Hur känns det att ha ångest?

Den frågan slår mig när jag lyssnar på Ann Heberleins sommarprat idag. (Programmet rekommenderas till alla som följde Ann Heberlein i tankarna då hon försvann dagarna runt utgivningen av sin bok Jag vill inte dö – Jag vill bara inte leva). Ann Heberlein lider av bipolär sjukdom typ 2 – i dagligt tal – hon är manodepressiv. Det innebär att hon i perioder har ångest och tvångsmässiga självmordstankar. I andra perioder mår hon utmärkt.

Hur kan man då beskriva ångest för någon som aldrig upplevt den och som kanske till och med tvivlar på att den finns? Jag ska göra ett försök.

Ångest är rädsla. Och ett inre rabblande av tankar som man egentligen inte vill tänka. Och det är en rastlöshet som gör att man inte kan sitta still. Ännu mindre läsa eller delta i ett samtal. Ångesten kan vara så svag att man nästan inte förnimmer den. Och så högljud att man bara hör sina egna konstiga tankar. Och så stark att man vill ta sitt liv bara för att slippa känna den krypa under skinnet en enda sekund till. Och ännu starkare så man inte orkar ta sitt liv. Det är då ångesten dippar över i depression. Här nedan följer några exempel på hur ångest kan gestala sig i vardagen.

Rädsla.

Hon tömmer diskmaskinen. Pulsen slår högt. Andningen är kort. Gång på gång försöker hon lugna sig utan att lyckas. Hon tittar sig över axeln. Visst var det någon där? 

Rastlöshet.

Barnen äter pannkaksfrukost och babblar på om ditt och datt. Hon står vid spisen och steker pannkakor. Hon orkar inte lyssna. Hon orkar inte att någon enda människa begär det minsta lilla av henne just nu. Gång på gång får hon hejda en impuls att springa därifrån.

Tankeloopar.

Om och om igen. Samma tanke. Varför ringer hon inte? Varför skriver hon inte? Varför kommer hon inte? Varför sa jag så? Varför gjorde jag så? Hon tycker inte om mig. Ingen kan tycka om mig.

Uppgivenhet.

Det kommer inte gå. Det kommer gå åt helvete. Nej, nu tar jag allt och slänger i papperskorgen. Och varför kan jag inte sluta tänka och bara gå ut och vara en vanlig människa?Det är lika bra att jag inte finns. Jag är värdelös. 

Så kan ångesten se ut i vardagen. I Sverige är det flera 100 000 personer som varje dag lever med och hanterar sin ångest. Men precis som Ann Heberlein själv understryker – ångesten går över. Den varar inte i evighet. Den tar paus ibland. Och det finns mediciner och hjälp att få. Att ta sitt liv är alltid en dålig lösning. Det goda inom människan är ständigt närvarande – ångest eller inte ångest – och segrar oftast (alltid?). Den ångestfyllde får möta ljusare och lättare dagar.