Vad är det “autism” försöker tala om för oss?
På SVT Play går just nu en dokumentär som heter Hästpojken. Filmen handlar om en pojke som heter Rowan och som har autism. Han svarar inte på tilltal, han har flera timmar långa raseriutbrott och han vägrar att använda toaletten. En dag sliter sig sonen och springer och hälsar på en häst. Pojken får ett omedelbart lugn vid hästen och börjar tala. Detta ger pappan idéen att åka till Mongoliet och vara bland hästar och söka upp några av hästfolkets Shamaner för att se om Rowan kan bli botad. Efter en tids övertalning av Rowans mamma far de iväg. Filmen handlar sedan om resan och om Rowans fram och baksteg. Familjen genomgår en djup personlig utveckling och kommer till insikter som de aldrig hade gjort om de varit kvar hemma.
Filmen, som är mångfalt prisbelönt, handlar också om vad sjukdomar betyder för oss som samhälle. Varför blir vi sjuka? Finns det något att lära om vad som är viktigt här i livet? Eller vilka egenskaper vi accepterar och värdesätter? Jag tror det. Jag tror att vi får ett bättre samhälle för att sjukdomar ger oss bakslag och nyanserar livets innehåll. Sjukdomar påminner oss om att det perfekta inte automatiskt är det mest eftersträvansvärda.
Filmen ligger på kvar på SVT Play till 11 juni.
11 svar
Prenumerera på kommentarer via RSS.
Jag såg inte hela, men stora delar av filmen. Mycket bra och jag blev verkligen tagen av deras kamp.
Ja, verkligen kämpigt!
Jag såg filmen för ett tag sedan och blev helt fascinerad. Dels för pappans “helgalna” idé, men också av resultatet. Vad hände egentligen där på slutet? Finns det saker vi inte kan förklara rent logiskt? Märklig film.
Jag tror personligen att pojken fick så mycket kärlek och uppmärksamhet att det bar honom över den tröskel han stod inför. Och att föräldrarnas bearbetning av sin sorg gjorde att de blev mer tillfreds med situationen. Detta sammantaget ledde till pojkens utveckling.
Så kan det ju vara, det tänkte jag inte riktigt på. Jag var så inställd på att det var shamanen som åstadkom förändringen.
Ah, jag tror mamman sa något som att hon inte visste vad hon skulle tro men att barnet blivit bättre var det enda viktiga.
Det är intressant… Måste se denna snarast!! Helt fascinerad. Finns mycket som är oförklarligt. Men jag tror defintiivt på att hitta “rätt element” till barn med autism.
Håller med!
Oh, det finns alltid overkliga utvecklingshopp hos olika individer, hos barn, hos ungar med autism. Det vanliga är att det hos barn med autism inte sker oväntade hopp, att mycket som ska läras måste tydliggöras, erbjudas, styckas upp, förevisas så att logiken är hundraprocent felsäker så att denne kan gå i den labyrinten och erfara något, genom upprepning och insikt. Häromdan kom jag på en genial ide om det här med att bristen på centralt sammanhang, som är en av de troligen bakomliggande orsakerna till symtomen vid autism, måste hänga ihop med oförmågan till språklig och (om det går att skikta) kognitiv symboltolkning, och i det ligger alltså begränsningen att begripa fullt ut vad sociala relationer är, vad språk är. Autism är däremot inte att vara bortom vilja till kontakt, till samvaro, till meningsfullhet med något/några som man känner till, älskar är ett ovanligt svårt ord i det här sammanhanget. Och därför är det med filmer som den här vanskligt därför att man blandar ihop kvaliteterna då man från början har fel förförståelse. Man spär på den mytologisering som fortfarande var dag försvårar för de här barnens möjligheter till justa lärandemiljöer eftersom föreställningarna om denna funktionsnedsättning som angränsande till magi, elelr rentav som en kommunikation från något “ovan där”, (regnsbågsbarn, etc.) verkár seglivade.
Är inte en del av sorgebearbetning att lägga sina “utvecklingshopp” på rätt nivå och på så sätt bli mer tillfreds med situationen. Om du hela tiden kämpar emot och vill att barnet ska vara bättre, bli bättre än vad som är möjligt så blir det ju så frustrerat.
Acceptans är här precis som i så många andra sammanhang centralt för att kunna vara lycklig.
Jag förstår din invändning mot filmen som en del i mytologiseringen. Men om man ser filmen med det i åtanke så tycker jag den säger mycket om den psykologiska processen runt att få/ha ett barn med ett handikapp.
Då och då undrar jag vad du jobbar med. Vill du berätta så får du gärna göra det. Dina tankar är spännande!
Ja, det är verkligt sant att man behöver acceptans, sörja och aceptera som nödvändiga processer. Jag jobbar med/för barn och unga med bl.a. autism sen många år.