Beteenden hos barn till alkoholister

Ett barn som växer upp med en förälder som missbrukar alkohol utvecklar medberoende med alla eller flertalet av nedanstående beteenden:

• Kontrollerar om föräldern har druckit, dricker, ska dricka
• Är upptagen med andras liv istället för med sitt eget
• Saknar ord för sina känslor
• Tar stort ansvar
• Känner av stämningar
• Upplevs som brådmogen
• Döljer, tystar ner, skämtar bort
• Håller uppe fasaden – är alltid glad
• Använder huvudet snarare än känslorna
• Känner sig ansvarig för att andra ska må bra
• Visar inte starka känslor
• Hoppas och väntar på att något ska förändras
• Är otrygg, rädd, osäker

Jag behöver knappast påpeka att det här är jobbigt för barnet. Med lite tur reagerar dagis/skola på att barnet inte mår bra. Symtomen är ofta diffusa. Det bara känns som att något inte är som det ska. Här gäller det att på olika sätt avlasta barnet. Om det finns andra vuxna i omgivningen som också är medberoende så behöver de hjälp för att i sin tur kunna hjälpa barnet. Kanske finns det oaser i form av mor- och farföräldrar, syskon med familjer där barnet kan bo någon dag i veckan. Det bästa är om hela familjen kan få behandling och saker kan bli talbara. Då kan barnet lättare orientera sig i vad som är rätt och fel och börja lita på sina känslor. Fokus bland anhöriga ska vara på sig själva och på att bli fria från medberoende.

Här hittar ni några vuxna barn till alkoholister och deras historier:

• Vuxet barn till alkoholist
• Sandra Gustafsson
• Min pappa är alkoholist
• Vuxna barn till missbrukare
• Leva livet på Aftonbladet
• Isprinsessan
• Avgrundsdjup
• Alkoholens barnbarn

Här ger Carina Bång, behandlare av alkohol/medberoendeproblematik sin syn:

• Barnen

PS. En hel del av medberoendesymtomen som jag listar i början på inlägget gäller även för barn som växer upp med föräldrar som missbrukar droger eller är psykiskt sjuka. DS.

Försvarsmakten är bra på ”in” men dålig på ”i” och ”ut”

Först ut var Johanna Hildebrandt med en lysande krönika om Försvarsmaktens oförmåga att bemöta soldaternas önskemål på utrustning och på att betala ut rätt lön till rätt person. Sedan anslöt Wiseman och berättade om en försvarsanställd som blivit uppsagd via sms. Det måste vara mycket frustrerande att arbeta som rekryterare på Försvarsmakten och vinna priser och erkännande för kreativa sätt att attrahera ny personal. Samtidigt som löneavdelningen, lite längre ner i korridoren, inte klarar av att betala ut rätt lön och inköparna köper in skyddsvästar som ökar risken för att bli skadad.

Dags för lite arbetsrotation kanske?

*Rubriken hänvisar till de tre personalprocesserna:

• IN = rekrytering, anställning
• I = löner, arbetsmiljö
• UT = avslut, uppsägning

Bägge föräldrarna i fängelse på en gång?

I senaste avsnittet av Uppdrag granskning berättas om 14 åriga Rosanna som under tre månaders tid utnyttjades sexuellt av över 100 män. Det var när hennes föräldrar hamnade i fängelse, på en och samma gång, som Rosanna hamnade i dåligt sällskap.

Var är barnperspektivet?

Det jag inte förstår är varför samhället sätter bägge föräldrarna i fängelse samtidigt? Varför fängslar man inte en i taget så att barnet hela tiden har en förälder i frihet? Även om det anses olämpligt att barnen bor kvar hos föräldrarna så är det väl bättre att de finns i närheten så de kan träffas.

Eller?

Hur kunde hon?

”Hur kunde du?” heter en dokumentär som just nu ligger på SVT Play. Den handlar om Lillemor som fick HIV när hon var i 20-ålders och som sedan helt förträngde sjukdomen och skaffade man och barn, trots att hon bar på HIV-smitta. Det var inte förrän efter ett sjukhusbesök i 30-års åldern som allt uppdagades. Hennes man gjorde en polisanmälan. Lillemor dömdes till två år och sex månaders fängelse och hon förlorade vårdnaden om sina barn.

Dokumentären berör mig djupt. Som alltid går en människas beteende att förstå när man får hela bilden. Lillemor gjorde fel, men hon gjorde samtidigt så gott hon kunde. Hon har sonat sitt brott flera gånger om och ingen förälder är så bra som den som felat och som kan stå för det. Barn kan orientera sig när korten ligger på bordet och de vuxna agerar som vuxna. Det är därför familjer kan gå vidare efter svåra kriser.

Jag förstår Lillemors man som gjorde polisanmälan. Det är en handling han kan komma att ångra eftersom det berövade barnen sin mor under drygt två år. Samtidigt kanske det var en nödvändig reningsprocess? Som ett stålbad de behövde gå igenom för att kunna sona och förlåta? Även han gjorde precis som Lillemor sitt allra bästa i en supersvår situation.

Till sist vill jag trycka på betydelsen som vänner och familj kan ha i tider av svårigheter. Väninnan som man fnissar med fast man packar väskorna för att åka till fängelset. Eller som skakar på huvudet  när man tittar på fotbojan som gör att man inte ens kan springa ut i gatan och rädda sitt barn. Eller mamman som kärleksfullt småträter på en för att man har slängt ut allt porslin i en längtan efter att gå vidare.

Undrar du om man och barn smittades av HIV? Om du ser dokumentären så får du veta.

Ett livets CV

När man ska söka jobb skriver man en CV över vilka jobb man har haft och vilka utbildningar man har gått. Man listar arbetsuppgifter och lärdomar. Tänk om man gjorde en liknande sammanställning över privatlivets allehanda brytpunkter. Jag listar några påhittade exempel nedan.

MITT LIVS CV

Blev föräldralös

• Lärde mig klara mig själv
• Lärde mig skriva dagbok
• Lärde mig att familj inte har med blodsband att göra

Fick anorexi

• Lärde mig kontrollera känslor med mat
• Lärde mig låta bli att kontrollera känslor med mat
• Lärde mig köpa kläder i rätt storlek
• Slutade vara duktig och började skolka, dricka, ljuga, knulla runt i lika stor mängd som alla andra

Blev förälder

• Insåg att man kan älska någon annan mer än sig själv
• Tjänade ihop pengar till, kom på, handlade, lagade och diskade efter 5 000 middagar
• Körde 6 450 körda tvättmaskiner och vek tvätten efteråt
• Lärde mig att agera enligt mina värderingar för att kunna vara en bra förebild
• Lärde mig att mina behov är lika viktiga som alla andras i familjen

Blev rånad

• Lärde mig skrika högt och sedan ännu högre för att skrämma rånaren
• Lärde mig att mardrömmar klingar av med åren

Min livspartner dog

• Lärde mig gå vidare fast det kändes meningslöst
• Tillät mig älska igen fast omgivningen tyckte jag skulle sörja livet ut
• Vågade älska igen trots risken för att förlora en gång till

Blev alkoholist och sedan nykterist

• Slutade dricka trots att skamkänslorna sa att det inte gick
• Lärde mig promenera bort min ångest istället för att dricka
• Vågade be om förlåtelse
• Lärde mig att sluta ljuga
• Fick uppleva mina barns beundran över det jag gjort

Förlorade alla mina pengar

• Lärde mig veckohandla
• Lärde mig klippa ut rabattkuponger
• Lärde mig massor med saker som man kan göra gratis med barn
• Lärde mig hata sista veckan före löning
• Tjänade tillbaka alla pengarna igen

Kommer du på något annat som du vill tillägga till ett fiktivt livs CV? Skriv i kommentarerna!

Dagens mest angelägna text

Niklas Orrenius i Sydsvenskan intervjuar idag rabbin Shneur Kesselman:

Det är en vanlig dag på jobbet för Shneur Kesselman. Han ska besöka en döende medlem i judiska församlingen på hospice vid Folkets park. På sin promenad dit passerar han Johanneskyrkan. Vid kyrkan sitter tre ungdomar. När rabbinen går förbi dem hör han ett rop:

- Leve Palestina!

Shneur Kesselman stelnar till – slagordet tycks riktat till honom – men fortsätter sin promenad. När han hunnit ett par meter tar killarna på nytt till orda:

- Jävla jude!

Nu ökar rabbinen steglängden. Han springer nästan när en av killarna växlar upp retoriken ytterligare:

- Support Hitler!

Hjärtat bankar när Shneur Kesselman passerar Södra Förstadsgatan. Snabb blick bakåt. Nej, de verkar inte följa efter. Han forstätter mot hospice.

Shneur Kesselman har utsatts för 70 incidenter under de 6 år han har bott i Malmö. Läget i Malmö är så långt ifrån en internationell storstad man kan komma. Malmö är en småstad med rädsla och förakt för det som är annorlunda. Där de som är emot rasism känner maktlöshet. Det kommer bli värre innan det blir bättre.

Det blir bättre!

I USA pågår just nu The Trevor Project – en kampanj för att förhindra självmord bland unga homosexuella. Politiker, organisationer, företag och enskilda människor bidrar. Det mest omtalade är kanske videon med politikern Joel Burns. Nästan 2,5 miljoner människor har sett den:

I filmen berättar han hur det var för honom att växa upp som homosexuell och hur det känns att höra om alla unga som tar livet av sig för att de blir mobbade.

- It just upsets me so much!

En brokig blandning medarbetarna på filmbolaget Pixar har spelat in en video där de berättar hur det var för dem att växa upp som annorlunda. De beskriver hur de tog sig igenom de svåra åren och alla saker de hade missat om de inte hade valt livet.

Missa inte!

Inlägg som berör – 26 november 2010

Ta inte livet av dig – ditt liv står på vänt

• Det skriver Bodil Malmsten om sitt eget självmordsförsök när hon var 17 år.

Det är inte ditt liv att ta, ditt liv står på vänt, det finns fast du inte ser det.

Jag minns när jag var anorektiker

• Himmel & Ord minns hur det var och berättar vad det var som hjälpte och vad som gjorde det värre.

Vad tänker prinsessan Madeleine på?

• Donny Depp är rolig!

Logistiken

• Heja Abbes inlägg om en vanlig vecka ger mig andnöd. Faktiskt. På riktigt. Föräldrar av idag är lurade. Vi jobbar ihjäl oss och går ändå och lägger och oss och tänker att vi borde ha gett mer.

Kunskapsdelvalvering

• Truthandfiction är trött på att experter byts ut mot självutnämda förstigpåare som endast lutar sig på sin egen erfarenhet och dessutom ger direkt farlig råd.

SD läser Vilhem Moberg

• Detta är så roligt att jag inte kan sluta skratta. SD utmanar den antirasistiska poesifestivalen och läser poesi utanför Dramaten och så väljer de Vilhelm Moberg! Mannen som hyllar de svenskar som tvingats utvandra och som beskriver deras umbäranden i detalj så att vi alla förstår att flytta till ett annat land inte är något man gör frivilligt utan för att man är av nöden tvungen.

Kommentarsfunktionen – en gång till

• Jonas Thente stänger av sin kommentarsfunktion eftersom en imbecill hatmobb förpestar tillvaron. Thente gör själva avrättningen med stil i vanlig ordning:

Det finns alltför mycket alltför åtalbart att säga om de högljuddare delarna av den svenska bloggsvansen och den slutliga lösning man ofta känner sig manad att initiera. Men jag har en Ansvarig utgivare att ta hänsyn till så jag nöjer mig med antydningar. Man får emellertid tillerkänna de kliande parasiterna det, att de lyckas stänga forum efter forum med sin blotta närvaro. Det som gör dumheten till en så suverän bunker är ju dess själva dumhet. Ingenting rår på den som ingenting begriper – och om han får digitaldemokratiska möjligheter att försämra världen så gör han naturligtvis det, i övertygelsen att han bidrar med något.

Annas Eviga samtalar om att sona sitt brott

Jag letar upp gammalt och hittar nytt på SVT Play. Programmet Annas Eviga är kvällens fynd. Alla avsnitt intresserar mig inte, men avsnitt 3 och 6 (som jag skrev om i förra inlägget) står ut. I avsnittet 3, som handlar om man kan sona sitt brott, samtalar försvarsadvokat Claes Borgström, fd biskop Caroline Krook och deckarförfattaren och tidigare dömde Börge Hellström.

De pratar om en sak som jag har tänkt mycket på de senaste dagarna och det är att mobbaren och brottslingen också är offer. Vi människor tar automatiskt ställning för offret. Men vem är vi att avgöra vem som lider mest? Kanske är förövarens lidande lika stort?

Annas Eviga samtalar om psykisk sjukdom

Annas eviga samtal om att leva med psykisk sjukdom och samtidigt vara framgångsrik är spännande. Gästerna är Åsa Nilsonne, Caroline af Ugglas och Arvid Lagercrantz. Programmet ligger på SVT Play tom 7 januari.