Öppna och stängda relationer

Jag har pratat förut om att jag vill ha en relation som är öppen och tillåtande. Där man har var sin egen ruta och sedan en stark gemensam ruta. Jag vill inte ha en relation där jag i varje ögonblick måste söka min partners tillåtelse och samtycke. Jag vill stå som en egen person och samtidigt på djupet tillhöra någon.

Skillnaden mellan dessa olika typer av relationer kan man betrakta på föräldramöten. Där de i “stängda” relationer ofta talar i vi-form:

- Vi tycker att… I vår värld är det så att… Vår upplevelse är…Vår son är…

Sedan tittar paret på varandra för att få bekräftelse och nickar i djupaste samförstånd.

De som lever i “öppna” relationer, talar ett annat språk.

- Jag tycker att… Min upplevelse är att ….Min dotter….

Sedan tittar han eller hon runt på alla i församlingen för att söka samförstånd.

Förstår ni skillnaden? Jag förstår de psykologiska mekanismerna som leder till “stängda” relationer, och jag har själv levt i en sådan, men jag tycker inte om det. Det är osympatiskt och försvårar samarbete. Och framstår i ärlighetens namn lite dumt och osjälvständigt.

Känner ni igen det här? Har ni erfarenhet av stängda eller öppna relationer?