Du kommer inte få höra det du behöver höra
Jag tror att de flesta människor har en längtan att någon gång få höra orden som skulle läka det inre såret. Ett förlåt från den som varit otrogen. En mammas som tillstår att hon varit frånvarande. En chef som erkänner att avdelningen var och är underbemannad. En alkoholist som öppet säger att han bara tänker på sig själv och flaskan.
Men du, du kommer troligtvis inte få höra det du behöver höra.
Däremot kan du få se ett ögonblicks ånger. Eller en liknande situation som hanteras på ett bättre sätt. Eller handlingar som du anar beror på skuldkänslor. Dessa kan vara så ögonblicks snabba eller vaga att du nästan missar dem, men om du väljer att se dem, kan du låta dem läka såren precis som de rätta orden skulle göra.
Jo, ibland händer det att orden kommer, och ibland, händer det senare/att man får se/ som du beskriver i ditt inlägg. Det senare är nog vanligast, men vi får leva på hoppet om att orden som läker och förlöser blir allt vanligare.
Vi får se till att hålla våra sinnen öppna för alla nyanser.
Och kanske tänka efter om vi själva har något att säga till någon i vår närhet?
Ja, precis.
Jag sa till min yngsta dotter att jag var så ledsen att jag inte kunde finnas för henne en period då hon behöde mej som mest. För att förlösa henne från hennes sorg.
Och då rann hennes tårar nästan över.
– Jag trodde aldrig att du skulle säga det där mamma, och mena det.
Nu mår både hon och jag bättre.
Kram
Men himmel, det där gick rakt in! Vad bra att du kunde och du förstod att du skulle säga det. Kanske kom ni till och med närmare varandra av hela den krisen och dina ord?
Det var det som var min avsikt. Hon led och jag led och när jag såg att hon led och jag visste hur jag skulle göra för att få stopp på det hela, det tog inte lång tid, så har vi en mycket mycket bättre relation. Hon är 15 år och jag skulle kunna skriva en hel bok om hur underbar hon är.
Visst är det underbart att stå nära och älska sina barn?! Den där utomjordiska känslan av att tycka att de är bäst och se hur de växer i den kärleken.
Finns bara ett ord för den känslan. Glimrande.
Kram
Oj, vad det blev mycket som bara körde rakt in i maggropen här idag. (Är så slutkörd efter denna vecka så jag kan börja grina om nån blåser på mig och det gör ju inte saken bättre,,,) Men, detta med att ”bara” sluta försvara sig och helt sonika säga: Jag förstår att jag gjorde helt fel. Jag kunde inte bättre just då. Det måste ha varit fruktansvärt för dig. Förlåt!
Att den som blivit utsatt får bekräftelse på att den har rätt att vara ledsen, kränkt, illa behandlad. Det öppnar upp för samtal, närhet osv. Naturligtvis inte på en gång men vakuumet i bröstet kanske släpper så småningom och man kan mötas på en ny eller annorlunda planhalva.
Precis så! Men så grymt svårt att säga!
Här kommer en kram till dig och så hoppas jag du får komma på plus under helgen!
KRAM
TACK!
Att ordet förlåt i käftversion ska vara så svår….!!
Det blir som Karlssons klister i munnen när det ska ut….
[...] ”Du kommer inte att få höra det du behöver höra”, skriver Nattens bibliotek i ett inlägg idag. Hon har så rätt. Jag försöker sluta drömma om det. Fortsättningen på hennes inlägg [...]
Tack Kidneybönan för länkkärlek!
Här svansar jag in via Kidneybönans blogg och jag kan bara skriva under på det du så klokt påtalar. Har själv aldrig haft svårt att säga förlåt, men det gäller ju att få insikten om de misstag man gör sig skyldig till vilket inte alltid går så snabbt att komma underfund med.
Man blir ju med åren skyldig till många misstag som man belastat andra med och jag tänker som självtröst att åren ändå har givit mig många möjligheter att inse var jag har kommit till korta och med det gett mig möjlighet att ta tag i relationer, ställa till rätta.
Jag har haft olika perioder i mitt liv när jag har ”tagit tag i livet” och agerat efter bästa förmåga, typ bättre sent än aldrig. Har skickat vackra vykort med tacksamhetens ord till lärare och andra som har funnits för mig och gjort mer än ett gott arbete med mig som ung. Har även ringt och verkligen bett om ursäkt för ungdoms synder som jag inte var stark nog att stå för tidigare. Idag känner jag att jag är i balans med den medvetna delen av mina plumpa tidigare misstag.
Men jag har tid kvar att leva så jag hinner nog med lite mer framöver, så är ju livet eller hur?
Kram och kul att hitta en så välskriven blogg.
Maggan
TACK! Vad kul att du tittade in och inspirerade mig/oss till att skicka vykort, ta kontakt, ställa till rätta!
Det där tog, för jag har suttit oräkneliga tillfällen och fragat Martin: Har du inget att säga?
och han var bara tyst…
Jag: Men säg nagot!
*tystnad*
Och jag tänker att nu när han är pa behandlingshem… Kanske kommer han att komma därifran och säga förlat för alla ganger som han sagt att han ska sluta dricka, men fortsatt ända
och
att han ska säga förlat för alla ganger han har valt att vara med en annan tjej trots att jag har varit hans flickvän
Kanske…
…men kommer det att spela nagon roll? Kommer det göra nagon skillnad?
Jag har gatt vidare…
Sa visst kan jag förlata honom, om han nu vill det, men det kommer att vara mer för hans skull än för mig och sa var det inte förut. Förut var det viktigt…
Skönt för dig att du kommit vidare. Jag blir glad för din skull! Fånigt kanske, men det blir så för mig när jag läser din blogg varje dag och följer dina tankar och känslor.
Jag tror inte en alkoholist kan säga förlåt på riktigt förrän den blivit nykter och gått i behandling. Innan är det för mycket förnekelse och alla andras fel. Inget går på djupet.
Nemo berättar i sin bok att han fick skriva brev från behandlingshemmet till sina nära och kära och fråga hur de upplevt hans drickande sedan fick de komma på besök och han fick berätta vad han läst att de skrivit. Det var starkt.
Men en sån grej måste man känna sig motiverad att göra annars går det inte. Jag skulle göra det för att annars skulle jag undra resten av livet hur det hade känts/vad jag hade fått reda om jag hade gjort det. Och för att stänga dörren ordentligt om historien.
Precis det där kämpar jag med. Vuxen sedan oändligt många år går jag fortfarande och hoppas på upprättelse. Att de som svek den lilla flickan ska se och ångra sig. Men det kommer aldrig att ske och där är min kamp.
Usch, det är är så smärtsamt och tar en massa energi medan man väntar och hoppas på det som aldrig kommer! Och helst av allt vill man bara bli fri och leva sitt liv!