Vuxna som mobbar barn
När jag först hörde om vuxna som mobbar barn så trodde jag inte det var sant. Men nu har jag hört ett flertal exempel som talar sitt tydliga språk. Vuxna mobbar barn. De gör det oftast i smyg, men ibland helt öppet.
Här är några exempel på hur vuxenmobbing av barn kan se ut:
En flicka som bjuder alla sina klasskompisar på kalas och ingen hör av sig och tackar vare sig ja eller nej. Flickan står i fönstret och tittar, men ingen kommer. Föräldrarna som är från ett annat land försöker förklara, men flickan vet redan. Hon är annorlunda. Svenskar gillar inte annorlunda.
En pojke som frågar sin klasskompis om de ska leka efter skolan. Kompisen blir glad och frågar sina föräldrar om det går. Föräldrarna säger att det inte passar just idag och skyndar till bilen för att åka hem. De har hört att familjen har missbruksproblem och går på socialbidrag.
En flicka hamnar ofta i bråk i skolan. De andra barnens föräldrarna tröttnar på alla småkonflikter som blir att reda ut. Föräldrarna slutar hälsa på flickan när de hämtar och lämnar sina barn i skolan. De frågar sina barn när de kommer hem vad flickan gjort för dumt just idag. Till slut förbjuder föräldrarna sina barn att leka med henne. I skolan förstår barnen att det är något konstigt med flickan och börjar undvika henne.
Barn och familjer som uppfattas som annorlunda finns och kommer alltid finns i Sverige. Det spelar ingen roll hur fin förort man än bor i. Barn som mår dåligt kommer det också alltid att finnas. Familjer som hamnar i kris likaså. Hur ska vi föräldrar agera inför det som är annorlunda, konstigt och känns obekant och kanske till och med farligt?
- Rannsaka sina egna motiv till att säga nej till vissa barn och ja till andra barn
- Reflektera över fördelarna med mångfald
- Hälsa på alla barnens kompisar
- Hälsa på alla barnens kompisars föräldrar
- Inte ställa ledande frågor till sina egna barn för att förstärka sin egen bild av ett barn man inte gillar
- Bjuda hem barnets kompis till sitt eget hem om det känns rörigt hemma hos kompisens familj
- Undvika att delta i föräldradrev där ett barn eller en familj pekas ut
7 svar
Prenumerera på kommentarer via RSS.
S-o-l-i-d-a-r-i-t-e-t! måste man lära sig att stava till inne i hjärtat, människokärlek, likaså, livsbejakelse dessutom. Bekämpa rädslor, oro, instängdhet. Skapa TRYGGA medborgare. Och som han sa så bra M. Wiehe häromvekan på Liseberg: att vara liberal, och oavkortat ställa sig själv främst, hur svårt blir det då inte att vara två?
Man måste vara nyfiken på möten.
För är inte folk rädda, men mobbar ändå då tänker de nog mest på vad de FÅR och vad de vinner.
Mäter man vinst i ett normfyllt system av traditionella hierarkier värderar man upp och ner rakbladsvasst väljer bort lorten man riskerar att associeras till.
Alla som tänker lite förstår att en sån trend blir livsfarlig.
Jag är fortfarande på stadiet att jag behöver smälta att detta finns och pågår. Jag förstår mekanismerna men jag förstår inte att folk ser det och accepterar det. Att det så fort blir ett flockbeteende.
Livsfarligt!
Oj, du har ju alldeles rätt!
Kom genast att tänka på mina egna föräldrar (dessvärre). På lågstadiet lekte jag med en kille som bodde i ett ghetto-område och jag vet egentligen inte mycket om hans föräldrar men jag förstod att de hade det problematiskt på nåt sätt. Jag var lite rädd för hans mamma som alltid gick runt i morgonrock,såg sliten ut och inte verkade bry sig om att hennes småbarn var ute långt längre än vad tonåringar fick. Jag gillade inte att vara hemma hos honom för jag kände att det var en konstig otrygg stämning och han verkade också otrygg där. Men vi var vänner och en period umgicks vi mycket. Jag märkte att mamma och pappa inte var så glada. En dag ringde pojken och ville leka och jag minns hur jag sa ”Jag får inte träffa dig för mamma och pappa” och la på. Mamma blev helt tokig på mig, GUD så pinsamt för dom! Men det var sant. Länge skämdes jag men i efterhand tyckte jag det var en bra läxa för mina föräldrar. Jag och Sebbe sågs aldrig mer och jag fick aldrig tillbaka min film ”Never ending story” som han lånat. Jag tycker om att tänka på att den kanske fortfarande finns i hans ägor var han än bor och att han tänker på mig ibland.
Jag tycker om den här historien! Får jag publicera den som ett eget inlägg? Nej, är alltid ett helt ok svar hos mig!
[...] blev fruktansvärd upprörd när jag hörde om vuxna som mobbar barn. Jag djupdök ner i strategier för att klara av ångest och tog en flygtur över livet när jag [...]
om man vet att detta händer eller pågår nånstans… å barnet är tillräckligt gammalt för att hantera en vettig mobil/mp3 som har in spelings funktioner .. gör som jag.. be barnet / ungdomen spela in verbala uttalanden som kränkningar etc… spara sms där det sägs fula saker.. spara allt..
gå till polisen och socialen…
detta fall klassades som verbal mobbning och skadande för psyket.. på barnet/ungeomen… den jag menar var 14år,,,
föräldrarna tappade vårdnaden. och han fick välja en/två han tyckte passa honom .. ( oftast väljs någon släkting men kan även vara en god väns föräldrar… )
för honom blev det en god väns förlädrar som blev utvärderade av socialen.. och fick godkännande.
det är inte alls svårt att sätta dit instabila kontrollkåta vidriga föräldrar =)
skulle jag stöta på liknande skulle jag göra de samma igen… men först berätta om historien då jag fick det gjort första gången så dom kanske skärper till sig…
Vuxna som mobbar barn, det är ungefär som att sparka på en som ligger! Va´fan är det för ett jävla sätt?! I värsta fall så tycker jag att vuxna, som skall ha med barn och göra, skall göra en rättspsykiatrisk test.
Jag har också ett jävla humör, men det får absolut inte gå ut över ett barn. Arg skall man bli, när det behövs, men med måtta.
Jag har blivit rejält hämmad av alla vuxna, sitter jag i större grupper så är jag på helspänn, ungefär som” vad skall hända? kommer jag att lära mig någonting? Det kan jag säga rakt ut, att svaret blir: Nej. jag blir så låst att jag tappar uppfattningsförmågan, om någon säger till mig hur jag skall göra, så kan det bli åt fanders.
Svårt mobbad, det är vad jag har blivit. Man kan inte säga tt jag har förlåtit dem, som har skadat mig med vett och vilja. Jag är dessutom synhandikappad och det har jag varit sedan födseln. Vuxna hade makten, och jag hade min vilja i skogen.