Det är närheten vi förhandlar bort
Om man hårdrar det kan man säga att en god relation rymmer närhet och en dålig relation saknar närhet. När vi, av olika känslomässiga och rationella skäl, väljer att inleda eller stanna i en relation som inte ger oss det vi behöver, då är det möjligheten till närhet vi förhandlar bort.
Närhet är känslan av att stå intill varandra. Att få stöd och ge stöd i samma andetag. Utrymme att känna, säga och fråga i ett ständigt pågående samtal som kalibrerar in närheten.
En relation utan närhet är en halv relation.
Fan. Säg inte så där.
Jag vet. Det är brutalt. Men livet är kort. För kort för att förhandla bort närheten. Iallafall i det långa perspektivet.
Dessutom är jag inte säker på att jag håller med. Det känns som om det i längden också finns annat – mer – som kittar ihop. Och som att närheten kanske är mest behövd i början, i förälskelsen. Men jag vet inte. Du fick igång mina tankar i alla fall.
Jag tänker nog att fröet till närhet finns där ända från början. Men sedan behöver tiden, händelserna och valen göra sitt till för att närheten ska kunna förstärkas.
Hoppas det blir bra tankar!
Jag är nog inne på samma tankar som henrika, men måste fundera litet.
Närhet i betydelsen att vara där för varandra, tillit, omsorg. Ja gärna.
hur blev du på klok Siri? Du har förmågan att formulera dig bra.
Tack!
Precis den närheten är jag ute efter. Tack för att du sätter ord på den så att jag lättare kan förstå och hitta det jag söker.
Så lite så! Kul att du se dig här!
Riktig närhet för mig är när jag kan vara mig själv till 100 % utan att vara rädd eller känna mig blottad. När jag har den närheten kan jag också våga gå in i andra rädslor och rensa i de “halva” relationerna.
Instämmer helt. Måste jag förställa mig finns inte närheten jag söker.
Det kan också vara mycket jobbigt med den där närheten. Om man har den alltså. Och inte klarar av den egentligen men samtidigt på ett intellektuellt plan förstår att det är “bra”. Men inuti ryser man ibland och vill bara springa därifrån.
Mmmm, så är det, så kan det vara. Men kan inte den där rädslan bero antingen, och i värsta fall både, på ens egna “issues” och på vad just den specifika partnern framkallar hos en? En del partners skrämmer inte lika mycket som andra kan göra. Vad det nu än beror på?
Jo, absolut, sen är det ju tyvärr så att man kan bära med sig det här problemet genom varje relation. Verkligen något att jobba med. Att låta bli att springa sin väg och söka en ny relation och så blir det samma visa igen. En klassiker.
Oh, dessa dumma klassisker! Men. Men. Ibland lyckas man ju både känna och göra tvärtemot. Får glädjas åt de gångerna.
Ja, Siri, på något vis lyckas du alltid skriva något så att det känns lite ljusare.