Bloggstafett: Internationella kvinnodagen

Som en del i att uppmärksamma internationella kvinnodagen sker idag, på Sjumilaklivs initiativ en bloggstafett. 24 bloggare skriver var sitt inlägg som publiceras varje hel timma. Mitt inlägg publiceras kl. 06.00.

Jag visste inte hur jag skulle förhålla mig till könstillhörighet när jag skulle skriva det här inlägget. På bloggen försöker jag låta bli att särskilja män och kvinnor och jag tror att vi har mycket att vinna på att prata individ snarare än kön. Men en sådan här dag, internationella kvinnodagen, måste jag nog ändå prata kön med risk för att att få kritik för det. Med det sagt vill jag bara understryka att huvudfrågan för mig ändå är hur vi ska uppnå jämnt uttag av föräldraledighet och lika lön inte eventuella könsskillnader.

Mansrollen versus kvinnorollen

Jag tror att män är precis lika inlåsta i sin mansroll som kvinnor är i sin kvinnoroll. Ibland tycker jag till och med att det verkar vara jobbigare att vara man. Som kvinna har jag, generellt, större utrymme att experimentera med min klädsel och visa mina känslor offentligt. Jag har också tränat sedan barnsben att ha många, nära relationer. Mitt liv står inte och faller med den jag har en kärleksrelation med. Jag har dagligt stöd och dessutom extra stöd vid skilsmässor, dödsfall och andra kriser.

Att byta arena med varandra

28% av männen tar inte ut en enda dag i föräldraledighet. Det innebär att en betydande del pappor är på jobbet när deras barn växer upp. Det kan ha flera orsaker men man kan ana att gamla mönster och löneskillnader spelar in. Jag tror både att det finns män som vill vara hemma men som hindras av sina kvinnor men också kvinnor som vill jobba och som har män som inte kan tänka sig att vara hemma.

Jag tror att det är skrämmande att ge upp sin kända arena, den där man får sin egoboost, för att ge sig in på en okänd arena där man ännu inte är etablerad eller erkänt bra. Men. Här gäller det att bita ihop och våga det man inte vågar. Och alla har allt att vinna på jämn arbetsfördelning, nära relationer åt alla håll och två vuxna som bägge är etablerade på arbetsmarknaden så väl som hemma. Om föräldrar delade lika på föräldraledigheten så skulle löneskillnaderna minska och kanske också skilsmässofrekvensen.

Skilsmässans påverkan på jämställdheten

Jag tror att det ökade antalet skilsmässor, som i sig är mycket smärtsamma, ändå har haft några goda saker med sig. Om de vuxna bestämmer sig för delad vårdnad så innebär det lika arbetsbelastning för föräldrarna och möjlighet för barnen med nära relationer till bägge sina föräldrar. Vilket i sin tur förhoppningsvis driver på arbetet till lika lön. Min egen teori är att skilsmässors egen inneboende kraft, är att snabba på jämställdhetsarbetet. Dessutom är det så, att man efter en skilsmässa, är tvingad att bygga upp nya och nära relationer för att inte vara ensam. Ja, nu lät det som jag förordade skilsmässa men det gör jag alltså inte, men om man nu måste skilja sig har det ändå vissa fördelar.

Att bli kvinna

En kille som jag var tillsammans med hävdade bestämt att jag inte skulle bli kvinna förrän jag hade fött barn och det ligger en viss sanning i det. Varken de till en början hatade brösten, mensen, den första egenhändiga orgasmen, avskedet till oskulden eller första egna lönen gjorde mig till kvinna. De var viktiga steg på vägen, men det var inte förrän, jag för första gången lyfte min son till mig, verkligen kände mig som en kvinna. Barnmorskan, som varit med mig under hela förlossningen sa till mig när min son låg vid bröstet.

- Det gjorde du bra! Nu är du kvinna!

Jag log stort tillbaka och funderade över om det kunde stämma. Det var i vilket fall ett viktigt steg på vägen. Kanske det sista avgörande. Det som hände när jag födde och ammade barn var att jag använde min kropp till det som den är utrustad för. Jag togs också, utan förbehåll, upp i kvinnogemenskapen. Jag hade något att själv bidra med när kvinnor pratade graviditet, förlossning, amning, blöjor och sömnlösa nätter. Sedan tror jag att komma i klimakteriet och sedemera bli tant också är viktiga steg i kvinnligheten.

Att vara kvinna

Det finns två saker som jag tror att jag fått pålagt mig under min uppväxt och som är kulturellt betingade till att vara kvinna och det är att Ha fokus på andra människors behov och Vara snäll och beskedlig. Enda sedan jag var liten har jag tagit om hand andra snarare än om mig själv. Det var min mamma och min syster som tog hand om mig. Inte min bror eller pappa.

Jag var den som lyssnade på alla kompisarnas problem. När jag fick barn tränades min förmåga att fylla andras behov upp till fullo. Denna förmåga utnyttjades av personer i min närhet både privat och på jobbet. Och jag lät mig utnyttjas. Min egna behov fanns under många år inte alls. Det här är förstås en personlighetsfråga, och inte bara en kvinnofråga. Jag känner kvinnor som alltid klarat att sätta sina behov först och män som är alltför snälla. Men det finns något annat i det här också. När jag växte upp skulle vi flickor sitta still och hjälpa till både hemma och i skolan. Blev vi arga blev vi tystade. Killarna fick mer utrymme att bullra och smita från sysslor. Jag fick inte träna på att säga ifrån och göra min stämma hörd.

Härskartekniker

Där någonstans lades grunden, till den enda saken jag idag tycker är jobbigt med att vara kvinna, och det är möten på jobbet. Jag behöver ha olika strategier för att hantera möten där män i 50 årsåldern är i majoritet. Det gör jag genom att vara väl förbered, skaffa mig en manlig allierad inför mötet som kan bekräfta det jag säger och genom att kalibrera mina förhoppningar om vad som faktiskt är möjligt att få igenom. Ibland går det ändå inte att ha bra möten för spelreglerna är inte schyssta och för att jag inte talar med den självklara stämma som jag alltid annars har.

Det finns hopp!

Detta förbättras hela tiden och på möten med män som är 40 år eller yngre finns en helt annat stämning. Förra veckan var jag för första gången i hela mitt yrkesverksamma liv på en konferens där kvinnorna hade mer makt än männen som deltog. Kvinnorna tog precis lika mycket plats som männen och använde inga förminskningsord av typen “kanske”, “vi får se”, “eventuellt”. Männen hade inget behov av att bekräfta varandra. Ingen energi behövde spillas på något annat än att lösa uppgiften. Behöver jag säga hur effektiva vi var och hur kul vi hade?

Detta inlägg är en del i en bloggstafett för att uppmärksamma internationella kvinnodagen. Fler inlägg kan läsas, vartefter de publiceras idag hos: Sjumilakliv, Själv är bäste dräng, Hanna Axelsson, Miss Peach, Enkel men komplicerad, Lilla O, Suzannes, En avdankad akademikers tankar, Paperlace, McSarcne, Gråvädersdagar, Julia Skott, Orchid Pussy, The Pink Princess, Schmut, Linas funderingar, Ung Verdandist, Lisa Gemmel, Gunillas blogg, Catya – Sticks & Stones, Pour le Moment, Karriärmorsan, Sussie i vida världen, Cumulunimbus och Petra Jankov.

Tillägg: Missa inte Truthandfictions inlägg om att vara kvinna. Brilliant!