Det här kallar jag att ta ett barnperspektiv
Posted in Barn/tonåringar by nattensbibliotek on 01 november 2009
På DN Insidan kan man ställa frågor till psykologer. I tisdags var det en fråga från en styvmamma som ville flytta tillsammans med sin nya partner och hans 13-åriga dotter. Mannens dotter var tyst och tog inga initiativ och styvmodern tyckte hon förstörde stämningen. Ni kan läsa hela frågan och svaret här. Det jag uppskattade med det här inlägget var att Psykologen tar ett så tydligt barnperspektiv och ser situationen ur 13-åringens synvinkel. På så sätt skyddar hon barnet och bryter det låsta läget. Mycket välgörande för alla parter!
15 kommentarer
Subscribe to comments with RSS.
Helt rätt av psykologen. Jag har sett många psykologer som skuldbelägger sådana barn ännu mer, och som därför gör mer skada än nytta. Det ska hittas fel på dem, och så måste de ju medicineras osv. Ibland undrar jag vart samhället är på väg.
Skönt med någon som har en vettig inställning till livet
Ja en vettig människa som får mediautrymme dessutom! Bra!
Wow! Så klokt. Jag gillar denna kloka kvinna, i SvD:
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologensvarar/artikel_3689433.svd
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologensvarar/artikel_3723797.svd
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologensvarar/artikel_3627895.svd
Ja, Madeleine Gauffin har också ett tydligt barnperspektiv. Jag brukar läsa hennes svar.
I exemplet med pappan som måste jobba lördagarna så tycker jag dock att mamman ska vara stenhård och kräva varannan vecka. Pappan får lösa och kan lösa sin arbetssituation. Det är jag helt säker på. En kvinna skulle kunna det. Och att vara med sina barn på halvtid ger den nära relation som gör att man inte prioriterar jobb före barn. En vårdnadstvist ska man dock försöka undvika i det längsta. Det finns många saker man kan göra innan det som att ha samarbetssamtal på Socialtjänsten.
Det här är ett ämne som behöver belysas. Tack för att du gjort det här. Jag har länkat till dej.
Allhelgonakram tillbaks
Tack för länkning!!!
En vårdnadstvist ska man undvika in i det längsta, men vad gör man om den ena föräldern vägrar att kommunicera? Då menar jag vägrar all kommunikation. Var har man för utväg då? Var finns detta beskrivet? Jag menar, hur man tar sig fram i det fall den ena föräldern inte vill?
Generellt kan man väl säga att brist på kommunikation är en aggressiv handling. Så frågan är väl vad kommer all den där ilskan ifrån och hur ska den kunna bemötas och förvandlas till något som går att överbrygga? Kanske handlar ilskan om någon typ av svek som otrohet, lögner, missbruk. Hur kommer man förbi sådant? Tid och samtal? Svårt är det iallafall men nödvändigt för barnens skull.
I Australien jobbar man aktivt och på kreativa sätt med att få föräldrar att prata med varandra. Här kan du läsa mera: http://nattensbibliotek.wordpress.com/2009/07/17/rattsordning-forvarrar-konflikten-mellan-foraldrarna/ I Sverige kan man vända sig till Socialtjänsten. Jag tycker de är grymt proffsiga och på barnens sida. Oftast kommer folk dit försent snarare än för tidigt.
Problemet med Socialtjänsten är att de (väl) inte kan göra något om den ena inte vill. Förutsättningen i min fråga är att den ena parten vägrar kommunikation. Tid och samtal är alltså inga reella förutsättningar. Finns det då alternativ till socialtjänst och tingsrätt? Ska man som förälder backa bort från sina barn (ge upp dem)?
Det är inga lätta frågor du kommer upp med. Himmel.
Ju mer jag funderar på det ju gladare blir jag att inte befinner mig i det läget. Det måste vara så svårt eftersom man vill strida för att barnen ska känna att man inte överger dem. Å andra sidan kanske man överväger att sluta strida för att barnen inte ska befinna sig i krigszon hela tiden. Jag tror att jag skulle söka hjälp för min egen del. Eftersom risken att bli en bitter rättshaverist är så stor.
Fanns det ingen annan råd skulle jag kräva en vårdnadstvist men där jag inte smutskastade den andre föräldern utan bara drev frågan om delad vårdnad.
Gick inte det heller så skulle jag starta en blogg i mitt eget namn som barnen kunde hitta när de är stora nog att söka sig ut på internet. Där skulle jag beskriva min kärlek, tankar, saknad. Gratulera på födelsedagen osv. Himmel så sorgligt. Det riktigt skär i hjärtat när jag tänker på det.
Hur skulle du göra? Vad tänker du är den bästa vägen?
Jag tror att ibland är den enda vägen att stämma. Och som du säger, utan att smutskasta. Problemet är att sådana här situationer framkallar en ilska på flera plan. Och maktlöshet.
Barns rätt till båda föräldrar – om den är absolut då tycker jag nog att krig, om än sista utvägen – är ok. Åtminstone när kriget handlar om att båda ska få vårdnaden.
Tiff tar upp en viktig och mycket sorglig grej här och det är just det här läget som uppstår när den ene föräldern faktiskt totalvägrar all form av samarbete och kommunikation. Om man har kört hela svängen med samarbetssamtal, vårdnadstvist i två instanser (plus intermistiska beslut osv) och den icke samarbetsvillige föräldern ändå inte rättar sig efter domslutet – då står man väldigt ensam! Allla vägar är då uttömda eftersom det ska så oerhört mycket till för att barn ska tvångshämtas för att verkställa umgänge idag. Ett domslut på ett umgänge betyder alltså verkligen inte att umgänget kommer att ske realiteten. Många föräldrar kan ”hållla sig undan” med sina barn lång tid på det här sättet med följden att barnen tappar kontakten med den andra föräldern och situationen trappas upp ytterligare. Som jag ser det ska man aldrig sluta kriga för sina barns rättighet till sin mamma och sin pappa. Sen kan barnen när de blir stora nog välja själva vem de ev inte vill ha kontakt med.
Obegripligt. Det är vad det är. När vuxna slutar vara vuxna och använder barn som slagträn!
Jag har verkligen på allvar försökt förstå det där ur alla upptänkliga vinklar men jag kan inte. At man kan handla i affekt och ilska och vara sårad i perioder i livet kan jag begripa men inte att låta det gå så långt. Man borde någon gång under denna långa hemska resa sätta sig ner och säga till sig själv att ”nu räcker det, jag måste ta mig samman och vara en vuxen människa och förälder”. Men nej, det finns många som aldrig gör det.
Jag pratade med en barnpsykolog om det här igår kväll. Att det finns något väldigt riskabelt med att vara kategorisk och låta orden blir hårda, kraven kantiga, säga saker som låser, tala skit om den andre med barnen med vänner som kanske tom förstärker än hjälper till att nyansera. Sedan blir det omöjligt att backa med äran i behåll.
Kanske en förklaring. Men absolut ingen ursäkt.