Glädjen över att få sin diagnos
Om man har svårigheter med att läsa eller att fungera i sociala sammanhang då är det ofta en lättnad att till slut få sin diagnos. Dyslexi, ADHD. Bipolär. Tourettes. Hjärnskada. Man skulle kunna tro att den initiala reaktionen skulle vara sorg men istället är det ofta en lättnad.
Jag föreställer mig att det är som att få en karta över det mörker man famlat i, där det funnits en förtvivlan över att inte få till det så som andra får till det. När diagnosen kommer då får personen kvitto på det som de känt på sig hela tiden. Då kan personen äntligen orientera sig, få den hjälp som går att få och tala med sin omgivning om sina svårigheter inom ramen för en känd sjukdom.
Inte inom ramen för sin personlighet.
Det är väl inte så mycket “diagnosen” som folk blir glada av, utan för att ha fått en förklaring och att känna sig förstådda. Om vi ökade förståelsen, för att vi alla är individer, så skulle färre behöva få en diagnos.
Vi borde kanske ha lite livskunskap och kommunikation på schemat i skolan, samt mer flexibilitet i skolsystemet. Vissa barn lär sig via böcker, medan andra lär sig bättre genom praktiska övningar.
Ett skolsystem där individerna ska anpassas efter system, gör ju att många hamnar utanför.
Du skrev “där det funnits en förtvivlan över att inte få till det så som andra får till det”
Är det ett självändamål att “få till det som alla andra”? Är det inte bättre att alla får utvecklas som individer? Det skulle få många personer med “diagnos” att må bättre, utan mediciner och terapi.
MacDanne, vad är det som är så illa med att sätta ord på varför en människa inte passar in? En diagnos är ingen IG-stämpel i pannan, det är ingen dumförklaring eller insortering i ett fack etiketterat ‘andrasortering’.
Såg inte något sammanhang med detta och det du skriver annars, men det rörde mitt hjärta. Jag är mitt uppe i en utredning av en hjärnskada jag haft hela mitt liv utan att veta om det, fyller snart 22. Har alltid känt mig vilse och annorlunda, trots att det alltid gått bra för mig.
Kontentan är ren lättnad rakt igenom, men också en otrolig sorg över de människor jag sårat. Tyvärr inte en riktigt så stor lättnad för föräldrar, mest ett virrvarr av varför och inte kan väl deras dotter. Men jag är glad att jag vet det nu, innan mitt liv tagit ordentlig fart, jag får en ärlig chans att visa mitt lilla “monster” inom mig, att jag kan så mycket bättre.
Allt gott!
Glad jag blir för din personliga kommentar! Och över att saker ting håller på att falla på plats för dig! Just hjärnskada är en sådan diagnos där man behöver tala om för omgivningen vilka begränsningar man har. Och då behöver man själv få kunskap via sin läkare och andra personer med liknande diagnoser.
Det låter som om du frågar om jag har egna erfarenheter. Det har jag av en massa saker men min blogg är inte riktigt på det sättet. Jag skriver om psykologiska fenomen med inspiration från en massa håll och kanter samtal, min omgivning, filmer, böcker, teater och tidningar och mitt eget liv. Förstås.
Jag tror precis som du att föräldrar till barn som får en diagnos genomgår en fas av acceptans. I alla fall jag gick in i föräldraskapet med övertygelsen att mina barn skulle få den mest fantastiska uppväxten. Men inga barn växer upp med den perfekta uppväxten och lever friska och är lyckliga i alla sina dagar. Livet är helt enkelt både och för alla. Inga undantag. Men det tar ett tag att acceptera det.
Stigmatiseringen i och med känslan av att inte passa in är förstås en konstruktion av normer som är för snäva. För att vidga synsättet och acceptansen är det möjligt att ett ivrigt diagnosticerande kan bidra till en nyfikenhet och en kännedom om olika begränsningar och läggningar. Men kunskapen om HUR man bäst utvecklas trots sina begränsningar är ett ganska gediget kunskapsgods bortanför den allmänna attityden ‘vi är lite snälla mot Kalle Kula’. Därför är det nog trots allt viktigt med definition, och med medicin, mediciner är avgörande för hur nervsystem som är i olag plötsligt kan fungera mer anpassat. Jag ville bara flagga för att det inte finns någon motsättning mellan att öka acceptansen för olikhet och att samtidigt öka den specifika kunskap kring detta gällande funktionalitet i hjärnan.
Mycket väl formulerat, du sätter ljus på många viktiga aspekter, MrsS!
“Jag ville bara flagga för att det inte finns någon motsättning mellan att öka acceptansen för olikhet och att samtidigt öka den specifika kunskap kring detta gällande funktionalitet i hjärnan.”
Jag håller med!
[...] anti-spritparti och ett nystartat nätverk för nykterister. Därefter gav ett litet inlägg Glädjen över att få sin diagnos flera intressanta kommentarer. Morrica skrev ett helt inlägg och MrsS skrev så här: Därför är [...]
Om man har hjärtklappning, ont i huvudet, domningar, bröstont, snörvlar, talsvårigheter, plötsliga svimmningar, kräkningar, dålig ork så går man inte till doktorn utan säger: “Njae det här är så jag är, det är tillhör mig som individ. Det får ni acceptera”
…eller ska man kanske ta reda på vad som fattas och se till att man får hjälp på bästa sätt?
Det är bra att jämföra med fysiska sjukdomar för då förstår man hur orimligt det blir.
Nja. Min erfarenhet är att en diagnos vill de sätta snabbt. Fast det kanske bara är en livskris. Och en felaktig diagnos, eller en onödig, kan vara förödande. Jag hamnade på en öppenpsykiatrisk mottagning, hänvisad dit av husläkaren när jag hade ångest över att ha förlorat jobbet.
Jag fick träffa en överläkare i psykiatri. Fast jag hade bett om en samtalsterapeut. Vi ägnade många timmar åt att diskutera igenom vilken diagnos hon skulle sätta. För en diagnos måste man ha/få om man kommer dit. Fast det upplyser de inte om innan man kommer dit. Därför var jag mycket motsträvig och ifrågasättande till en kronisk stämpel. Så, efter jul, ändrades plötsligt deras riktlinjer. Nu kunde man komma dit bara med en temporär kris. Så jag klarade mig, jag blev omdefinierad.
Mycket skrämmande erfarenhet. Är det människorna eller riktlinjerna som står i centrum i den psykiatriska vården?
Vilket dåligt bemötande! Det låter inte alls bra! Jag känner med dig!
Det vanliga är att psykiatriker vill träffa patienten flera gånger innan de bestämmer sig för en diagnos. Ibland kan de föreslå en diagnos första gången men också säga att den kan komma att ändras.
Just när man har ångest är det mycket viktigare att man som patient får veta att det är just det man har och att det inte är så dödsfarligt som det känns. Utan att det kommer passera. Att man får medicin om man vill ha det och enkla andningstekniker för att hantera ångestattackerna.
Dödsfall, skilsmässa och förlora sitt jobb är ju tydliga krisindikatorer. Kriser passerar. Hur jävliga de än är så passerar de till slut.
Personligen tycker jag att det mesta blir lättare om jag har en “karta” eller en förklaring till det jag går igenom. Om det så är en livskris eller en känd sjukdom.
Frågor som “Vad är vanligt för personer i den här situationen att gå igenom” etc. Det ökar förståelsen för mig själv och vad jag går igenom. Att det inte är något “fel” på mig och att det är helt normalt att tänka och känna som jag gör.
För inte länge sen skulle jag svara på en massa frågor på ett helt gäng enkäter. Efter ett tag gick det upp för mig att hon var ute efter att sätta en diagnos på mig. En diagnos som jag inte alls var där för att få. Av en person som inte vunnit mitt förtroende. Läbbigt och avskräckande.
Men det som både du och Henrika beskriver är att läkaren har velat ge er en diagnos utan att ni varit där för att få en. Det är något fel i själva kontakten med läkaren. Det är något i kommunikationen som inte fungerar.
Jag fick min diagnos tidigare än jag trott, den kom redan igår efter tre väldigt enkla djupintervjuer för mig. Det var enkelt och kändes som världens lättnad, men även lite läskigt med tanke på hur människor kommer ta emot mig nu.
Jag blev otroligt bra mottagen av psykiatrisk läkare och psykolog. Tyvärr har jag dubbelt så stort förtroende för läkare än för psykologen som gjorde bedömningen. Skillnaden i mitt fall var nog mest att jag redan förstod själv nät ja sökte att jag kan ha IPS. En först ganska skräckartad upplevelse efter mina ynka 21 år som en “dryg, stängd och svår person” i mångas ögon.
Nu fick det en helt annan upplevelse så människor runt omkring mig plötsligt förstår mig, mitt liv och varför jag inte klarat av vissa situationer.
Kom ut med min blogg utan lösenord igår. Läs gärna. Http://borderlineochjag.blogg.se
Louise
Oh, vad modig du är! Jag ska läsa! Kram!
Tack för stödet! Kram