40-års krisen
Christina ska delta i ett radioprogram om 40-årskrisen och vill veta vad vi tycker. Man brukar säga att de som krisar antingen byter jobb, flyttar eller skiljer sig. De som tar i ordentligt göra alla tre. Hur mycket man förändrar tror jag beror på hur bra man varit på att känna efter under vägen. Har man bara kört på enligt körschema och anpassat sig för mycket då blir förändringen desto större. De svar Christina har fått in antyder att männen köper prylar och kvinnorna skaffar sig en ung älskare. Det låter lite väl stereotypt om ni frågar mig.
För mig innebär 40-krisen för en vuxen man eller kvinna som lever i en relation med barn följande:
En längtan efter att känna sig levande igen.
Man vill känna passion, sorg, ilska och lycka. Vad som helst är bättre än den förutsägbara vardagen som man hamnat i.
En längtan bort från vuxenpoängen
Kärnfamiljslivet har ett inbyggt körschema och när det är avklarat infinner sig ett tomrum och en stor fråga i neon lyser över hela husfasaden. Var det så här jag ville ha det?
En längtan att slippa ta hand om prylar.
Kärnfamiljslivet t innebär prylar och åter prylar. Datorer, bilar, skotrar, cyklar, landställen, båtar etc. Dessa ska lagas, fixas och ordnas med. Plötsligt vill man sälja allt, fixa en lägenhet och köpa ett busskort bara för att få mer ledig tid.
En längtan efter ett bättre sexliv.
Ett förhållande som går på sparlåga för att all energi går åt till jobb och barn är ingen bra grogrund för lust. Då är det härligt med en flirt som får det att mullra i en så som man minns att det gjorde för längesedan.
En längtan efter något man inte velat kännas vid att man saknat
Inga relationer ger allt och alla relationer har något man saknar. Det kan vara närhet, intellektuell stimulans, bra sex eller något annat. Längtan efter detta går att undertrycka ett tag, men inte ett helt känsloliv. Att söka upp det man saknar för att se om det kan fylla det hål som finns inom en är normal reaktion.
En längtan att välja efter lust
Om man följt körschemat alltför hårt infinner sig en längtan efter att vakna på morgonen och känna efter vad man har lust med snarare än vad man förväntas göra.
En längtan efter att odla sina egna intressen igen.
Barn, karriär och relation tar mycket tid och det är lätt att glömma bort vikten av att odla sina egna intressen. När barnen börjar skolan och man får mer tid då kommer också längtan efter att göra något alldeles eget bara för en själv. Skriva, fotografera, gå på teater, resa osv.
Min 40-årskris var nyttig. Men också lite jobbig. Jag tänkte “Jag har levt ungefär halva mitt liv. Det blev så här. Hur vill jag att resten ska bli?” Jag vred och vände, tänkte och diskuterade med nära och kära. Efter många om och men kom jag fram till att jag var väldigt nöjd. Så istället för att byta man och jobb, bytte jag hårfärg och gardiner. Det är jag så glad för nu.
Härligt! Det går att förändra i det lilla också och bli nöjd!!!!
Det här vill jag svara på lite senare idag. Under tiden kan man ju alltid läsa min blogg.
Jag skriver nog svaret som ett inlägg och länkar hit.
Vad kul! Gör det!
[...] Nattens bibliotek och Christina Olsson (Tonårsbloggen) har inlägg om och undran om vad som händer vid ”40-årskrisen”. Det triggade mig för det är något som jag vill kommentera. För tusan! hela den här bloggen kommer ju ur en 40-årskris eller vad man nu vill kalla det. Lugn det blir ett eget inlägg om det. [...]
OK, så 40-årskrisen handlar mycket om att man liksom tappar bort sig själv iochmed att barn och familj kräver så mycket av mig som person att jag inte hinner med mig själv och fråga vad jag själv behöver (passion, sex, sitta mindre fast i hus prylar och måsten, mer lust, mer mig). Nu förtiden väntar många till 35-40 årsåldern innan de skaffar barn/familj, åtminstone i storstadsmiljön. Kommer då 40-årskrisen förskjutas till en 50-årskris?
Intressant fråga. Det borde ju rimligtvis bli så att 40-års krisen blir annorlunda om man klivit in i kärnfamiljslivet så sent som vid 35-40 år…man kanske inte hinner med någon 40-års kris då? Eller tar den senare? Eller så är den överspelad? Jag skulle tro överspelad, men det är bara en gissning.
Jag var tvungen att slå upp på http://www.scb.se/Pages/List____250840.aspx vad genomsnittsåldern är för förstföderskor. I hela Sverige är den 29 år och i Stockholm 32 år. Det skulle innebära att man har ett kanske två skolbarn när man passerar 40 år. Då borde man hinna med en 40-års kris om man nu skulle vilja det. Haha!
Ja, och någonstans läste jag att genomsnittsåldern för förstföderskor 1973 var 23 år.
Jag har funderat lite under kvällen och jag lutar nog åt att det där med 40-årskrisen inte alls har så mycket med kärnfamilj att göra. Jag känner flera som befinner sig i 40-årsåldern som varken har barn eller kärnfamilj att skylla på. Har det inte mer att göra med att 40 år är ganska mitt emellan första och sista andetaget och att man ganska naturligt ställer vissa kritiska frågor till sig själv om sig själv? Precis som Peggy Lee – Is That All There Is?: http://open.spotify.com/track/1lfgMTtRomZmt8LKG1uFvg
Absolut! En mitt i liv check: Blev livet som jag ville, eller är det något som jag måste ändra på? (tack för musiktips!)
När jag läst ditt svar sökte jag efter Johan Cullbergs bok Kris och utveckling i min bokhylla. Utan resultat. Men jag har för mig att han skriver något liknande det du skriver om 40-års krisen.
Mitt inlägg ovan handlar ju om 40-års krisen för vuxna som lever i kärnfamilj. Och för att spinna vidare på den tråden: Jag tror inte på att generalisera, men kanske är det så att om man får barn sent, och det har varit mycket efterlängtat, så kanske 40-års krisen uteblir just för att man har det liv man vill leva?
[...] 40-års krisen [...]
[...] mer om 40-årskrisen: 40. Jag? Hjälp! – Aftonbladet 40-årskrisen – Nattens bibliotek 40 års kris – Gaudium Fidei Skicka vidareFacebookTwitterLike [...]