Forskare – berätta om era resultat!
Kära Karolinska Institutet (och alla andra forskningsinstitut med för den delen),
Ni har ett informationsansvar. Vi bidrar med hårt förvärvade skattepengar till er verksamhet och vi vill veta vad ni kommer fram till. Det räcker inte att ni informerar inom den akademiska världen för den stora massan läser inte The Lancet, BMJ eller BJOG etc. Det här informationsansvaret ska ligga både på individ och på institutionsnivå.
Jag föreslår att ni tydliggör det egna ansvaret exempelvis genom att ta fram kommunikationsplaner tillsammans med institutionens prefekt. Och att när ni anställer en ny doktorand skriver informationskontrakt och utbildar i de nya mediernas möjligheter att nå ut med sin forskning.
I informationsansvaret skulle t ex kunna ingå:
Egen blogg: Delta i debatten, kommentera och korrigera felaktigheter i media, berätta om konferenser, tipsa om föreläsningar, fördjupa diskussionen genom att bidra med fakta (se te x forskningsprojektet Cybernormer, statsvetaren Henric Oscarsson, genusforskare David Tjeder eller VA-bloggen)
Twitter: Länkar till spännande artiklar, hemsidor och föreläsningar med information inom ämnet (t ex Kungliga Tekniska Högskolan, Linköpings Universitet, Karolinska Institutet Informationsavdelning)
Debattartiklar i dagspressen: Bidra med fakta till en debatt som kantrat åt ett håll (mycket läsvärt exempel i DN idag om intellektuell äganderätt av gästforskare på Harvard University, Magnus Wiberg)
Bambuser: Filma intressanta föreläsningar och lägg ut på nätet med möjlighet att kommentera i realtid. (t ex IVA, Wii)
Och nej, det går inte att invänta den unga generationens självklara närvaro på nätet. Det går inte heller att skylla på att ni är otekniska för nu är tekniken busenkel. Ni måste helt enkelt börja nu.
Med vänliga hälsningar,
Siri Wikander
PS. Om ni som läser det här har hittat forskare som sprider sina resultat och insikter på nätet så tipsa GÄRNA om det i kommentarsfältet. Det är lättare att hitta institutionerna än de enskilda forskarna. Om man säger så. DS:
Hej!
Jag följer ett antal forskarbloggar i olika ämnesområden, så visst finns de! Särskilt verkar det vara många doktorander som ”skriver av sig” på bloggar. Jag törs inte försöka mig på att lista dem utan hoppas att Malin, Åsa, Martin, Dennis, Nina, Anna, Tobias… och alla de andra hittar hit själva och talar om att de finns!
Jag tror f.ö. att brist på kommunikation egentligen (för de flesta) inte handlar om att vara oteknisk eller inte känna till att ”samverkansuppgiften” existerar, utan mer om prioriteringar – vilket i sin tur handlar om kultur och vad som premieras.
Du menar att det premieras mer att publiceras i en vetenskaplig tidskrift än i en blogg? Jag hoppas att det kan komma att ändras. Att det kan vara lika viktigt för karriären att nå ut till vanliga människor med sina resultat som till den akademiska världen.
Jag ser framemot att hitta till Malin, Åsa, Martin och de andras bloggar!
Ja, jag menade att det som räknas när man som forskare ska söka finansiering eller göra karriär i akademin är vetenskaplig publicering. ”Populärvetenskap”, medverkan i festivaler, samhällsdebatt, mm är mer upp till var och ens personliga intresse och engagemang. Vi på VA har framfört behovet av att formellt premiera olika slags samverkan med omvärlden i olka sammanhang, tex i inspel till forskningsproppen. Det ska enligt uppgift tillsättas en utredning där denna fråga ska vara en del av uppdraget, men jag vet inte när. Det blir dock intressant att följa!
Forskarbloggar: Börja tex hos Malin på vetenskapsnytt.blogspot.com – där finns det länkar till flera av de andra, som i sin tur länkar till andra… osv. Go” tur!
Vad spännande med utredningen! Hoppas det pushar utvecklingen i rätt riktning!
Jag håller mig uppdaterad på utredningen via VA-bloggen, eller hur?
Tack för länken!
Som av en lustig slump är projektbeskrivningarna och de (gratis) upplagda publikationerna på min fakultets hemsida de minst klickade på hela hemsidan. Folk är inte intresserade nog för att starta explorer, så det kan inte vara så fruktansvärt angeläget.
Värdet på att få in ett pek i Nature kan vara miljoner i anslag. Jag väntar med spänning på att dra in lika mycket på min blogg.
För min egen del läser jag hellre en forskares personliga inlägg på sin blogg än en vetenskaplig artikel. Helst ska inlägget vara kopplat till något dagsaktuellt. Som Henrik Orscarssons inlägg som jag länkar till ovan.
På Sveriges Lantbruksuniversitet driver man en egen, gemensam blogg, där jag tillhör den fasta skribentgruppen. http://forskarbloggen.typepad.com/forskarbloggen/
Bloggen har funnits i snart tre år och har så sakteliga funnit sin form. Under den senaste månaden har det varit intressant debatt framför allt kring GMO, miljö och patent – inklusive en öppenhjärtig utfrågning av miljöpartiets kandidat till Europa-parlamentet. Just GMO är de frågor som väckt mest aktivitet. Jag tror att det beror till stor utsträckning på att det finns flera debattlystna inom den fasta skribentgruppen som engagerar sig i den frågan. Som representant för ett annat område, husdjurssidan, tycker jag ibland att det är lite tråkigt att ingen annan tycks engagera sig i det jag skriver. Men debatt är ju inte allt, och kanske inte det viktigaste. Jag förstår på en kommentar då och då att det finns en grupp läsare från allmänheten som troget läser forskarbloggen som en ingång till forskningsinformation. En del lärare på grund- och gymnasieskola har gett sig till känna som sådana läsare, och det är en inspirerande tanke att veta att det vi skriver kanske finner vägen in i klassrummen.
”Du menar att det premieras mer att publiceras i en vetenskaplig tidskrift än i en blogg? Jag hoppas att det kan komma att ändras. Att det kan vara lika viktigt för karriären att nå ut till vanliga människor med sina resultat som till den akademiska världen.”
Detta ser vi som bloggar nog som en utopi än så länge, tyvärr. Det är viljan att kommunicera som driver mig, och att det är kul, och att det är nyttigt att tänka på sin forskning på det sätt som man tvingas göra när man skriver för icke-specialister, och att jag helt enkelt inte kan låta bli. Det ger mer än det kostar, allt som allt, men erkännandet från min institution och min arbetsgivare väger praktiskt taget ingenting i den analysen.
Berätta om mina resultat? Tja, det har jag nog aldrig funderat över. Det de flesta av oss gör är en så liten detalj i ett stort sammanhang som måste beskrivas först. Så det vi gör på forskarbloggen är nog snarare att använda vår kunskap och vårt vetenskapliga förhållningssätt till att ta upp större frågor som vi tror är relevanta och intressanta för allmänheten.
Tack!
Förlåt att din kommentar blev hängande i cyberspace ett tag!
Först bara: Det här inlägget gillar jag:
http://forskarbloggen.typepad.com/forskarbloggen/2009/05/måste-jag-bli-vegetarian-nu.html och nu gick jag tillbaka och såg att du var författare till det inlägget.
Jag har också stor skillnad på antal klick och antal kommentarer. De inlägg jag själv tycker bäst om är oftast okommenterade. De inlägg som får mycket kommentarer är de där jag framför en tydlig åsikt som ovan.
Jag förstår det där med utopi. Och kanske måste bloggande utgå från den egna drivkraften att vilja kommunicera. Eller så här. Det är helt enkelt så mycket obetalt jobb bakom en blogg att det kanske måste finnas en personlig drivkraft.
Jag håller med om resultatresonemanget. Se vad jag skrev till Per.
Tack för din långa kommentar!
Hej Anna! Jag brukar läsa det du och dina kolleger skriver. Fast jag är dålig på att kommentera… jobbar på det just nu
Intressant det du skriver om att du egentligen inte berättar om dina forskningsresultat utan kommenterar större frågor utgående från den kunskap du har. Men det är väl egentligen precis det som vi behöver i ”samhällsdebatten” – människor med djupare kunskap som kan belysa och bena ut svåra frågor? Det kan förstås uppkomma diskussion om var gränsen för ”tyckande” ska gå – om det alls ska finnas gränser. Bara för att man är forskare i ett ämne kan man ju inte allt om alla andra, menar jag… Men bortsett från det.
Jag förstår f.ö. – av egen erfarenhet – vad du menar med att det ofta är mindre aktuellt att berätta om just ens egna resultat. Långliga tider får man ju inte några resultat alls utan jobbar mest med att förbereda eller bearbeta dem. Det skulle det inte ha blivit så värst många blogginlägg under min doktorand- eller postdocperiod om (det funnits bloggar då och) jag bara skrivit om mina egna resultat!
Tack för uppmuntrande kommentarer! Lite exhibitionist är man ju om man bloggar och om det då inte tycks vara någon som ser en får man sig lätt en liten knäck.
Om att tycka utanför det egna området: den enda fördel man har som forskare är väl att man är aningen mer tränad i att tänka kritiskt än gemene man och har ett allmänt begrepp om vad som är vetenskapligt. Därför dristade jag mig tilll att blogga om frukt och fetma, fast jag inte kan mycket human näringslära, eftersom det var så uppenbart bara av själva debattartikeln i DN att författaren dragit mycket mer långtgående slutsatser än han hade grund för. Nu var det ju i det fallet egentligen så flagrant att många kritiska läsare insåg det, men jag kunde inte hålla tyst just där.
Annars gör man nog bäst i att förhålla sig kritiskt frågande, snarare än högröstat tyckande, om man ger sig in i debatten om sådant man inte kan. Man har sin vetenskapliga trovärdighet att tänka på också.
Den stora massan läser inte specialtidskrifter förstås, men tidningar och andra media tar i regel gärna upp intressanta forskningsresultat från inhemska universitet om de får nys på dem. De som har en egen vetenskapsredaktion kan kanske avsätta tid åt att själv läsa de stora tidskrifterna, men alla media kan ju nås via pressmeddelanden. Vikten av en bra informationsavdelning på universitet och forskningsinstitut och vikten av att forskarna använder sig av denna borde understrykas. Det ser jag som ett mer effektivt sätt att få ut konkreta forskningsresultat.
Jag tycker att det här var ett väldigt bra och viktigt inlägg! Min egen erfarenhet på Ki säger att deltagande i populärvetenskapliga sammanhang uppskattas, men att det som karin påpekar, inte är en akademisk merit. Men det är inte så att det är betydelselöst. Forskarsamhället är en del av samhället i stort och även om vi lägger för lite tid på detta så har det betydelse. Ett problem som vi diskuterat mycket är att vetenskaplig publicering och populärvetenskaplig sådan lyder helt olika regler. ”Läcker” du info innan dina resultat publicerats vetenskapligt så är de sedan döda för sådan publicering. Att inte gå ut med sina resultat i bloggar etc innan de är publicerade vetenskapligt är inte heller riktigt eftersom de då inte är tillräckligt granskade i hela den vetenskapliga processen. Detta sker först då de är peer reviewade av tidskriften. Sen vill jag avslutningsvis, utifrån egen erfarenhet, säga att det är grundläggande att mediaträning måste börja ingå i forskarutbildningen. Min första publikation rönte ett gigantiskt internationellt mediaintresse. Hade inte jag, av andra anledningar, haft erfarenhet av mediakontakter hade detta varit en katastrof. Jag föreslår därför att mediaträning ska ingå i det nya obligatoriska basblocket på KI´s forskarutbildning.
Tack för din kommentar!
Mer mediaträning och utbildning i sociala medier på forskarutbildningen!!!
För er som vill läsa mer om Malins forskning om Psykoprofylax så har jag skrivit om den här:
http://nattensbibliotek.wordpress.com/2009/05/27/psykoprofylax-fungerar-inte/
och här
http://nattensbibliotek.wordpress.com/2009/05/29/4387/
Antingen har jag blivit censurerad eller så sitter jag fast i ditt spam-filter. Hoppas att det är det senare och att det här kommer igenom, för mina två långa kommentarer har jag förstås inte sparat så att jag kan skicka dem igen..
Jag har ett skydd som gör att första gången man lämnar kommentar hos mig så måste man godkännas. För ovanlighetens skulle hade jag inte tillgång till dator under dagen idag därför dröjde publicering. Ursäkta!
Det är ju inte alla som tycker att det är lämpligt för vetenskapsmän (och kvinnor?) att delta i samhällsdebatten. Exempel på det dök idag upp i ett inlägg på Niclas Berggrens (docent i nationalekonomi) blogg: http://nonicoclolasos.wordpress.com/2009/06/11/vetenskapsman-och-agitator/
Vad ska man säga om det…?
”irresponsible popular writing”
Snacka om akademiskt snobberi!
Det kan ju vara akademiskt snobberi. Men det kan ju också vara brist på akademisk självkritik från den andra sidan. Jag känner inte till det aktuella fallet, men tänker på ett annat exempel som jag känner bättre. ”Imagine someone holding forth on biology whose only knowledge of the subject is the Book of British Birds, and you have a rough idea of what it feels like to read Richard Dawkins on theology.” (Terry Eagleton i London Review of Books http://www.lrb.co.uk/v28/n20/eagl01_.html). Läs gärna hela recensionen. Trots att jag som ung etolog beundrade Dawkins böcker stort är jag här benägen att hålla med Eagleton.
Vilket man om man vill vara riktigt anglosaxoniskt syrlig skulle kunna beskriva som att jag, till skillnad från Dawkins, fått bättre omdöme med åren.
Vilket fullkomligt underbart exempel. Det är just sådan brittisk syrlighet som behövs om man ska kunna diskutera komplexa sammanhang utifrån sin nischade smalspåriga kunskap som forskare…
Nu tar VA-nätverket intiativ till en konferens för att diskutera vilka incitament forskare har för att kommunicera med omvärlden. KUL!
http://v-a.se/blogg/2009/06/ode-till-vetenskapen/
Jag blir glad när jag ser att du lyfter fram universitetens ansvar, inte bara forskarnas. Ofta hamnar debatten i att individuella forskare kommunicerar fel eller för lite, och då tappar man helt bort systemproblemen. Om man ska få med stödjande nätverk och få rätsida på det där med meritvärdering av omvärldskommunikation måste man ha med högskolorna.
Ett alternativ till informationskontrakt vore att helt enkelt skriva in informationsarbetet i studieplanen (ett dokument som åtminstone alla på min del av KTH numer måste ha, och UPPDATERA – vilket innebär att man som en del av studieplansarbetet skulle kunna följa upp och dokumentera hur det verkligen gick med kommunikationen utåt).
PS: jag inser att min kommentar mycket väl kan råka bli hängande i cyberrymden ett tag, eftersom det är eftermiddagen innan midsommarafton. Helt OK.
Informationsarbete i studieplanen låter som en superidé!
Alla de här kommentarerna visar tycker jag att det är ett systemfel. Både i det rena informationsarbetet som styrs centralt, men också i vad som premieras inom den akademiska världen. Varken att utbilda eller blogga verkar stå högt i kurs och det är konstigt för mig som utomstående. För mig vore det naturliga att det skulle premieras att resultaten verkligen spreds och kom till användning.
[...] Forskare – berätta om era resultat! [...]