Alltings förgänglighet

Igår kväll såg jag Jon Fosses pjäs Flickan med den gula regnjackan på Dramaten. Det är en pjäs med ord som bollas fram och tillbaka. Ibland utan inbördes ordning. Den kan handla om något eller kanske något annat. Det är lite oklart. Jag tänker inte recensera den, men däremot skulle jag vilja dela en känsla jag fick med er.

Pjäsen börjar med att en man står mitt på scenen och ler. En ljuskägla ringar in honom och han säger något i stil med:

- Jag är här. Jag bara är här. Det här är en plats att bara vara.

Jag blev omedelbart rädd att dö. Inte rädd för min egen del, men för att mina barn inte ska hinna bli vuxna innan jag dör. Under några sekunder var jag mitt i den där dödsskräcken. Jag försökte tänka logiskt att jag är ju bara 43 år och risken är nog rätt liten, men det gick inte. Känslan försvann inte förrän jag tänkte:

- Det är ok att vara rädd för att dö. Alla är det. Du kan titta rakt in i döden utan att du dör för det.

Det var värt 250 kronor för att få omfamna döden en stund.

Inlägg som berör – 091030

Inlägg om att vara människa:

• Olösliga ekvationer för barnmorskor jag träffat av Elin Grelsson om att haft flera partners utan penetration och utan bli med barn. Hur är det möjligt?
• Vårt mål är att skapa en bättre värld av Psykologfabriken med en intervju med Steven Hayes som står bakom ACT som är tredje vågens KBT där man även arbetar med patientens värderingar. 
• Jag saknar dig av Deltidspappan om att livet blir tydligare och färgerna klarare när man har sina barn hos sig. En kärleksförklaring till lilla Jo som fick mig att dra efter andan. Så här. Precis så här låter faderskärleken.
• Samtal hos terapeuten av Alex Schulman om använda en hel timma hos terapeuten till att hata Peter Jihde och sedan vägra betala för att…..
• Sista delen i Alliansens reform sätt sjuka i arbete av Claes Krantz om varför man ska rösta vänsterut i nästa val.

Inlägg om IT och Social medier:

• Men orka av Christina Olsson om att vara trött på att svara på frågan vad det är för bra med att blogga, twittra och vara aktiv på nätet i huvudtaget.
• Twitterfundering #002 Realtime  is not about now av Jocke Jardenberg som filosoferar om skillnaden mellan att Google är duktiga på relevans och Twitter på det aktuella. Det är spännande vilken sprängkraft det är i Twitter och hur omöjligt det är att förstås förrän man använder det aktivt och har sin pergamentsrulle med tips och observationer från det som pågår precis just nu, nu, nu, nu…
• Chefers oro för sociala medier av Fredrik Svensson med en beskrivning av vad som skrämmer företag när de anställda börjar använda sociala medier.
• Internet fyller jämt av Kulturbloggen om att det var 40 år sedan första försöket att skicka data mellan två datorer. Spännande läsning om vad människan kan lyckas skapa på bara 40 år. Flera bra länkar.

Himlen kan vänta

I söndags var jag i Allhelgonakyrkan. Det var en kvinna som berättade att hon hade hört en Gudstjänst på radion några dagar tidigare. Prästen hade talat om hur underbart det var i himlen. Inga problem. Ingen besvikelse. Ingen är sviken. Ingen är arg. Ingen är ledsen. Kvinnans reaktion på det var:

- Ja, det förstår man ju för där LEVER dem ju INTE.

När besökarna skrattat färdigt fortsatte hon.

- Jag vill leva och känna att jag lever även om det gör ont ibland. Nej, himlen får vänta för min del!

Jag kan bara instämma. Det låter tråkigt i himmelriket.

Paris och livet

Idag släpps filmen Paris på DVD. Jag tänker köpa den för att se om den. Och se om den igen. Och sedan bära den i handväskan bara för att veta att jag när helst kan se när den unga kvinnan tittar på sin till åldern komna älskare och säger ”jag ville bara att du skulle se mitt liv”, eller när överklasstjejerna får åka truck mellan hangarerna på partihandeln eller när bageriägarinnan skäller på sin nyanställde expedit, eller när den hjärtsjuke tar in livet genom sidofönstret i taxin…..jag kan fortsätt i all oändlighet. För den här filmen gick rakt in i mitt hjärta.

PS. K Special hade förra veckan ett program om Juliette Binoche och här hittar du filmmusiken på Spotify. DS.

Hur tänker en nykter alkoholist?

För en tid sedan skrev jag ett inlägg som hette: ”Så här tänker en alkoholist som tar ett uppehåll”. När jag skrev det kom jag att undra hur en NYKTER (behandlad) alkholist tänker. Jag vände mig till Nemo som är nykter alkholist sedan 7 år. Han har skrivit boken Anfäkta om sin väg mot tillfrisknande och har en ny bok på gång om att leva som nykter. Idag svarar Nemo på min fråga i sin egen blogg. Han börjar med att reda ut skillnaden mellan att göra ett uppehåll och att bli nykter alkoholist. Skillnaden är milsvidd. Jag läser Nemos inlägg och om jag tolkar hans svar (och hans bok) rätt så tror jag det fungerar så här.

När man ska bli nykter går man igenom en skärseld. Man tvingar sig själv att utvecklas som människa. Den utvecklingen som stått tillbaka medan man druckit måste nu få ske. Det innebär att möta sig själv, sin litenhet, sina skuldkänslor och de som man svikit. Därefter är det dags att lära sig leva med vardagens alla känslor och hitta nya sätt att hantera sin ångest. Det Nemo understryker är att man också måste hitta sin egen andlighet. Det låter kanske som humbug, men jag tror att andligheten ska tolkas i bred betydelse. Det handlar om hitta en gemenskap, en kraft och ett sammanhang som bär en känslomässigt vidare genom livet. Förutom andligheten tror jag att man också måste hitta något som fyller hållet efter flaskan. Något konkret som att ringa syrran, sticka ut och springa, gå på AA-möte eller ta en promenad med hunden. När man lyckats med allt detta under ett första ganska vingligt år då tror jag man tänker så här när suget kommer.

Jaha, suget är du här igen. Jag undrade just när du skulle komma. Du brukar ju titta in då och då. Särskilt om jag slarvat med att gå på AA-mötena. Men vet du, det är en sak jag tänkt på sedan vi pratades vid sist. När du styrde och ställde så tappade allt som var viktigt för mig värde. Mina barn, min fru, min syster, jobbet… Allt misskötte jag. Jag tog inte alls hand om mig själv på ett bra sätt. Det är inte så längre. Jag har ett rikt liv nu med nära och djupa relationer. Jag känner mig hel. Oj, det var många tankar idag. Men du, nu ska jag på AA-möte så du och jag får snacka vidare en annan dag. Hej då.

Tänker jag rätt Nemo, eller är jag ute och cyklar?

Psykiatrikerns uppgift är att ingjuta hopp

Idag skriver docent Lotti Hellström om våldets betydelse för upphov av psykiska sjukdomar. Det är tredje delen i DNs serie Arma Själar. Tidigare har Karin Johannisson och Johan Cullberg skrivit. (Länkarna går till mina tidigare inlägg.) Så många som en tredjedel av psykiatrins kvinnliga patienter har varit utsatta för våld. Situationer som kan leda till posttraumatiskt stressyndrom med begränsat livsutrymme.

Jag läser om vad som händer i kroppen när man utsätts för fara. Det får mig att tänka på en rädd fågelunge vars möjligheter att få bli en hel vuxen hastigt förändras. När jag läst färdigt artikeln letar jag mig tillbaka till de här orden. 

Hjärnan är inte en färdigbyggd datamaskin som väntar på att fyllas med data när vi föds. Hjärnan förändras ständigt, till lycka för dem som lider av psykiatriska tillstånd eller plågsamma minnen. 

En psykiskt sjuk patient behöver hopp för att kunna uthärda sjukdomens härjningar och hopp för att våga tro på ett liv som frisk. När psykiatiker säger att hjärnan har en läkningsförmåga, om än långsam, får den friska delen i patienten mod att våga tro.

Ord kan ha avgörande betydelse.

Cred i sköldpaddevärlden

Minns ni min kompis som var i Sydafrika och räddade en sköldpadda från att bli överkörd? När jag berättade det för en av mina söner tittade han förfärat på mig och sa.

- Vad har hon GJORT? Förstår hon inte att däckspår på skalet är HÖGST CRED i sköldpaddevärlden? Han hade säkert kämpat i flera veckor för att ta sig upp till vägen och så kom hon och LYFTE BORT honom! Han måste ha blivit helt FÖRTVIVLAD!

Har jag sagt att jag älskar mina barns humor?

Juliette Binoche dokumentär

Missa inte K Specials dokumentär om Juliette Binoche. Det är hennes syster som filmat och den handlar om att utvecklas som skådespelare och konstnär på sina egna villkor. Men mest handlar den om en kvinna som går sina egna vägar trots sin framgång. En förebild.

Tack för tipset Newyn!

- Oh, Coco Chanel jag vill åldras som du!

Bilderna har jag hittat på The Guardians hemsida. Det finns flera, men de här är de bästa.

SVT – stoppa sändningarna omedelbart!

Idag är det en debattartikel i DN. Den är skriven av Kattis Ahlström och är en reaktion på ett program som sänds i SVT just nu där barn får berätta om svåra saker i sina liv. Kattis Ahlström har framför allt reagerat på första avsnitt där en 10-årig pojke berättar att hans pappa jämt är arg. Ahlström menar att barn inte ska exploateras på det här sättet. Namnet på programmet nämns inte i artikel, men genom att söka på Louise Hallins namn i SVT Play så hittade jag det. Jag tänker inte länka för det känns inte etiskt att öka tittandet. Hela programidéen, inte bara pojkens berättelse, är ett övertramp mot alla inblandade. Det är min fasta övertygelse.

Terapeuten Louise Hallin är den som kommenterar föräldrarnas beteenden. Hon fäller domen över familjen med kraftfulla meningar. Hennes roll är överordnad och hon bestämmer  vad som ska göras. I en terapeutisk situation går det inte till så. Då utgår man från föräldrarnas berättelse och stärker dem i deras föräldraroll genom att visa dem kärlek och tro på deras förmåga att lösa problemet.. Det Louise Hallin saknar är just det – tilltron till att föräldrarna både kan formulera problemet och bestämma vad som ska göras. Dessutom ser hon inte ut att tycka om föräldrarna som kämpar så. Som är så modiga och vill vädra bland det som är svårt. Det är anmärkningsvärt att Louise Hallin får så stort mediautrymme!

Jag tycker SVT ska stoppa sändningarna av denna programserie omedelbart.

Tillägg 24 okt 14.26: Christina Olsson har också åsikter om att exploatera barn och Barnläkarbloggen också och barnläkaren Lars H Gustafsson och Genrep och Mosskin.

PS. Tack Mette för att du uppmärksammade mig på artikeln! DS.