Ring pappan direkt!
I inlägg som berör som publicerades igår länkar jag till ett inlägg om att personal på skola och dagis fortfarande ringer mamman först. Jag har fått två kommentarer som fick mig att haja till:
Miss Understood skriver så här:
Jag har uttryckligen bett skolan ringa pappan först, för han har bil och befinner sig i närheten, medan jag har MINST en timme kollektivtrafik innan jag kan hämta dottern. Jag och pappan har alltså en överenskommelse: att han alltid ska ta akututryckningarna och sedan tar jag dagen-efter-vård om det behövs. Jag har bett skolan skriva upp på hennes papper att det är pappan som ska kontaktas…
MEN ÄNDÅ…. ringer de till….MIG.
Maja skriver så här:
Jag ringde hemnumret bara när jag var lärare, och svarade pappan då så lämnade han i fyra fall av fem över luren till mamman. Man ringer ju i princip bara barn som är stökiga på nåt vis när barnen är lite större, som över 10 år eller så. Så, så är det med den saken. Hade jag fortsatt vara lärare så hade kanske jag också valt att ringa mammorna först dels för att spara tid, dels för att slippa få en hjärnblödning av ilska varenda gång man pratade med en pappa som är just den som antagligen är orsaken till att man ringer överhuvudtaget.
Så här tycker jag:
@miss understood Med risk för att jag säger det självklara för jag vet hur klok du är, men bara för att alla ska höra det: Sluta svara när de ringer från dagis. Om du svarar hänvisa till pappan. Gå absolut inte med på att själv ringa pappan!
@maja Jag fattar allt det där. Jag fattar att man inte orkar till slut. Jag fattar att man blir arg. MEN. Genom att ringa mamman så bidrar man till:
- att skydda pappan från att ta konsekvenserna av sitt beteende
- att mamman fortsätter att ta för mycket ansvar
- att bibehålla sociala och kulturella könsstrukturer
Vi befinner oss mitt i en förändring. Pappornas roll för barnen som exakt lika viktig som mammans får allt mer genomslag i praktiken. Och de som jobbar inom barnomsorg och skola kan göra så mycket genom att vända sig direkt till pappan. Genom att utgå från att pappan tar exakt lika mycket ansvar och är precis lika insatta i barnens vardag som mamman så blir pappan stärkt i sitt självförtroende, mamman får avlastning och barnen får två föräldrar som är lika viktiga för dem och står dem lika nära.
36 svar
Prenumerera på kommentarer via RSS.
Men varför ska skolan ha ansvaret? Apropå vad Maja säger, om jag hade varit lärare hade jag ringt hem, eller de nummer jag har fått. Punkt. Som lärare borde jag ha annat att göra än att fostra föräldrar.
Jag är själv skild. Det är varken barnens eller skolans val. Om skolan ringer mig eller mitt ex? Ja, om de ringer mig och det är mitt ex vecka, eller vad vi nu har för överenskommelse om ansvar hit och dit är det väl inte för mycket begärt att jag ringer ex:et.
Jag har svårt att förstå varför föräldrarskapet ska ta ”semester” på halvtid. Delat ansvar är väl något annat?!
Jag menade inte att skolan ska ta hänsyn till att ringa ”rätt” förälder i betydelsen den förälder som barnen bor hos just den veckan om föräldrarna är skilda.
Jag menade att de ska sluta reflexmässigt ringa mamman först. Och jag tycker visst skolan har ett genusansvar som de inte tar. Jag tycker det är ett omedvetet agerande att ringa mamman först.
Maja pratar ju inte om ett reflexmässigt beteende, utan om faktiska erfaranheter som lärare, och hon pratar om att aktivt välja att ringa mamman.
Hear, hear. Jag jobbar inte med barn dagligdags, men ibland. Då brukar jag fråga ”Vem ska jag ringa om det är nåt. Dig, pappa, mormor eller…? ” Hur svårt kan det vara???
Inte svårt alls. Man behöver inte ens gå på kurs. Man bara slår pappans nummer så är det kirrat.
Här är en manlig föreskolelärares reflektioner runt detta:
http://mathsgothe.wordpress.com/2009/11/07/vem-ringer-vi-forst/
Nu vet jag inte var den där Maja hade kommenterat, så jag svarar här.
Hon hade tydligen skrivit ”dels för att slippa få en hjärnblödning av ilska varenda gång man pratade med en pappa som är just den som antagligen är orsaken till att man ringer överhuvudtaget”
Jag har själv ADHD, och har under många år engagerat mig för just sådana ungdomar. Jag vet mycket väl att de kan spåra ur i skolan, men nio gånger av tio, så beror det på att dessa elever känt sig kränkta i skolan. Jag fattar inte varför skolorna hela tiden ska lasta över all skuld på föräldrarna, och framförallt på papporna. Varför är så många lärare så oerhört inkompetenta, och har så fruktansvärt svårt för att se sina egna fel?
Jag har sett många ungdomar som blivit mer eller mindre knäckta av lärare och annan skolpersonal, och när de sedan får utbrott, ja då ringer man föräldrarna som får komma och hämta sina ”ouppfostrade” ungar. Jag kan inte svara för hur just Maja är som lärare, men jag vet att det finns många som inte borde vara lärare alls.
Jag har inga egna barn, men har fått ge stöd till barn, som blivit kränkta just i skolan, och jag vet att deras föräldrar är bra föräldrar.
Visst finns det både pappor och mammor, som inte alla gånger är de bästa heller, men det skylls nästan alltid på dem när det inte fungerar i skolan. Jag har själv jobbat på skola, med bland annat elever med ADHD, dyslexi osv.
Tack för din långa kommentar! Jag kan inte svara för Maja men håller tummarna för att hon tittar in här och svarar! Spontant känner jag bara att man ska inte utgå från någonting förrän man vet hur läget är. Det är ganska lite vi vet om människors hemmamiljö egentligen. Men förutfattade meningar har vi lite till mans.
Att låta bli att svara skulle jag aldrig klara av.
Nej, det var nog att ta i vid närmare eftertanke. Sen ska man stå där och undra vad det var som hade hänt. Usch. Nej för svårt. Men min tanke var mer att det inte ska löna sig att ringa mamman först.
och så kom samtalet från skolan där de sa: Er dotter har ramlat…
och jag hann tänka: Hon har brutit en arm, hon har brutit ett ben, hon har ramlat på ansiktet och slagit ut alla sina framtänder.
…och slagit i pannan – hon blöder kraftigt men det behöver inte sys. Hon klagar på ont i huvudet.
Och inte fan tänkte jag i den stunden på att börja bråka om vem de ska ringa först. Jag ville bara se henne och konstatera att allt var bra
Men nej då vill man ju bara ta en taxi och komma till dagis/skola så fort som möjligt!
Jag arbetar som förskollärare sedan många år och anser mig vara väldigt medveten om hur ansvarsfördelningen för familjelivet är fördelat i de flesta familjer. Detta är något som både mamman och pappan befäster med små och stora val i sin vardag. Båda gör sitt val i hur mycket eller lite ansvar de tar. Min erfarenhet är tyvärr att det är fler pappor som väljer att arbeta heltid, inte vara anträffbara på telefon, inte veta vad barnet har för kläder, inte fylla i blanketter osv…
Liksom det är fler mammor som ser sig själva som ”huvudföräldern”.
Mitt uppdrag som pedagog gäller barnet när det är PÅ förskolan.
För BARNETS BÄSTA ringer jag den förälder jag snabbast får tag i, den som har bil, jobbar närmast eller som jag vet har lättare att ta samtal.
Sen är det upp till föräldrarna att avgöra vem som ska hämta sitt sjuka barn.
Om mitt ärende gäller svåra saker som jag behöver prata med föräldrarna om ringer jag båda och berättar att jag vill träffa dem båda för ett samtal.
Tack för klargörandet! Du tar aktiva val för din kontakt med föräldrarna och det är precis det jag efterlyser. Att inte bara av slentrian ringa mamman först.
Det sättet att tänka kallar jag att stå på barnets sida. Barnet ska hämtas och pedagogens uppgift är då att se till att det sker så snabbt som möjligt och inte att fundera över ”vems ansvar det är”. Den diskussionen får föräldarna sköta själva.
Självklart är det barnets bästa som går först! Det jag efterlyser är eftertanke vid kontakt med familjen när det inte är ”akut”. Att inte per automatik kontakta mamman först.
Jag tyckte hela diskussionen började med att med förskolan ringer vid ”akututryckningar” (Miss Understood) och att det inte handlade om långsiktiga kontakter då båda föräldarna är involverade som t ex vid möten osv. Alltså att det var mer det reflexmässiga beteendet i stunden vi talade om nu. Vi kanske pratar förbi varandra nu?
Jag tror att det hade blivit bättre om jag uppmärksammat skillnaden på den dagliga kontakten och den akuta redan i inlägget. Jag missade det.
Jag menar så här:
I det akuta läget gäller det att få tag i en förälder som kan komma så snabbt som möjligt.
I den dagliga/vanliga kontakten är det bra om personalen tar ett aktivt beslut vem de sak ringa så det inte omedvetet ringer mamman först.
Att ta beslut på professionell grund är ju en förutsättning för att göra ett bra jobb. I detta fall som pedagog. Finns det två vårdnadshavare kontaktar man båda. Ansvarsfördelningen föräldrarna emellan är deras sak anser jag. Pedagogen kan omöjligen, och ska inte heller, lägga några som helst värderingar här utan endast arbeta med barnen på förskolan. Där finns det däremot stora möjligheter till sådant medvetet arbete – med barnen alltså.
Kände plötsligt ett starkt behov att talas vid istället. Pratar vi förbi eller pratar vi förbi varandra? Ibland går nyanserna förlorade i text. Gesterna liksom försvinner.
Kanske är det så! Kom att tänka på att de flesta pedagoger är kvinnor. Kan det vara så att vi kräver mer engagemang utöver yrkesrollen pga det? Vem kräver t ex av en manlig läkare att han funderar över han vem han ska ringa först även i ett långsiktigt behandlingsarbete?
Men alltså vi tycker olika! Jag tycker visst det är pedagogens ansvar att inte alltid oreflekterat ringa mamman bara för att det brukar vara så att hon svarar, har bäst koll och det är lättast för förskoleläraren.
Vad signalerar det till papporna? Hur känns det för alla de pappor som är aktiva och tar precis lika ansvar och är precis lika insatta som mammorna? Att det alltid är mamman man vänder sig till. Och det hänger inte ihop med att förskolelärarna är kvinnor att jag kräver det! Det ingår i jobbet som pedagog. Tycker jag alltså.
För att dra ett paralllellt exempel. En barnmorska på en gynmottagning som får besök av en kvinna ska inte utgå från att hon har en pojkvän. Hon ska använda ordet partner tills hon är säker på om kvinnan är hetero eller homosexuell. Ord och handlingar spelar roll. Det ingår i barnmorskan jobb att inte gå efter heteronormen precis som det ingår i pedagogens jobb att inte utgå från mammanormen.
Ja nu fick du igång mig Mette.
Ringa pappan är ett val. Men att bara ringa mamman är också ett val. Fast ett omedvetet.
Och sedan om vi ska prata Barnens bästa så tror jag det är barnens bästa att man inte bara ringer mamman eftersom då överhör barnet samtalet där pappan pratar med mamman om det som dagis/skolan ringt om.
Nu ska jag lugna mig.
Om vi skulle dra det här resonemanget fullt ut skulle faktiskt pedagogen inte utgå ifrån att barnets föräldrar var en man och en kvinna heller. Och barnmorskan skulle inte förutsätta att det ens finns en partner. Men då blir det överkurs (just nu i allafall)
Men, jag tycker det är att underskatta pedagogen om man säger att hon/han handlar oreflekterat. Jag tycker inte att det ingår i deras jobb att lära mammor och pappor att dela upp ansvaret för sina barn på ett bra sätt.
Jätteintressant snack det här…bara måste jobba nu tyvärr. Smiter in sen.
Jobba? Det är överreklamerat! Jag lovar!
Med en dåres envishet (snart får vi ta till råden i inlägget Når du inte fram?): Jag tycker inte heller det ingår i pedagogens jobb att dela in föräldrarnas arbetsuppgifter men pedagogen ska ta ansvar för sina egna handlingar. Och tyvärr tror jag de ringer mamman först. Oreflekterat.
Det finns en intressant trappa om det där med överkurs/utopi/framtidsvision. Den lyder ungefär så här: På nedersta steget pratar vi om jämställdhet. På steg 2 skriver vi en broschyr. På steg 3 går vi utbildningar. På steg 4 nätverkar vi. På steg 5 ändrar vi lagstiftning. På steg 6 börjar vi förändra oss. På steg 7 är vi jämställda och behöver inte längre prata eller reflektera om det. Det bara sker av sig själv utan beslut.
Jäklar, där fick du mig! Måste koppla ner mig o köra ordbehandling endast…men då funkar inte Nattens-listorna i nya Kosshörlurarna med öronproppskänsla.
Grejen är att jag tror att pedagogen gör en medveten handling och sitt jobb! Hoppas Cisco joinar med synpunkter.
Over and out…
Sköt om dig! Kram
Jag är smått förundrad över den här debatten. Det som gör mig förundrad är bl a det här:
- att skolan (sägs det nu) är full av oreflekterade pedagoger (men, som de ringer mammor!)
- att detta (om det nu är så) är ett problem (jag lovar: en pappa som visar sig, som ser till att engagera sig i barnens skolgång, får samtalen lika självklart som mamman)
- att detta är ett problem som skolan har ett särskilt ansvar för
- att detta har med genusproblematik att göra (har det inte som Maja är inne på, att göra med lagen om minsta motstånd, för lärare som redan är alldeles för belastade)
- att (misstänker jag) denna fråga skapar mer engagemang än om någon sa: ”varför är ni så dåliga på att lära ut … eh, religion?
(och därtill bidrar jag ju själv
))
Ja, det var värst vad vi eldade upp oss! Nästa gång tar vi oss an religionsundervisningen i skolan!
Håller med Tiff, även jag blir förundrad. Bra reflektioner
I uppdraget som lärare/pedagog står ingenting om att jag ska lägga mig i föräldrarnas ansvarsfördelning, eller ens bidra till en mer jämställd familjepolitik. Det ingår INTE i mitt uppdrag att se till/tvinga papporna att ta sitt ansvar.
Jag kan heller inte bli ansvarig för vad föräldrarna pratar om hemma, att barnet överhör är inte mitt ansvar. Jag sköter mitt uppdrag på förskolan, för barnets bästa. Jag utgår från att föräldrarna sköter sitt föräldraskap på allra bästa sätt.
Vi ser vi till att båda föräldrarna får samma information och möjlighet att vara delaktig eller påverka sitt barns vardag på förskolan. Med dagens informationskanaler (mail och annat ute på nätet) når vi båda föräldrarna.
Vid akutsituationer är min tid mycket begränsad, det sjuka barnet behöver mig och den resterande barngruppen blir lidande när mitt fokus går till det sjuka barnet.
(Har idag stått och torkat kräk i två timmar under tiden en pappa var och tränade och mamman assisterade vid en operation på sitt jobb. Mamman kom tillslut i taxi eftersom pappan behövde bilen på sin lediga dag. Vardag vardag…. )
Tack o lov att det finns handsprit!
Problemet med pappor som inte tar ansvar börjar redan under graviditeten. Det är mammans graviditet, pappan har en biroll redan där. Under föräldraledigheten är det många pappor som inte kan vara föräldralediga eftersom familjen förlorar inkomst. Låt papporna komma in redan här, på lika villkor, så kanske vi till slut får pappor som med glädje tar ansvar.
Och för att utmana lite tycker jag att alla ska sluta med att tycka att pappor som tar sitt ansvar för familj och barn är så fantastiska, det som kvinnor nästan alltid gör utan att någon ens funderar på det.
Well. Jag verkar vara rätt ensam om att tycka att personalen kan tänka på att ringa pappan först.
Jag hör era argument. Jag tycker också frågan blev för stor. Nu tänker jag dra mig tillbaka och fundera över era tankar och argument och så kanske jag återkommer till frågan längre fram.
Alltid bra med debatt!
[...] Ring pappa först [...]
[...] det verkligen så att vi ringer mamma först när det händer barnet något, istället för att ringa pappa? Jag har inte tänkt på det. Men det skulle inte förvåna mig. För enligt normen i Svergie är [...]
Är inte det normala och självklara att förskole/fritidshemspersonalen redan vid inskrivningssamtalet frågar vem av vårdnadshavarna de ska ringa först om barnet blir sjukt under dagen? Det är min erfarenhet. På så sätt utgår man inte från att det är mamman och reproducerar därmed inte gamla könsroller utan ser till just den här familjens specifika situation. Inte alltför sällan jobbar den ena föräldern på betydligt längre avstånd från förskolan än den andra och har därför inte samma möjlighet att snabbt komma och hämta barnet. I mitt fall är det jag, mamman som har arbetat fyra mil från dagis ( för att det var där jag kunde få arbete då och jag hellre ville pendla än leva på socialbidrag) och pappan tio minuter därifrån. Jag skulle blivit riktigt förbannad om förskolepersonalen trotsat vad vi sagt om att ringa pappan först p.g.a närheten till dagis och satt i system att alltid ringa mig först. Men lika förbannad hade jag blivit om rollerna varit ombytta, om det var han som fanns fyra mil bort och de trots att de visste detta hade lytt din uppmaning och ringt pappan först bara av ideologiska skäl. Tvärtemot vad du tror så hade det heller inte ändrat på vem som faktiskt kom och hämtade det sjuka barnet (d.v.s ”tog ansvar” ) , för självklart skulle pappan ha ringt vidare till mig som hade tio minuter från jobbet. Att som pedagog inte ta för givet att mamman har huvudansvaret för barnen är en sak, det står jag helt bakom. Men de ska lyda vårdnadshavarnas direktiv om vem de ska ringa först, så enkelt är det. I den absoluta majoriteten av alla fall där de uttryckligen ber personalen att ringa den ena föräldern först finns det starka skäl till detta, t.e.x just att den ena arbetar betydligt längre bort.
Till sist : Det enda pedagoger på förskola/fritidshem har befogenhet att kräva är att det sjuka barnet blir hämtat så fort som möjligt. Jobbar bägge föräldrarna en bra bit bort och delegerar till en mormor eller farfar som är pensionär och har nyckel till hemmet att hämta det sjuka barnet efter att personalen ringt föräldrarna är det ingenting pedagogerna ska uttrycka några synpunkter på. Personligen struntar jag fullständigt i vad personalen eventuellt tänkte om mig och min man (åh vilka ansvarslösa föräldrar, stackars barn?!) de gånger vi tog till den lösningen under en period då bägge arbetade flera mil från dagis.