Klarar jag att se bortom det yttre?
Listan kan göras lång över yttre saker som ska stämma när man träffar en ny kärlek. Renlighet, klädstil, typ av underkläder, hårklippning, mustasch, hår i näsan, tånaglar, doft och olika fysiska vanor. Men vänta nu. Måste den där listan vara så himla lång? Går det inte att komma förbi sina inre konvulsioner och se bortom det yttre?
Käbi Laretei pratar om detta krav som estetik i sin bok. “Var tog all denna kärlek vägen?”:
Här kommer jag in på kapitlet läderjackan. Så länge som denna symbol fick stå kvar, så länge Immi (Ingmar Bergman) höll fast vid denna egendomliga trygghet, gällde det för mig att övervinna, förstå och älska. Men en viss skada gjorde det, är jag rädd. De enkla, för mig naturliga ömhetsbetygelserna hämmades av denna fläckiga jacka. Impulserna att krama, att välkomna med att klänga sig fast försvann. Jag sprang nerför trappan för att möta honom när han kom från teatern, beredd att störta fram och kramas, och såg då denna anskrämliga jacka och kände mig främmande. Jag hälsade på avstånd, eller väntade – impulsen hade försvunnit. Och jag skämdes för mitt tillkortakommande.
Jag känner min begränsning, jag tycker inte om esteter och jag vill helst vara varm och naturlig utan att något yttre får inverka på det, jag försöker att utvecklas jag med, men fort går det inte.
Käbi Laretei använder ordet estet. Jag brukar tänka på det som attraktion. Med attraktion menar jag det där yttre som får det att pirra till i magen. Det där som får mig att tänka “Jisses, vad snygg han är.” Jag skulle nog inte reagera på en fläckig skinnjacka, men däremot på fula kläder och oklippta tånaglar med samma känsla av avstånd. Käbi Laretei vill utvecklas och komma över detta. Jag förstår hennes önskan, men så mogen blir jag nog aldrig.
Mina tidigare inlägg om Käbi Lareteis bok Var tog all denna kärlek vägen?
Det är väl inte så farligt att erkänna att ytan är viktig egentligen? Faran är väl snarare om man låter det ta över och sedan inser att det blev ganska tomt. Eller att se när det tar över?
I Käbis fall låter det som lite gränsfall i mina öron om hon inte kunde kramas pga en jacka! Varför gav hon inte honom en ny i så fall?
Men om det är kopplat till klass? Det vill säga om en överklasstjej inte kan attraheras av pikétröjor från Konsum. Eller öppna sandaler i plast. Portfölj i konstläder. Du vet sånt där som signalerar arbetarklass. Vad tycker du då?
Rika barn leka bäst som KSMB sa en gång i tiden.
Vissa hangups mår man nog bra av att bevara andra skall man sky allt vad man bara kan.
Klassfrågan måste jag fundera på, jag tänker aldrig i sådana banor. För mig handlar det oftast om individen.
Jag tror att det är viktigt att vara öppen för “riktiga” möten men det är samtidigt otroligt klyschigt att säga så.
Se till individen. Se till individen. Se till individen.
Jag övar.
Snart lär jag mig.
Nog.