Sms från Soppero

Då och då läser jag ungdomsböcker. Jag tycker om de breda landningsbanorna och att vila i att historien kommer sluta gott och bra. I ungdomsböcker blir det skrivande hantverket extra tydligt. Hur skapar man lässug i första kapitlet? Hur får man läsaren att lita på författaren som god och välvillig? Vad är huvudkonflikten och hur håller man den levande kapitel till kapitel? Hur gör man en kapitelindelning som inte märks?

Allt detta tänker jag på när jag läser Sms från Soppero (utgiven på Podium) av Ann-Helén Laestadius. Fast egentligen tänker jag inte alls på det när jag läser. Jag tappar både tid och rum och vill bara få reda på om Agnes och Henrik ska få varandra och om Agnes mamma ska klara att svälja stoltheten och börja prata samiska igen. Och jag blir alldeles lycklig över Agnes sökande efter sin samiska identitet. Jag tänker på mina egna barn som byter hårfärg, klädstil och åsikter stup i kvarten för att undersöka vem de egentligen är. Det där undersökandet är så uppfriskande (och inte så olikt det vi gör i 40-års krisen).

Men sedan när jag lägger ner boken så funderar jag över hur hon egentligen gjorde den där Ann-Helén Laestadius. Hur kunde hon göra det så lätt att läsa? Då lyfter jag boken igen och läser den en gång till. Huvudkonflikten same-inte same är tydlig redan i första kapitlet och vi presenteras för huvudkaraktärerna genom att de interagerar med varandra via samtal eller sms. Huvudkonflikten drivs på flera plan. Inte bara inom Agnes utan också inom hennes mamma och mellan Agnes och Henrik och hennes vänner. Vi får förstå att det snart ska bli en resa då konflikten kommer till sitt klimax. Det blir spännande att läsa då resan närmar sig. Varje kapitel är en ny scen som kännetecknas av ny plats, en liten tidsförskjutning framåt i tiden och andra karaktärer i fokus än kapitlet innan.

Här och där ser jag att recensenter skriver att boken riktar sig till flickor i mellanstadiet. Jag ställer mig lite frågande till det. Är det verkligen så att flickor helst vill läsa om flickor? Jag tycker boken riktar sig till både pojkar och flickor. Men jag kan ha fel.

PS. Nu ska boken bli film. DS.

Var och en har rätt till sin egen upplevelse, eller?

Jag var på bokmässan i helgen och tonåringen frågade i fredags om han fick ha några kompisar hemma i den tomma lägenheten. Det fick han och jag kände mig lugn och trygg med att det skulle skötas bra.

När jag kom hem fick jag tre helt olika versioner av hur helgen förflutit:

Tonåringen:

- Vi var 9 personer på fredag kväll (namnger alla). Jag var noga med att musiken hölls nere och volymen stod aldrig på mer än 50 (normalnivå). Vi var aldrig i sovrummen utan bara i vardagsrummet och köket. Grannarna ovanpå kom ner klockan 02.00 och då stängde vi av helt och gick och lade oss. På lördag kväll såg vi en film i vardagsrummet, i och för sig rätt sent, men vi var bara ute på balkongen två gånger under filmens gång. När vi stod på balkongen bad jag mina kompisar att viska.

Grannen under:

- Ja, det lät lite grann. Inte så mycket musik, men det hördes ju att de gick omkring i lägenheten och så stod de på balkongen och pratade. Jag har öppet sovrumsfönster men det var ju lätt för mig att gå upp och stänga det. Jag kommer ju ihåg hur det var när man var tonåring och längtade efter föräldrafritt. Det är klart att de måste få ha fest ibland. Och det kändes som de skötte det så himla bra och jag har inte hört ett ljud från er på två år så jag har inget jag vill klaga på.

Grannen ovanför:

- Det var så otroligt hög musik att vi vaknade mitt i natten. Jag gick ner och sa till vid 02.00 på fredagen och då var de i och för sig trevliga och sänkte musiken, men sedan drog den igång igen vid 05.30. På lördagen var det lika mycket ljud igen och då vågade jag inte gå ner. De kunde ju vara knarkare eller något. Hur ska jag kunna veta? Jag var nere och la en lapp i brevlådan på lördagnatten från alla oss grannar att vi skulle ringa polisen om vi så mycket som hörde ett knyst från er lägenhet igen. Dessutom lämnade jag ett brev på söndagen och sedan ett till på måndagen. 

Jag och tonåringen sätter oss vid matbordet och diskuterar. Vi enas snabbt om att det inte ska vara några mer fester hos mig där det inte är helt tyst vid 01.00 och att han måste sätta upp lapp i trappuppgången i så fall och att han måste vara extra försiktig på balkongen. Sedan börjar diskussionen vem av grannarna som mest adekvat beskrev helgen. Tonåringen vill ju gärna att grannen under oss ska få rätt och att grannen ovanför oss faktiskt är lite överkänslig. Jag är lite böjd att hålla med honom samtidigt ringer en varningssignal och jag vill gärna höra vad ni tycker.

Har inte var och en rätt till sin egen upplevelse?

40-års krisen

Christina ska delta i ett radioprogram om 40-årskrisen och vill veta vad vi tycker. Man brukar säga att de som krisar antingen byter jobb, flyttar eller skiljer sig. De som tar i ordentligt göra alla tre. Hur mycket man förändrar tror jag beror på hur bra man varit på att känna efter under vägen. Har man bara kört på enligt körschema och anpassat sig för mycket då blir förändringen desto större. De svar Christina har fått in antyder att männen köper prylar och kvinnorna skaffar sig en ung älskare. Det låter lite väl stereotypt om ni frågar mig. 

För mig innebär 40-krisen för en vuxen man eller kvinna som lever i en relation med barn följande:

En längtan efter att känna sig levande igen.

Man vill känna passion, sorg, ilska och lycka. Vad som helst är bättre än den förutsägbara vardagen som man hamnat i.

En längtan bort från vuxenpoängen

Kärnfamiljslivet har ett inbyggt körschema och när det är avklarat infinner sig ett tomrum och en stor fråga i neon lyser över hela husfasaden. Var det så här jag ville ha det?

En längtan att slippa ta hand om prylar.

Kärnfamiljslivet t innebär prylar och åter prylar. Datorer, bilar, skotrar, cyklar, landställen, båtar etc. Dessa ska lagas, fixas och ordnas med. Plötsligt vill man sälja allt, fixa en lägenhet och köpa ett busskort bara för att få mer ledig tid.

En längtan efter ett bättre sexliv.

Ett förhållande som går på sparlåga för att all energi går åt till jobb och barn är ingen bra grogrund för lust. Då är det härligt med en flirt som får det att mullra i en så som man minns att det gjorde för längesedan.

En längtan efter något man inte velat kännas vid att man saknat

Inga relationer ger allt och alla relationer har något man saknar. Det kan vara närhet, intellektuell stimulans, bra sex eller något annat. Längtan efter detta går att undertrycka ett tag, men inte ett helt känsloliv. Att söka upp det man saknar för att se om det kan fylla det hål som finns inom en är normal reaktion.

En längtan att välja efter lust

Om man följt körschemat alltför hårt infinner sig en längtan efter att vakna på morgonen och känna efter vad man har lust med snarare än vad man förväntas göra.

En längtan efter att odla sina egna intressen igen.

Barn, karriär och relation tar mycket tid och det är lätt att glömma bort vikten av att odla sina egna intressen. När barnen börjar skolan och man får mer tid då kommer också längtan efter att göra något alldeles eget bara för en själv. Skriva, fotografera, gå på teater, resa osv.

Gellert Tamas påminner om vikten av att…

Jag läser Gellert Tamas bok De apatiska om makt, myter och manipulation. Den släpptes på Bokmässan och kommer recenseras i tidningarna den 1 oktober. Boken handlar om de apatiska flyktingbarnen och de psykologiska och politiska virrgångarna som ledde fram till den vedertagna sanningen att dessa barn låtsades vara sjuka för att familjen skulle få uppehållsttillstånd i Sverige. Det är en angelägen bok. 

Gellert Tamas får mig att inse vikten av att:

1. Lära ut kritiskt tänkande i skolan, på arbetsplatser och hemmavid. Bara för att många säger att något är sant betyder inte att det är sant. Det måste finns bevis.

2. Att journalister och alla vi medborgare fortsätter att tala om invandrares enskilda öden. Påminna oss om att de flesta inte kommit hit frivilligt utan därför de måst lämna hus, hem, släkt och arbete för en oviss framtid.

3. Betrakta människor som oskyldiga tills något annat har bevisats.

4. Öka kunskapen om psykisk sjukdom i samhället. Man kan inte bli frisk från psykisk sjukdom om man inte knyter an till en vuxen människa som vet hur man ska göra för att bli frisk. Endast denna person kan ställa adekvata krav på patienten att sätta sig upp i sängen och dricka lite, lite vatten, gå fram till fönstret och se ut lite eller gå själv till toaletten. 

5. Motivera psykiskt sjuka patienter att bli friska. En apatisk patient (den korrekta termen är uppgivenhetssyndrom) måste bli visad på möjliga vinster med att bli frisk. Vinster som kan vara att hans eller hennes familj får stanna, spela piano, läsa en bok, möjlighet att gå till skolan, leka med mina kompisar. Den viktigaste och mest avgörande vinsten är förstås att familjen får stanna. Om Migrationsverket låter dem som gjort tre (3) självmord, men inte de som ”bara” har gjort ett (1) självmord stanna så finns det INGET incitament att bli frisk.

6. Ta hand om och lyssna till den personal som får omöjliga arbetsuppgifter som i det här fallet läkare, sköterskor och annan vårdpersonal på psykiska mottagningar eller för att ta ett annat exempel; de försäkringshandläggare som nu enligt löpande bands metoden måste neka till förlängd sjukskrivning.

Recensioner: SvD, GP,  UNT, Expressen, Norrbottens kuriren, Norrköpings tidning, Aftonbladet

Cuz´the daylight seems to want you just as much as I want you

You cool your bed-warm hands down on the broken radiator,
And when you lay them freezing on me, I mumble "can you wake me later?"
But I don't really want you to stop and you know it so it doesn't stop you
And run your hands from my neck to my chest

Crack the shutters open wide, I wanna bathe you in the light of day
And just watch you as the rays tangle up around your face and body
I could sit for hours finding new ways to be awed each minute
Cuz' the daylight seems to want you just as much as I want you

It's been minutes, it's been days, it's been all I will remember
Happy lost in your hair and the cold side of the pillow
Your hills and valleys are mapped by my intrepid fingers
And in a naked slumber, I dream all this again

Crack the shutters open wide, I wanna bathe you in the light of day
And just watch you as the rays tangle up around your face and body
I could sit for hours finding new ways to be awed each minute
Cuz' the daylight seems to want you just as much as I want you

Crack the shutters open wide, I wanna bathe you in the light of day
And just watch you as the rays tangle up around your face and body
I could sit for hours finding new ways to be awed each minute
Cuz' the daylight seems to want you just as much as I want you

Inlägg som berör – 090925

Här listar jag de inlägg som under den gångna veckan berört mig på något sätt. Skratt, gråt, ilska eller eftertänksamhet.

En dyrköpt läxa av deltidspappan om en invandrare som stöter på rascism på spårvagnen i Göteborg och tar till ordlöst motstånd och vinner hela vagnens sympatier.

SSWC – konferensen som byggde sig själv av Mindpark. Historien om konferensen om sociala medier som med hjälp av just internet blev en sådan dundersuccé.

ADHD i bilder av Tankar i lösvikt som förklarar hur det är att ha ADHD så man äntligen förstår på riktigt.

Intervju med Peter Englund i Babel om nya jobbet som Ständig sekreterare ”- Det är som att sitta med paraplydrinken från Mallis och undra vad f-n gör jag här…”

Glasrutan

Du är där.

Jag ser dig.

Du mimar mot mig.

Jag trycker mig mot glasrutan.

Du tar din hand mot min.

Jag lutar min panna mot din.

Rutan immar.

Men så.

Syre siprar fram.

Ett steg.

Jag gömmer mitt ansikte i din krage.

Du borrar din näsa i mitt hår.

Bok & biblioteksmässan på twitter

Det twittras för fullt från Bok & Biblioteksmässan i Göteborg. Hashtagen #bokmässan som alla lägger till på slutet av sin statusrad är sökbar och gör att man kan följa alla som är där. Så här såg det ut 24/9 kl.20.53. Folk verkar lite trötta, är ute och äter och skvallrar om kändisar. Strangnet vidarbefodrar (RT) claeskrantz tips om Bokmässans twittervägg.

PS. Bokmässan har en egen hemsida med allt twitter, bloggande och annat samlat på ett ställe. DS.

Arvsynden så som jag tänker mig den

Arvsynden är ett begrepp inom kristen teologi. Här tar jag mig friheten att tänka på arvsynden som något vi får i arv från våra förfäder och som vi antingen låter gå vidare till våra barn eller aktivt bestämmer oss för att bryta.

Vad menar jag med detta?

De flesta människor har i sin släkt något som de inte vill ska gå i arv till nästa generation. Det kan till exempel vara en tendens att ljuga, en oförmåga att säga förlåt eller en brist på självaktning. Men det kan också vara sjukdomar som alkoholism eller psykisk skörhet. Det kan vara till och med vara konkreta händelser som självmord eller mord. Det som kännetecknar arvsynden är att den inte är talbar och att den har gjort att släktens medlemmar farit illa.

Det som är tanken med arvsynden, så som jag definierar den, är att den tar bort skuld, men ger ett desto större ansvar. Om vi tar alkoholism som exempel så har de flesta alkoholister flera generationer i sin släkt som har druckit på ett sätt som omgivningen upplevt som jobbigt*. 

Utan skuld.

Alkoholisten har fått en ärftlig sjukdom och är på det sättet utan skuld. 

• Flera generationer har druckit utan att tillstå sina problem
• Flera generationer har vägrat ta emot hjälp
• Flera generation har tigit om problemet inför andra

Med ansvar.

Men tyvärr faller lotten på den alkoholist som lever här och nu. Alkoholisten har barn som står i begrepp att ärva en arvsynd som är ”åtgärdad” eller i i full blom. Så här ser ansvaret ut:

• erkänna sitt drickande
• ta emot behandling
• prata med sina barn om hur arvet ser ut

Jag säger inte att det är lätt, men någon måste göra det och det blev vi som lever nu som måste ta det här ansvaret. Det är orätt att låta arvsynden passera vidare utan åtgärd. Det är rätt att göra allt man kan för att tala öppet om problemen och ta emot den hjälp som erbjuds. Belöningen blir en djup och nära relation till sina barn och förmånen att se barnen växa upp med öppna ögon i en talbar och åtgärdad arvsynd.

*Jag definierar inte missbruk med hjälp av mängden intagen alkohol eftersom  det har en tendens tar bort diskussionen från huvudproblemet. Se Nemos inlägg och diskussionerna i kommentarerna så förstår ni vad jag menar.

Vita perioder

En alkoholist tar vita perioder av två anledningar.

• För att övertyga omgivningen om att han/hon inte är alkoholist
• För att övertyga sig själv att han/hon inte är alkoholist