Brev till prinsen

Bäste Tom,

När jag träffade dig första gången körde du en liten handbyggd Austin Martin. Du hade satt in små smäckra högtalare och spelade Suzanne Vega på högsta volym. Du var oklanderligt klippt, effektivt klädd och otroligt snygg. Alla tjejer ville ha dig, men jag fick dig. Första natten tog du hand om mig som jag aldrig förr blivit omhändertagen. Du släckte eldar jag inte ens visste fanns. När vi skulle skiljas nästa morgon plockade du en ros från grannens trädgård, mitt framför ögonen på granntanten, och gav mig.

När vi sågs nästa gång hade du köpte en t-shirt till mig där det stod “Hands off. This is Tom´s property”. Jag skrattade och drog den på mig. Mer och mer blev jag din. Jag var så förälskad att jag inte kunde tänka på något annat än dig. Jag märkte knappt att du då och då fällde små, små korrigerande kommentarer. “du passar bäst i långt hår”, “du är fin i kjol, det borde du ha oftare”, “jag är lite noga med bordsskick”, “jag läser bara SvD” och “din vänner är dem inte lite…?”.

Och jag lydde. Jag lät håret växa, jag klädde mig i kjol eller klänning, jag åt ordentligt, bytte från DN till SvD och från mina vänner till dina vänner.

Varför lät jag dina åsikter styra mitt liv? Jag var mycket ung. Utan mina vänner blev jag beroende av dig. Du sa det aldrig rakt ut, men om jag inte anpassade mig blev du sur och distanserad. Jag var rädd att förlora dig och anpassning tycktes som ett litet pris i sammanhanget. Även om den gav mig en vag förnimmelse av obehag som jag inte riktigt kunde formulera för mig själv.

15 år och två barn senare lämnade jag dig. I takt med att våra döttrar började bli äldre frågade de vad jag, Caroline, tyckte och tänkte. Och när jag inte kunde svara utan att upprepa dina åsikter, förstod jag att det var dags att gå. Livet hade blivit på tok för magert utan mig själv. Och relationen till barnen var inte förhandlingsbar. Den gick före allt. 

Vad jag inte visste var hur lång tid det skulle ta att få dig ur mitt system. Till en början visste jag inte ens hur jag skulle inreda min lägenhet. Eller vad jag gillade för mat. Än mindre vad jag uppskattade att jag göra på fritiden. Då kom ilskan. Jag var arg på dig för att du vad gjort mot mig. Jag var arg på mig själv för att jag vad jag låtit dig göra mot mig. Ilskan måste ha förvånat dig. Du hade aldrig under våra 15 år sett mig arg. 

Nu har ilskan lagt sig men jag tillåter dig aldrig upprepa dina övergrepp. Det är därför jag ber dig stå kvar på tröskeln när du är här för att hämta något. Det är därför jag ber dig gå när du kommenterar färgen på mina väggar och valet av parkett.

Det är över nu. Du äger inte längre mig. Du kan inte längre påverka mina val eller mitt humör. 

Lugnet har lagt sig.

Äntligen.

/Caroline

PS. Det här inlägget är inspirerat av Wheelforces Medias inlägg om energitjuvar. DS.