA ÅSIKT som endast gäller EN DEL AV USA, inte hela USA. Detta visste DN vid publiceringen. Varför piskar DN upp rädslan på ett sätt som man endast ser i en kvällstidning annars? De borde veta bättre.

På dn.se finns nu istället en mer nyanserad artikel med följande insmygna dementi:

EU:s hälsokommissionär förklarade på måndagen att hon inte skulle resa till områden i USA och Mexiko där det kan finnas utbrott av svininfluensa. På det europeiska smittskyddscentret ECDC, som ligger i Stockholm, säger talesmannen Ben Duncan att kommissionären gjorde ett privat uttalande som inte representerar EU.

och lite längre ner

Smittskyddsinstitutet säger att det ännu inte finns något som talar för att det nya viruset H1N1 skulle vara lika allvarligt som fågelinfluensan H5N1. Svenska utrikesdepartementet gjorde under måndagen bedömningen att det inte finns anledning att gå ut och avråda svenskar från att resa till Mexiko: – Det är inte aktuellt just nu och det finns inga sådana signaler, säger UD:s presschef Anders Jörle.

Symtom på minskad testosteron

Häromdagen lyssnade jag på en läkemedelsförsäljerska som gjorde reklam för potensmedel som Viagra och Cialis. Hon berättade att 40% av män i 40-års ålder och 50% av männen i 50-års åldern osv, får minskad potens (svagt stånd, svårt att få utlösning). Detta beror på att män med åren får minskad testosteronhalt. Läkemedelsförsäljerskan sa med skräck i rösten att 30% av äktenskapen efter 50 år är vita äktenskap dvs äktenskap utan sex. Det finns en massa frågetecken här. I alla fall för min del.

• Upplever alla som lever i vita äktenskap att det är förfärligt? Eller speglar hennes uttalande att vi lever i ett samhälle där sexuell aktivitet är förväntat. Men det finns väl alla sorters människor? De som upplever det som en stor förlust på en skala över till dem som upplever det som en lättnad att slippa? Nu tänker jag på både mannen och kvinnan.
• Det andra är mer en reflektion. Om nu naturen gör så att de flesta män får minskad testosteronhalten är det inte något som man till viss del måste acceptera? Lära sig leva med? Eller acceptera är kanske för starkt ord, men i alla fall reflektera över. Detta gäller ju många av de förändringar som sker med åren, som att brösten hänger lite mer och så. Utan att man genast måste rusa iväg och operera sig. Att man är fin ändå. Eller stoppa i sig ett piller. Att man duger ändå.

Ja, ja, jag tror bara jag ville protestera mot hennes tvärsäkra uttalande lite. Det är lätt att dras med i tidens anda; att ung och stark är bäst. Särskilt när de kommersiella intressena är så starka som läkemedelindustrins.

Jag har skrivit flera inlägg om manlig impotens. Sök på potens i sökrutan så får du upp alla inläggen. Gör det även om det känns jobbigt att läsa. Kunskap är makt. Trots allt.

Någonting är sjukt

De människor som kommer till stressmottagningen… är också, som grupp betraktat, de sjukaste människor jag hitills mött i min läkargärning. De vill, men de kan inte, och de är oftast djupt frustrerade över sin egen oförmåga.

Så skriver läkaren Per Lytsy i förordet till sin bok Någonting är sjukt – reflektioner kring stress, människoöden och vår samtid. Jag har skrivit om den här boken förut och jag har skäl att återkomma till den nu igen, som ett handfast komplement till Karin Johannissons Melankoliska rum .

Per Lytsy är läkare på en stressmottagning och möter dagligen patienter med olika stressymtom. Och att det inte är en lätt uppgift förstår man när man läser de 10 olika porträtten av hans patienter. Läkaren ska vara allt; medmänniska, psykolog, medicinskt ansvarig, försäkringskassan förlängda arm och ett politiskt verktyg. Och om patienten inte har sjukdomsinsikt eller vilja att arbeta så är det hart när en omöjlig uppgift. Över axeln på läkaren hänger dessutom Försäkringskassan – politikernas förlängda arm – och vill ha besked. Är personen verkligen för sjuk för att jobba? Och påminner läkaren om att ingen hänsyn får tas till patientens social situation. Här lutar sig Försäkringskassan mot följande skrivelse i Lagen om Allmän försäkring:

Sjukpenning utges vid sjukdom som sätter ned den försäkrades arbetsförmåga med minst en fjärdedel. Vid bedömning av om sjukdom föreligger skall bortses från arbetsmarknadsmässiga, ekonomiska, social och liknande förhållanden.

Detta innebär att läkaren vid sjukskrivningen bara får titta på patientens medicinska symtom. Han/hon får inte ta hänsyn till mobbing på arbetet, bostadslöshet, alkoholiserade äkta makar, eller sexuella övergrepp. Sådant som uppenbarligen ökar en människas stressnivåer. Detta är en försäkring som endast ska betalas ut vid sjukdom. Att alla vet att denna försäkring under många år använts som socialförsäkring är det ingen som vill diskutera nu. 

Men ett är säkert: människor kommer även framledes uppleva att de inte kan arbeta på grund det som sker i den normala livsprocessen. Frågan är hur samhället ska hantera det, fortsätter Lytsy.

Per Lytsy frågar sig också. Vad är sjukt? Och hur stort eget ansvar har patienten? Och hur mycket kan vi begära att en människa ska klara av här i livet? Och varför orkar en del, men andra inte? Han försöker besvara frågorna genom fallbeskrivningar som varvas med fakta om hur forskningen utvecklats inom det här området och hur först Socialdemokraterna och sedan Alliansen försöker göra något åt de höga sjuktalen med sin arbetslinje. Och Per Lytsy lyckas i sitt uppsåt att sprida ljus över dessa mycket komplexa frågorna.

Det här är en angelägen, mycket angelägen bok. Dess styrka är fallbeskrivningarna. De ger en bild av hur olika patienterna är som ryms inom diagnosen utmattningsdepression. Jag hoppas också att boken leder till en debatt om hur patientens hela livssituation kan rymmas i mötet med läkaren.

Det finns flera inlägg på bloggen om utmattningsdepression. Klicka på kategorin Mental utmattning i listan till höger så får du upp samtliga i publiceringsordning, senast först.