Sveket – och vad Annica borde få
Jag läser återigen blogginlägget Sveket om Annica som farit så otroligt illa i det nya sjukförsäkringssystemet. Om jag kunde trolla skulle jag ge henne två saker:
- En engagerad handläggare på Försäkringskassan
- Ett beslut om förlängd sjukersättning på minst två år
En engagerad handläggare innebär en tjänsteman som tar sig an Annicas ärende, sätter sig in i alla papper som redan lämnats in, och tar ett långsiktigt beslut. Tidigare fanns möjligheten för de som var allvarligt sjuka i längre än 550 dagar, att få ett beslut om sjukersättning i två år. Nu blir man kvar i systemet och måste prövas mot den egna arbetsplatsen och hela arbetsmarknaden om och om igen. Ett beslut om förlängd sjukersättning ger lugn för den sjuke och minskar arbetsbelastningen på Försäkringskassan. Efter de två åren görs en ny prövning och man tar ett nytt beslut om en två årsperiod eller en livslång sjukpension.
Det var helt nödvändigt att göra förändringar i sjukförsäkringen eftersom kostnaderna galopperade och svenskarna blev allt sjukare. Antalet sjukpensionärer var enormt och växte. Det är helt avgörande med ett system där läkare, arbetsgivare och försäkringskassan pekar åt samma håll. Den sjuke ska tillbaka till jobbet så snabbt som möjligt. Livet hemma leder inte framåt utan till ett liv med ökad risk för depression och dålig ekonomi. Undantaget de som är allvarligt sjuka, som Annica. De allvarligt sjuka behöver lugn och ro med tydliga besked om ekonomi och rehabilitering.
Att få en bra handläggare är lättare sagt än gjort…
http://katidis.wordpress.com/2010/02/03/status-med-forsakringskassan-3-feb-2010/
Mvh
Tack för länk! Jag ska läsa!
Hälsningar,
Siri
Hear, hear.
Jo, man vill skrika det i megafon till de som bestämmer!
-Ett beslut om förlängd sjukersättning ger lugn för den sjuke och minskar arbetsbelastningen på Försäkringskassan. Efter de två åren görs en ny prövning och man tar ett nytt beslut om en två årsperiod eller en livslång sjukpension.-
Tillfällig sjukersättnig tog Husmark Perhsson bort redan 2008-06. Numera finns det enbart sjukpeng i sex månader (detta kan förlängas om du har jobb och läkaren bedömer att du kan komma tillbaka) eller permanent sjukersättning som utvärderas var 3:e år dvs om försäkringskassan bedömer att du har fått tillbaks din arbetsförmåga bli av med den så kallad permanent sjukersättning.
I den nya sjukreformen tas inte hänsyn till att du är en individ och att din skada sjukdom kan ty sig olika ut hos olika människor. Du utförsäkras oavsett vad din behandlande läkare tycker.
Redan 2003 började ohälsatal att sjunka långt innan den nuvarande regering gjorde sina försämringar. De flesta remissinstanser redan 2007-2008 lämnade svar till regeringen att den nya reform skulle bidra till många negativa konsekvenser hos de sjuka. Trots deras varningar struntade Husmark Perhsson i dessa varningar. Många sjuka och skadad har under senaste 2 års tid råkat riktig illa ut precis som i Klamydiabrevet. Flertal har inte klarat av hotet om utförsäkringen och de har valt bort livet.
Jag fråga mig själv ibland hur kan detta bara fortgår???
Tack för din kommentar som genast fick mig att kolla upp lite statistik. På försäkringskassan hemsida hittar jag sjuktalen:
http://statistik.forsakringskassan.se/portal/page?_pageid=93,233643&_dad=portal&_schema=PORTAL
Det är precis som du säger sjuktalen började sjunka efter 2003.
2001 – 19,4
2002 – 20,9
2003 – 20,4
2004 – 18,0
2005 – 15,5
2006 – 14,0
2007 – 12,3
2008 – 10,2
2009 – 8
Ett sjuktal definieras så här:
Antal utbetalda dagar med sjukpenning per registrerad försäkrad i åldrarna 16-64 år exklusive försäkrade med hel sjukersättning eller aktivitetsersättning (före år 2003 hel förtidspension eller helt sjukbidrag). Sjuktalet redovisas för en tolvmånadersperiod. Alla dagar räknas som EN dag oavsett omfattningen är hel, halv osv. Dagar med sjuklön från arbetsgivare ingår inte i sjuktalet Redovisas per kön, ålder, geografi.
Jag återkommer med lite mer tankar om detta faktum under dagen.
/Siri
Vet du vad som gjorde att det vände 2003?
Åh vad frustrerad jag blir på detta! Först håller jag med i vad du skriver. Sen läser jag mer och inser att jag inte håller med dig ett dugg. I alla fall inte om bakgrunden, förutsättningarna, för ditt resonemang i Annica-fallet.
1. Sjukförsäkringen är INTE en stor kostnad för svenska staten – tvärtom! Hur nödvändiga de genomförda förändringarna i sjukförsäkringen var är en fråga om ideologi, inte ekonomi. Sjukförsäkringssystemet går med mångmiljardöverskott.
2. Sjukpenning, sjukersättning, aktivitetsersättning, rehabiliteringsersättning är INTE bidrag. Sjukförsäkringssystemet är just en försäkring. Premien, sjukförsäkringsavgiften, betalas tillsammans med de övriga sociala avgifterna som ingår i arbetsgivaravgifterna.
3. Att avbryta sjukskrivningen leder INTE i någon större utsträckning till att den sjuke kommer tillbaka till jobb. När Arbetsförmedlingen efter första halvåret med Arbetslivsintroduktionen för de utförsäkrade rapporterar hur det gått visar det sig att majoriteten inte alls är tillbaka på jobbet. I själva verket är knappt 10 procent i arbete. Knappt 2 procent till bedöms kunna ta ett arbete direkt.
4. Den så kallade rehabiliteringskedjan innebär INTE en garanti att den sjuke får rehabilitering. Att kalla ett system där man systematiskt efter kalender och diagnoskod utmönstrar folk från försäkringen och drar undan deras försörjning för rehabiliteringskedja är ett hån. Av Försäkringskassan får man ingen rehabilitering.
Bloggat mer har jag, om nån är intresserad av att läsa.
http://karibien.typepad.com/en_bokmal_anfaller/2010/09/myter-och-spinn-om-sjukforsakringen.html
Hej Karibien,
Tack för din långa och intressanta kommentar! Vi tycker lika och kanske olika.
Jag vet och håller med dig om att det är otroligt mycket som brister; handläggare som inte läser in sig på handlingar, rehabiliteringar och insatser som uteblir eller kommer alldeles försent, allvarligt sjuka som valsar runt i systemet utan besked i åratal. Förskräckliga saker som aldrig borde få ske, men som fortsätter att ske.
Trots detta står inte, för mig, grundtanken om en generös sjukförsäkring i kontrast på krav på samtliga inblandade i rehabiliteringskedjan. Det måste gå att förena på ett bättre sätt än nu.
Jag är av den fasta övertygelsen att en förändring av sjukförsäkringen var nödvändig. Sverige överrumplades av diagnosen utmattningsdepression och människor blev långtidssjukskrivna när de egentligen blev sämre av att vara hemma och skulle mått bättre av att mycket sakta gå tillbaka till jobbet.
Denna förändring i sjukförsäkringen är smärtsam därför att vi nu har fyrkantiga regler när det egentligen krävs individuella bedömningar. Arbetsgivarens, läkarens och försäkringskassans förmåga att ta emot och förstå sin roll i rehabiliteringskedjan varierar också kraftigt.
Det fanns också ett annat problem och det var att läkarna sjukskrev människor när egentligen socialförsäkringen skulle gått in och säkrat upp en enskild människas ekonomi. Denna gränsdragning behövde förtydligas.
Jag tror att en anledning till att arbetsförmedlingens siffror visar på låg återgång är att effekten är mycket tidigare i kedjan. (Detta kan jag dock ha fel i eftersom jag inte hittar några offentliga siffror på detta. Att sjuktalen sjunker kan vi se i mitt svar till KC ovan, men var dessa människor befinner sig idag vet jag inte. Är de på jobbet, på gatan eller i socialförsäkringen? Jag ska läsa på och återkomma om detta.) Jag tror idag att många fler återvänder till jobbet inom 360 dagar. Läkare är ovilliga att sjukskriva deprimerade människor över för lång tid. De vet att de oftast mår bättre av att jobba, efter sin förmåga, lite grann.
Låt samtalet om sjukförsäkringen pågå här och överallt i samhället till vi har ett system där aldrig något som drabbat Annica kan hända!
Fortsätt kommentera! Jag kommer svara lite senare under dagen.
Hälsningar,
Siri
Hej igen
bara så vi förstår varandra, jag är inte alls emot att man går tillbaka till jobbet så snart man kan. Jag har själv jobbat deltid ända sedan en vecka efter min mans begravning, och gick upp till 75% jobb på några månader. Men där står det still. Jag vet att jag mår bra av att jobba, jag har dessutom ett jobb jag älskar, bra jobbarkompisar och chefer. Men det räcker inte. Jag orkar inte mer. Är helt slut i skallen när jag kommer hem.
Och här är kruxet – för Försäkringskassans regelverk spelar det ingen roll att jag jobbar den största delen av min tid – jag utförsäkras ändå och måste inställa mig på Arbetsförmedlingen i mitten av januari.
Sjukpenningsdagarna är slut helt enkelt. Punkt slut. Ingen ny sjukpenning oavsett vad som händer. Om jag bryter benet, får cancer, en hjärninfarkt, spelar ingen roll. Ingen sjukpenning. Att kalla ett sånt system för rehabiliteringskedja är absurt. Tycker jag.
Och jag tycker också att vi måste fortsätta samtala, debattera, ifrågasätta och ställa krav på våra folkvalda – är det så här vi vill ha det?
Du tillhör den grupp som jag tycker ska få 2 års beslut om sjukersättning. Efter två år kan man göra en ny prövning. Du ska när som helst kunna prova att gå upp i tid utan att för den skull förlora rätten till din sjukersättning.
Men. Jag är lite förvånad över det du skriver. Jag har inte uppfattat regelverket som du beskriver dem.
Rätta mig om jag har fel, men nu ska du gå hos en handläggare på Arbetsförmedlingen i tre månader. De ska söka efter lösningar så du kan jobba heltid. Arbetsträning eller ett annat arbete. Om de inte kan hitta ett jobb som du kan klara på 100% så kan du sedan göra en ny sjukanmälan och börja om från början med en ny sjukperiod. Försäkringskassan kan neka dig eller godkänna en ny period.
Vad jag förstår är det väldigt olika runt om i landet om man nekas eller inte. Det görs olika bedömningar, vilket är orättvist.
Jo, i korta drag har du helt rätt.
Dels finns regeln om att den som varit sjukskriven så länge att man slår i taket förutsätts stå utanför arbetsmarknaden och vara i behov av en introducering till den. Så tolkar jag hänvisningen till AF. Vid en godtycklig uppmätt gräns sjukdagar utan någon som helst koppling till min diagnos eller prognos blir det Arbetsförmedlingen som ska utreda/rehabilitera mig – upphör arbetsgivarens ansvar då? Jag jobbar ju fortfarande 75%, invänder jag.
Dels finns själva gränsen, stoppet, taket på 364 dagar då sjukförsäkringen upphör att gälla. Den 15 januari blir jag oförsäkrad i tre månader, eller tills det gått 87 dagar utan sjukpenning så att jag får nya sjukförsäkrade dagar inom ramtiden på 450 dagar. Även detta utan någon som helst koppling till min diagnos eller prognos. Det betalas inte ut någon sjukpenning alls. Inte för den depression jag haft. Inte om jag blir överkörd av en bil och bryter armar och ben.
Detta beskriver FK så här: ”Ramtiden har kommit till för att förhindra att man får sjukpenning längre tid än 364 dagar genom att tillfälligt friskskriva sig och sedan begära sjukpenning igen. Ramtiden är 450 dagar (cirka 15 månader) närmast före den dag som
du begär sjukpenning för. Men ramtiden är inte fast, utan för varje dag som går flyttar sig också ramtiden en dag framåt.”
Det är som om försäkringsbolaget skulle säga upp din bilförsäkring – nejnej, det här går inte, först den där älgolyckan och sen bilinbrott samma år. Kom tillbaka om tre månader… Jag hade faktiskt en sån otursförföljd bil. Stulen två veckor efter köpet. Återfunnen joyridad, repad, bucklad. Några veckor efter hämtning på verkstad blev jag påkörd. Sen klarade jag mig faktiskt några månader innan takraset. Ställde bilen på gården för att gå in med kassar efter storhandling. När jag kom ut hade en isklump rasat från taket. Ett dussin bilar stod där men det var förstås min motorhuv som hade en stor grop. Försäkringsbolagets skadereglerare bara garvade och betalade verkstadsräkningarna
Förresten, det slår mig först nu att det här går ju inte ihop alls. Om ramtiden på 450 dagar flyttar fram tills det inte längre finns 364 sjukpenningdagar inom ramtiden så måste ju ramtiden flyttas jäkligt långt eftersom jag fått 364 plus 550 dagar. Betyder det att jag ska vara oförsäkrad i 87 plus 550 dagar?! Jag tror jag ringer FK i morgon!
Oj. Det var inte nödvändigt att genomföra de förändringar som lett till Annica Holmquists (och många andras) problem. Sjukfrånvaron var redan på väg ned sedan 2003. Grundproblemen i den nya försäkringen är tre:
1. En alldeles för strikt bedömning av ”teoretisk” arbetsförmåga mot en fiktiv arbetsmarknad som i princip inte existerar.
2. Införandet av en spärr (sista steget i ”rehabkedjan”) när individen automatiskt kastas ut ur sjukförsäkringen och får en karens på tre månader; detta svarar inte mot någon vettig teori om hur sjukdomar påverkar arbetsförmåga.
3. Borttagandet av den tillfälliga sjukersättningen (förtidspensionen), som innebär att kraven för att få permanent sjukersättning höjt radikalt (pga den striktare arbetsförmågebedömningen).
Alliansen har gjort en del bra på området också, men ovanstående förändringar är feltänkta och har dessutom gjorts utan att behovet fanns.
Sjukförsäkringen drar idag in en nettovinst till statskassan på 30 miljarder kronor. Bara så du vet.
Oj, tänkte jag också när jag läste början och slutet på din kommentar.
Början: Jag tycker visst det var nödvändigt att genomföra förändringar. Det fanns personer i systemet som skulle mått bra av att sakta få återgå till arbetet, men som inte fick den möjligheten för att arbetsgivaren inte involverades i systematiskt. Eller som gick vilse i ett system utan krav. Det var ett stort antal människor som fick diagnosen utmattningdepression i samband med neddragningarna i skola och vård runt sekelskiftet. De var otroligt sjuka och läkarna stod handfallna. Flera av de som insjuknade till en början var hemma i flera år och flera blev sjukpensionärer. Nu arbetar man helt annorlunda och talar med patienten om att så snabbt som möjligt återgå till jobbet i liten skala. Detta har inneburit stort minskat lidande på flera håll.
Slutet: Kanske en dum fråga. Hur mäter man en nettovinst? Mot föregående år? Eller mot budget? Eller…?
Jag håller med om att förändringar var nödvändiga, men inte de förändringar som alliansen genomfört i och med rehabkedjan (rehabgarantin ser jag däremot som positiv). Problemen i sjukförsäkringen har inte med kravlösheten att göra i första hand, utan med att staten monterat ned de system som tidigare skapade aktivitet för långtidssjuka.
http://www.tidskriftenarena.se/text/2010/08/sanningen-bakom-de-sjukskrivna
http://www.dn.se/debatt/missvisande-mediebilder-om-den-hoga-sjukfranvaron-1.1036240
När det gäller vinsten så är det enkelt: inkomster (egenavgifterna i försäkringen) minus utgifter (kostnader för sjukpenning och sjukersättning). Staten gör en jättevinst, som dessutom är kraftigt omfördelande (hög- och medelinkomsttagare betalar egenavgifter även på den del av inkomsten som överstiger taket i sjukförsäkringen, 7,5 basbelopp). Lägg till detta att sjukrisken är mycket snedfördelad, så får du en kraftigt omfördelande smygskatt.
Jag är gärna beredd att betala denna skatt av solidariska skäl. Jag har haft tur som kunnat utbilda mig och skaffa ett jobb utan hög sjukrisk.
Ursäkta att det dröjde innan din kommentar publicerades. Den fastnade i spamposten. Tror det blir så när det är mer än en länk i kommentaren.
Tack för att du klargjorde hur man räknar fram vinsten!
Nu ska jag läsa artiklarna du länkar till!
Dessutom måste man söka tjänstledigt om man har en arbetsgivare när man blir utförsäkrad. Och sedan ta sig till en massa möten på AF i tre månader. Och sedan söka ny sjukpennng, där iaf min arbetsgivare protesterade mot att behöva betala ny sjuklön då de ansåg att FK lovat att jag inte skulle kunna återgå i arbete.