Livet är som ett pussel
Ibland tycker jag livet är som ett pussel. Varje gång jag har lagt klart det stora, stora pusslet och lutar mig tillbaka nöjd med att nu kommer livet bli så lugnt och skönt. Nu är det slut me….. då kommer det ett nytt pussel nedregnande.
I botten handlar det här om att jag behöver acceptera att varken jag eller min omgivning kommer leva och må toppen för resten av våra liv. Räkmackan existerar inte. Det kommer regna pussel med jämna mellanrum ytterligare ett tag. Kanske till jag pensioneras? Eller kanske ända till jag dör. Acceptans. Det är väl det handlar om. Jag behöver acceptera att livet är en berg och dalbana av saker och känslor att hantera.
Nu sätter jag mig ner och löser det här nya pusslet.
Om några veckor är det lagt.
Det är många som talat om livspussel, och att det är svårt att få ihop alla bitarna. Dock blir ju ett pussel färdiglagt så småningom. Jag kommer inte ihåg vem som myntade uttrycket, men “livs-Tetris” är en bättre beskrivning än livspussel. Tetris bara fortsätter och fortsätter, om man inte misslyckas så totalt så att det blir “game over”. Precis så är det ju med livet också. Ständigt nya Tetris-bitar i livs-Tetris. Förr eller senare så kommer vi alla fram till “end of the game”. Tyvärr så inträffar detta alltför tidigt för vissa personer.
Jag kan bli trött på ordet, för det handlar bara om hur livet ÄR. Vem har sagt att det ska vara enkelt? Och tänk om det vore det – hur trist skulle inte det vara? Om man har det riktigt jävligt, får man hämta styrka och kraft och vila i de perioder då livet är bättre. Det lär man sig när man haft det riktigt, riktigt jävligt, tror jag.
För mig betyder ordet livspussel något annat än det jag skriver om i inlägget. För mig är livspusslet att hinna med saker. Det jag ville få fram är vikten av att acceptera att livet levs i med och motgångar.
Håller med dig om berg och dalbanan. Det går upp och ner och ibland kan man vara kvar nere i dal en längre tid innan man har fått pusslet att gå ihop och man är på väg upp igen. Likaväl som man kan befinna sig där uppe på topp en längre period.
Det är bra att ha det synsättet att det går upp och ner, gäller bara att hitta strategier för hur man ska få en bra balans och komma ur vågdalarna på ett bra sätt. Kunna förstå och läsa sina egna känslor och veta hur man fungerar.
Tack för din kommentar! Det är spännande hur mycket lättare det blir om man accepterar sitt livsöde. Kämpa emot och hoppas på det omöjliga passar inte mig alls.
Livs-tetris gillade jag! För det är lite så det känns. Det kommer ständigt nya bitar och det gäller att vända dem rätt så att nivån inte blir farligt hög, t ex att man bränner ut sig.
Sedan har jag också en känsla av att det bara är att acceptera att bitarna fortsätter att ramla ner med nya svårigheter. Men det gäller väl att kunna slappna av när bitarna i livs-tetriset inte kommer så snabbt och fort. Och det känns som en konst, något att öva sig på.
Ja, det är en superbra liknelse. När man är där uppe på kanten och vet att nu går det inte längre. När bitarna kommer fortare och fortare. Och är svårare och svårare att passa in. Till slut kaoset är ett faktum. Kanske tom utbrändheten.