Det handlar inte om sedvänjor utan om värderingar

Lena Andersson gör idag ett nytt inlägg i debatten om mannen, som ska få skadestånd för att han förlorade rätten till ersättning från arbetsförmedlingen, när han vägrat skaka hand med en arbetsgivare. Vi har pratat om detta tidigare här på bloggen. Lena Anderssons huvudsynpunkt den här gången är:

Hälsningsförfarandet är dock inte poängen här, utan vad det avspeglar. Seder reglerar samhällslivet och skapar ordning och lugn, på det att man slipper överväga sitt handlande i varje situation. De gäller ofta ytliga men ständigt återkommande småsaker som hur man äter, hälsar, småpratar, tvättar sig och går på toaletten. Följer man det fastlagda och automatiserade bruket kostar det mindre kraft och möda, men det är inte viktigt. Avvikelser från invanda sätt kan vara nyttigt så att man får syn på sig själv. ”Så gör vi här” är inget argument för att det som görs ”här” är eftersträvansvärt och bör bevaras.

Striden står alltså inte om sedvänjor utan om värderingar. Värderingar kan ligga bakom en sedvänjas utformning; att man hälsar likadant på alla männi-skor speglar en demokratisk värdering där alla har samma värde. Men seden är inte värderingen utan en funktion av den.

I fråga om de harmlösa tingen, bordskick, hälsningsprocedurer, kan man ta seden dit man kommer eller låta bli; det går att förhandla om. När det gäller stora saker som människosyn och religiösa och ideologiska föreställningsvärldar pågår emellertid en ideologisk kamp där vissa värden inte är förhandlingsbara: synen på individens frihet och jämlikhet och möjlighet att skapa sitt eget liv, hur man delar in mänskligheten och behandlar andra.

Spontant kan jag bara instämma. Det är lätt att acceptera sedvänjor som inte bryter mot grundläggande värderingar som jämlikhet och yttrandefrihet. Bryter de mot dessa rättigheter måste de ifrågasättas.