Hej då Lidingö!

Hej då Lidingö. Nu flyttar jag till stan efter över 20 år på ön. Det är en efterlängtad flytt och innebär en stor lättnad. Trots detta finns det saker jag kommer att sakna.

Jag kommer att sakna alla originella busschaufförer. De som försörjer sitt skapande genom att jobba extra som busschaufförer och som lyssnar på P1 när de kör och alltid är snälla. (Utom honom vi kallar Hitler, som inte låter barnen som tappat busskortet åka med gratis). Jag kommer också sakna den snälla ägare till min matbutik på Näset. För att inte glömma promenaderna utmed Kyrkviken bort Elfvik, skrivstunderna på Elfviks gård, mina hemliga badställen, skridskoturerna på Lidingövallen och promenaderna i Grönsta naturområde.

Men mest av allt kommer jag sakna Lidingöbron. Jag vet inte hur många gånger jag gått över den. Första gången jag gick över den var med min far. Då var jag sju år och skulle börja första klass. Han svängde med sitt paraply och jag försökte hålla hans takt fast hans ben var dubbelt så långa som mina. Sedan dess har jag tagit alla chanser till att skippa bussen och promenera över bron. I alla väder. På alla tider på dygnet. Ensam i blåsten med hög musik lurarna. Eller med barn. Med en vän. Med min syster. Full av livet eller ledsen över allt. Men hur jag än mått så har jag alltid känt mig gladare när jag passerat den.

Lidingöbron, dig kommer jag sakna!