Det gäller att ALDRIG tillstå att man har fel!
Det är konstigt att jag och de runt mig verkar födda med en och samma grundinställning i genbanken. Vi erkänner inte fel. Vi erkänner inte att balkongen vetter åt norr när vi bestämt hävdat att den vetter åt söder. Vi erkänner inte att vi har ramlat fast vi ligger halvvägs ner i diket. Vi erkänner inte att vi blivit väckta när någon ringer 03.14. Vi erkänner inte fel, brister eller underläge i huvudtaget.
En kär vän berättar för mig när vi diskuterar denna grundinställning, att hon för några år sedan gick in i en lampaffär och sa:
- Jag vill ha den där lampan i ek.
Expediten svarade att den inte fanns i ek. Min väninnna framhärdade.
- Jag vill ha den där lampan i ek!
Hon klev närmare och pekade rakt på lampan för att visa vilken hon ville ha och upprepade.
- Jag vill ha den där lampan i ek!!!
Expediten svarade.
- Jaha, du vill ha lampan i ask.
- öh…ja…ja…, jag vill ha den där lampan i … öh….ask.
Det gäller att ALDRIG tillstå att man har fel!
Oj då, ja det var ihärdigt.
Nu måste jag fundera hur jag själv beter mig. Jag vet att jag erkänner för mig själv när jag har fel, men annars… Hm? Hädanefter ska jag absolut bli uppmärksam på hur jag gör, och även kanske! erkänna om jag gör fel. Fast, nä inte kan väl jag göra fel?
Hihi! Det är lite roligt att fundera över det där med att tillstå fel. Jag vet bara att jag verkligen uppskattar människor som berättar när de gjort bort sig, gjort fel eller tänkt fel. Det ger mig samma utrymme och så behöver man inte lägga så mycket energi på att skydda sin självkänsla hela tiden. Alla gör ju fel. Faktistk. Även jag.
Jag kan nog erkänna att jag gör fel tror jag… hoppas jag… För jag gör så ofta fel, tänker fel, glömmer och får hjärnsläpp. Skulle jag försöka låssas som att jag inte gör fel skulle snart farbröderna komma med den skojiga tröjan.
Haha! Vi är förtruppen i rörelsen “Erkänn att du har fel!”
Visst kan jag medge att jag har tagit miste, jag är ingen speciellt prestigeriden person – men inte inför någon som jag bedömer kommer att hänga upp sig på det man medgett för att sedan vifta bort vad jag än säger eller förolämpa mig. Det är väl därför man på nätet ibland uttrycker sig väldigt självsäkert och aldrig känns vid ett misstag: på en del håll (politiska bloggar t ex) finns det alltiod figurer inom synhåll so med förtjusning kommer att plocka upp om du medger ett fel och sedan dra det fram och tillbaka. Eller bara gripa tag i nån statistikbit de inte håller med om och ropa “Ha, du LJUGER!!”
Jag förstår att du gör som du gör!
Men tror du inte att du skulle vara bra för den politiska debatten om den innehöll mer av nyanser och erkännande av fel och att frågor är mer komplexa än de verkar vid första anblicken?
Jo, men i synnerhet på nätet och i tv – presskonferenser, intervjer oi heta frågor etc – orkar ingen läsa det finstilta. Jo, en del orkar om man verkligen är ärligt intresserad – men det vanliga är ju att mottagarna bara ser huvudpunkterna, och för de tunga aktörerna (partiledare, språkrör för organisationer, ledarsidor och Nisse i Hökarängen) är det ju så.
Nätet ska visserligen vara ett tvåvägsmedium där man kan nyansera sig, rätta sig själv eller andra i efterhand och där utrymmet i princip är obegränsat, men i diskussioner på nätet uttrycker sig folk ju ofta mer svepande och tvärsäkert än man skulle gjort ens i samma fråga öga mot öga. Jag gör det själv ibland, och jag tror att det har att göra med att i en debatt på nätet saknas möjligheterna att stämma av “hur långt menar du allvar med vad du säger här? med att du jämför den här ministern md Hitler? etc” eller att få någon att avbryta en linje genom att peka på det logiskt orimliga i hans ståndpunkt. Det fungerar oftast inte om hälften av deltagarna är obekanta anaonyma och man i princip bara hänvisar till just det man säger/skriver. Den där risken att de andra ska börja trolla på med iutgångspunkt från något man sagt för att at en snabb poäng och att många utgår från att repliken alltid är riktad till den som talade närmast före, gör att hela grammatiken för samtalet ser annorlunda ut på nätet – eller i tv förresten, om alla vet att debatten därifrån kommer att fortsätta på nätet.
Det finns ett stort oupptäckt område här som det kommer att forskas på om ett par årtionden: hur skiljer sig strukturen på en debatt online från samma debatt på en fysiskt sluten arena? Jag är van vid tanken att i en paneldiskussion så är det reella målet inte att få en av motståndarna att vika sig helt och öppet medge att han är helt fel ute och att du har helt rätt – poängen är att visa svagheterna i dennes argument eller position ör den anonyma massan av åskådare, och åhörare. Men jag märker att många som debatterar online, på bloggar och så, hr svårt för om man gör så, debatterar deras ståndpinkter (eller tar upp en ståndpunkt som flera har uttalat på ungefär samma sätt) och inte lägger upp det som en boxningsmatch jag-mot-dig eller besvarar just alla de exempel de har valt. Efter ett tag vill de att det ska handla om att man bemöter varje “du hade fel fel FEL!!” annars anser de att de själva har vunnit på ett argument som hade sorterats bort som oväsentligt i en diskussion öga mot öga.
Superintressant!
Politiska debatter tenderar att bli svepande. På nätet borde det verkligen finnas utrymme att nyansera om man ville det, eller hur? Och att stämma av? Det är synd om sociala mediers potential inte utnyttjas fullt ut.
Jag tycker det verkar som att politiska debattörer är tränade i att inte svara på motpartens argument utan att bara trumma ut sina egna. Jag tror det finns en stor risk med det eftersom de som lyssnar, dvs väljarna, tappar intresse när det inte är en dialog utan två monologer. Det sociala mediet borde öka förmågan att lyssna och svara inte minska den.
Här på min blogg är försöker jag alltid att nyansera och svara på det som den som kommenterar skriver. Här finns inga troll. Här finns ett samtal och jag är jätteglad för det! Stolt över oss alla och det samtal som vi lyckas skapa!
Visst, jag håller med om att det interaktiva deabtterandet (eller tankeutbytet) på många sätt är trubbigt ännu, det handlar ju om ett helt nytt medium. Och jag tror att det kommer att uppstå helt nya “kontrakt” och läsmetoder för hur man läser och diskuterar på webben, vad man lägger märke till. Det kommer att utvecklas med tiden och det kommer att vara kultur- eller subkulturbundet.Än så länge finns nästan inget sådant, inte medvetet vad jag vet i ala fall…
När man debatterar på webben med främlingar, öppet, så har man ju ingen tydlig gemensam erfarenhetsbank utanför det man skriver, utanför webben. Om du står öga mot öga med någon som är perhört militant, som säger att han vill skjuta ihjäl allal muslimer eller alla poliser men du samtidigt ser att han aldrig sjölv skulle kunna lyfta en pistol, så tar du kanske inte i med full kraft och du vet i ala fall att han inte skulle kunna hålla ut inför en publik, inte hur länge som helst. Men på webben funkar det, eftersom det inte finns nån gemensam bank och ingen möjlighet att kolla “hördudu…” eller klippa av någon som idisslar samma argument långt efter att han logiskt och sakligt sett är utskåpad. Det där att man inte argumenterar emot en delad verklighet, utan mot en *förmedlad* eller fejkad verklighet som ofta är olika, även om det inte sägs högt – det är typiskt för webbdebatter. Men sen är ju politiska tyckare ofta tränade i att snacka bort invändningar: “så kan man inte göra, det står ju inte i lagboken att sådant är ett brott, då kan det inte finnas något att diskutera” är bara ett exempel.