Har Sverige hög sjukfrånvaro?
Nu är sjuktalen nere på 8 dagar per år och försäkrad. Jag har sökt efter fakta om vad som är ett rimligt sjuktal för ett land som Sverige. När vi låg runt 20 dagar låg vi, enligt OECD, högt i internationella jämförelser. I rapporten: Sickness, disability and Work: Breaking the barriers Sweden – will the recent reforms make it? tittar man på effekterna av Sveriges försök att gå från passiv bidragsgivande till aktiv rehabilitering för att återgå till arbete. Statistiken i rapporten visar att vi har haft mycket högre sjuktal än Danmark, Norge, Finland, Tyskland, Nederländerna och Schweiz och fortfarande ligger en aningen högre.
I kontrast till detta finns forskaren Björn Jonsson som menar att den höga svenska sjukfrånvaron är en myt. Sverige är ärligare i sin rapportering. De andra länder gömmer undan sjukskrivna i andra försäkringar. Det är också så att vi har en större andel yrkesarbetande kvinnor.
Jag blir inte klokare. Det är retorik och dold agenda i det som skrivs. Statistik mellan länder är inte jämförbar. Hur ska vi veta om Sverige har en låg eller hög sjukfrånvaro? Hur ska vi veta om vi har sjuka som jobbar eller friska som är sjuka. Eller om vi har sjuka som återfinns i andra försäkringar.
Till att börja med har jag aldrig hävdat att den höga svenska sjukfrånvaron var en myt – det är Sydsvenskans rubrik, inte min text. Jag skriver att det var en myt att Sverige hade så mycket högre sjukfrånvaro än jämförbara länder.
Sen går det inte heller att bara titta på den svenska utvecklingen över tid. Regelsystemet har varierat mycket, vilket påverkar nivåerna. När det gäller den stora ökningen av den svenska sjukfrånvaron i slutet av 1990-talet berodde den enligt min mening främst på att anpassnings- och rehabiliteringssystemet ute på arbetsplatserna havererade, vilket i sin tur skapade enorma problem för försäkringskassorna när antalet långtidssjuka som inte kunde komma tillbaka till sina jobb ökade.
Minskningen, som pågått sedan 2003, har sannolikt flera samverkande orsaker, bl.a. att det nya systemet blivit betydligt mer restriktivt, delvis förbättrad arbetsmiljö inom vissa sektorer, fler utföräkringar (där sjuka flyttas till andra system, fr.a. a-kassan), kortare köer inom sjukvården (delvis till följd av rehabiliteringsgarantin), beslutsstöd för lämpliga sjukskrivningstider vid olika diagnoser och förbättrat rehabarbete inom nya Försäkringskassan. När det gäller förtidspensionerna har systemet blivit enormt mycket mer restriktivt, och många inom den stora grupp som förtidspensionerades 2003-2004 – efter att ha gått sjukskrivna i många år – har nu börjat gå i ålderspension, vilket minskar stocken.
Det här är ett komplicerat område. Läs gärna min bok “Kampen om sjukfrånvaron”, så får du en översikt både över debatten, sjukförsäkringens utveckling och de missförstånd som präglat och påverkat policyutvecklingen sedan mitten av 1990-talet.
Mvh Björn Johnson
Tack för att du kommenterar och dessutom så utförligt och snabbt!
Jag har skrivit flera inlägg tidigare om återgång i arbete utifrån min kunskap om människors behov och drivkrafter. Nu försökte jag ta reda på fakta om sjuktalen och jag finner det svårt och snårigt. Det är som du säger olika regler över tid, olika benämningar på saker samt omflyttning av människor i olika system vilket gör det snårigt.
Spännande att det är så många olika anledningarna till att sjuktalen (i statistiken) sjunkit sedan 2003. Är det din uppfattning att fler är i arbete nu än 2003?
Jag ska absolut läsa din bok! Beställer den nu direkt!
Kul, berätta gärna vad du tyckte! Det finns massor av kringinfo på min blogg, förresten (länk ovan).
Antalet sjukskrivna har otvivelaktigt minskat mer än vad överflödet till andra försörjningssystem har gjort, och det är ju utmärkt. Man kan dock tänka sig att den ökade restriktiviteten innebär att fler lämnar arbetskraften med förtida uttag av pension, och då sjunker sysselsättningsfrekvensen i gruppen 60-65 år, där Sverige legat väldigt bra tidigare.
De förbättringar som skett har dock skett till ett dyrt pris för många enskilda, menar jag. Det finns många Annica Holmquistar där ute, som inte har tillgång till extremt verbala och välargumenterade döttrar. Det handlar definitivt inte om enstaka fall bara, utan om ett systemfel som slår mot de allra sjukaste och svagaste. De begränsade framgångar som åstadkommits genom arbetslivsintroduktionen hade sannolikt kunnat åstadkommas med positiva incitament för långtidssjuka istället, tror jag. http://stardustsblogg.blogspot.com/2010/07/stupstock-eller-omforsakring.html
Ja, man kan undra vad som som hindrar politikerna från att ändra reglerna så att de sjukaste och svagaste inte far illa. Det är ju de som i första hand sjukförsäkringen finns till för. De som borde tillgodoses först.
Försäkringskassan verkar ha svårt att skilja på de som är allvarligt sjuka och de som mår bra av att hamna i en fungerande Rehabiliteringskedja där läkare, försäkringskassa och arbetsgivare samarbetar för att hitta lösningar.
Jag skulle önska att det fanns ett sätt att särskilja de inte så sjuka, som mår bra av rehabiliteringskedjan och av att komma tillbaka till jobbet och de som är allvarligt sjuka som Annica Holmquist. Som det är nu verkar alla hamna i arbetslivsintroduktionen utan särskillnad.
Jag uppfattar att du tycker att arbetslivsintroduktionen inte är en bra lösning. Jag vet inte. Datum och gränser påverkar människors beteenden men det gäller att påverka rätt personer. Personer som Annica Holmquist mår ju bara dåligt av såna lösningar.
Jag ska läsa ditt inlägg! Jag har lagt till din blogg i min RSS.
Huvudproblemet stavas nog ideologi och prestige. Alliansen gick till val med en tydligt ideologisk analys av vad som var fel i sjukförsäkringen. Den analysen var delvis felaktig, och ledde till ett nytt regelverk som inte löste de viktigaste problemen, nämligen att det inte längre finns lika mycket utrymme i arbetslivet för människor med krämpor och svagheter.
Försäkringskassan och många andra remissinstanser varnade redan från början för konsekvenserna av rehabkedjans tredje steg. Kassan signalerade också väldigt tydligt hur man tolkade de nya reglerna och att man inte ansåg att kedjan gav utrymme för individuella bedömningar av den typ du (och jag) efterfrågar. Det struntade regeringen i – där kommer prestigen in.
Nu tycks tre partier vara på väg att svänga: C, FP och KD. Men det parti som varit huvudansvariga för de nya reglerna, M med Husmark Pehrson i spetsen, ser fortfarande inte systenfelet, de ser bara barnsjukdomar och inkörningsproblem.
En annan sida av problemet är den att sjukskrivning – på en månad, eller “tills vidare” – ofta framtonar som det enda sättet att lösa infekterade konflikter och samarbetsstrul på jobbet, det vill säga att få dessa små problemknutar ur världen, bort från golvet. På en vanlig myndighet eller ett kontor med hög arbetstakt och tydliga chef-anställd relationer anser man sig ofta inte ha tid at göra någon speciell analys av varför det blivirt gruff mellan några tjänstemän, och att avskeda någon direkt kan vara för dyrt. Även om cheferna eller internutredaren inser vad bråket bottnar i så kan den sanningen vara för känslig: någon komer att förlora ansiktet eller bli förbaskad om man säger som det är, t ex sparkar ett gäng mobbande tjänstemän ochb den mellanchef som lät dem hållas. Vi är ju ett samhälle med hög konflikträdsla. Då väljer man hellre att sjukskriva en eller flera nyckelpersoner, och sedan blir det inte aktuellt att ta tillbaka dem till jobbet.
Det är svårt att statistiskt *bevisa* att sjuksrivningar ofta är en konsekvens av misshälligheter på kontrosgolvet, dåligt skötta omorganiseringar eller kulturklyftor mellan olika kretsar på samma företag eller koncern, detta i ett klimat där tempot har drivits upp och där det, som vi alla vet, inte längre finns så mycket plats för människor med krämpor eller som måste läras upp litet. Anställda ses som ganska utbytbara och de ksa vara tip-top från första dagen på jobbet. Det avspeglas inte alltid solklart i statistiken, delvis för att man inte vill ange den sortens skäl, men det är ändå mycket troligt at detta spelar in. Moderaternas – och fram till nu laliansens som helhet – position i de här frågorna är att hungriga vargar jagar bäst, hotade och svettiga anställda arbetar bättre och blir mer kreativa, eller de bör lära sig att uppträda så. jag tror mera på att männsikor behöver aäkra villkor och trygghet för att göra sitt bästa, vilkor som inte kna knuffas omkull över en natt av någon chef som sedan inte heller känns vid att han *har* ändrat villkoren eller målen utan abra reser ett underförstått krav “antingen är ni med mig eller så är ni dumma lipsillar och kanske simulanter”. Idag är det ofta cheferna ensamma som tolkar regler och målsättningar och det leder till diverse stövelslickande och favoriserande attityder som skapar frustration och olust. men att påpeka det om man inte har ett direkt förslag på vad som kan ändras – och har makt att faktiskt köra ett sådant förslag – ses som grinande, som destruktivt eller jolmigt offertjafs. Det är inte så märkligt att det skapar problem.
Nå, men *långtids*sjukskrivningar? Tja, sjukdomar och arbetslöshet är i sig stigmatiserande i dagens Sverige, ett mycket mer tydligt stigma än det såds dom för 30-.40 år sedan, inte mionst för att det definieras som moralisk mindervärdighet och “ovilja att jobba”. Det har blivit mycket svårare att komma tillbaka från typ åtta månaders sjukskrivning eller ett års arbetslöshet, även om personen sökt jobb aktivt under den tiden. Försäkringssystemen skapr därmed en slags hal ränna där folk hela tiden drivs mot fortsatt sjukskriving eller poänglösa AMS-åtgärder, därför att det är den sorts beslut som ryms inom systemets rutiner. Den mekaniken var fullt synlig redan för tio år sedan, så man kan inte säga att den skapats av alliansregeringen. Dess misstag var snarare att den, ledd av en ideologiserad analys, trodde att det räckte att säga till folk att ta sig i kargen och sedan göra det än mer obekvämt att vsitas inom dessa system vara hänvisad till dem för att kuna betala för sig.
Ja, tror precis som du att sjukförsäkringen löser en massa andra problem än just sjukdom. Sjukdom i sig är ju också ett symtom på att något annat inte står rätt till. Gränsdragningen mot andra försäkringar ställer också till det. Inte helt lätt för läkaren att bena i allt som dyker upp i mötet med patienten. Det är därför det är så bra att tillliggöra gränserna och se till att inte människor faller mellan stolarna.
Appropå problem på arbetsplatser så vet jag arbetsplatser där man arbetar aktivt med medarbetarundersökningar och på det avdelningar där det finns konflikter går man in med samtalsstöd för chefen så man kan reda ut problemen. Så fungerar det förstås bara i de bästa av världar men medarbetarundersökningar och aktivt HR-arbete är bättre än höga sjuktal.