Skolan har ansvar för barnet i skolan och kan göra en stor insats
Idag har jag pratat med en mamma som har sina barn på en skola som inte fungerar. Hon bor i ett område med barn med stora behov. Barn vars föräldrar till exempel är ensamstående, sitter i fängelse eller är sjuka.
Innan mamman berättar om skolan berättar hon om ett dagis i området som är “världens bästa dagis” och som har vunnit pris. Där finns en föreståndare som menar att dagiset har ett stort ansvar för barnens välmående. Förskolan är öppen för alla inklusive de föräldrar som endast har några dagars permission från fängelset. När är ett barn mår dåligt kontaktar föreståndaren Socialtjänsten och bjuder in till samtal för att se hur barnet och familjen kan få stöd. “Världens bästa dagis” har flest anmälningar till Socialtjänsten, men lägst omsättning på barn. Personalens förhållningssätt till föräldrarna är inkluderande, tydligt och kärleksfullt. Dagispersonalen pratar inte skit om föräldrar som inte fungerar eller om barn som är jobbiga och utåtagerande. De inser att de har en uppgift att fylla i de här barnens liv och de tar det ansvaret som kommer med den uppgiften.
När mamman fortsätter att berätta om skolan i området beskriver hon en helt annan syn på barn. Hon beskriver hur ansvaret för barnen och deras problem skjuts över på föräldrarna. När något händer blir det ett samtal hem oavsett om det skett på skoltid eller inte. Allt är föräldrarnas ansvar. Pojkar är utåtagerande och ett känt problem som man måste leva med, inte hitta arbetssätt att inkludera. Lärarna pratar skit om både barn och föräldrar i lärarrummet och på skolgården. Tonen går igen på föräldramöten och utvecklingssamtal. Rektorn och studierektorn är att av den bestämda åsikten att huvudansvaret för barnets välmående ligger på föräldrarna och det smittar av sig på personalen. Skolan avsäger sig chansen att hjälpa barnen som mår dåligt. De skyller och skjuter över ansvaret på föräldrarna. När resursstarka föräldrar har påtalat detta säger skolledningen att skolan inte har resurser att hjälpa och att föräldrarna har huvudansvaret.
Jag saknar ord för hur illa jag tycker om denna syn på ansvar för barns välmående.
Problemet här är att föräldrarna inte klarar av sin uppgift fullt ut. De klarar föräldrauppgiften om de får stöd. En tydlig resurs i barns liv är skolan. Även om skolan saknar resurser, så kan man alltid ha en syn på barn som gör att man skapar den bästa möjliga situation som går i skolan. Att ringa hem och skälla på föräldrar som redan går på knäna leder absolut ingenstans. Jag förstår INTE att lärare blir frustrerade över att tid går från undervisning till att stötta barn. Barns behov är tydliga och enkla att tillfredställa. Bara genom att utstråla att man tar ansvaret och inte skjuter tillbaka det på föräldrar som inte fungerar så har man vunnit barnets respekt och då får man tid till undervisning.
När man stöttar barn så kommer man också få en skolsituation som fungerar.
10 svar
Prenumerera på kommentarer via RSS.
Så klokt, så klokt!
Tack! Jag blev så otroligt upprörd när jag hörde den här historien!
Jag håller med om det du säger. Föräldrar som inte klarar av sin föräldraroll måste få stöd.
Samtidigt finns det en annan sida av saken också. Som förälder till ett sk “välfungerade” barn så kan man ibland så förbannat trött på att allt i en klass alltid handlar om de utåtagerande barnen med problem.
Personalen orkar inte hur mycket som helst och även barn utan problem i hemmet behöver blir sedda och uppmuntrade i skolan.
Även barn utan disfunktionella föräldrar har behov som behöver tillgodoses.
Ja, så trött kan man bli som förälder till välfungerande barn i en “bråkig” klass. (Precis som man som kvinna kan vara trött på att betala skattemedel för att, hårddraget, män ska få fortsätta supa och sitta i fängelse…) Och de som tröttnar rejält flyttar till “bättre” områden, friskolor så de slipper…långt ifrån det Sverige som sossarna ville skapa.
Min poäng i det här inlägget är att genom att skolan inte skjuter allt ansvar på föräldrarna så får man en mer fungerande skolmiljö. För alla. För de som fungerar och de som inte fungerar.
Det är väl inte konstigt att lärare blir frustrerade av att tid går från undervisningen till att stötta barn? Läraren måste ju kunna undervisa; undervisning är trots allt skolans primära syfte. Klassresurser behövs för att stötta de barn som av olika skäl har svårt att fokusera.
Jag arbetar själv inom barnhabiliteringen och har ett upptagningsområde med många socialt utsatta familjer. Jag tror 100% på att stötta och att inte skuldbelägga, men jag tror också 100% på att ställa (rimliga) krav på föräldrar, och att inte låta dem komma undan sitt ansvar. Om man inte kan ta sitt föräldraansvar måste man vara beredd att se till att andra vuxna kan få mandat att ta detta ansvar. Så – jag både håller med och håller inte med dig.
Det finns fantastiska föräldrar, jag möter dem inte sällan, som går på knäna både ekonomiskt, socialt och mentalt, men som ändå klarar av att vara föräldrar till funktjonshindrade barn och att ta ansvar. Alla har olika förutsättningar, och har olika beredskap med sig i sitt bagage. Men det går aldrig att urskulda eller att ursäkta att föräldrar inte klarar av att vara just föräldrar.
Nej, det är inte heller min poäng. Föräldrarna har ett superstort ansvar och de tar det!
Kunskapsuppdraget är inte möjligt att genomföra innan man har en fungerande skolmiljö och det har man inte när man inte ser att man har ett ansvar utöver kunskapsuppdraget. Därför förstår jag INTE varför man blir frustrerad…
Det jag är ute efter är skolans grundläggande inställning till barn. Det är stor skillnad om skolans inställning är att “allt ansvar är föräldrarnas” eller “vi på skolan har ett stort ansvar för barnen här på skolan”.
Spännande fråga!
Jag tror att många skolor och lärare gärna vill dra en skarp gräns mellan det som kallas kunskapsuppdraget och allt annat som skulle kunna tänkas falla inom skolans ansvar. I desperationen över att ständigt få nya uppgifter tror jag att de i självförsvar vill hitta nya syndabockar och då är naturligtvis föräldrarna en given kandidat. (Massmedia och datorer är svåra att bekämpa…)
Antagligen har den nya mätkulturen ett visst ansvar för det här mönstret. Om allt handlar om att få så bra resultat som möjligt på skolan kanske skolan frestas att sortera skarpare – de som som inte passar in marginaliseras kortsiktigt eftersom de hotar bilden av en effektiv och målmedveten skola. På sikt är det naturligtvis sant att mångfald är den viktigaste resursen i lärandet.
Jag har jobbat på förskola med OB-tider. 6.15 på söndagsmorgnar var det ganska svårt att se läroplansnivån av verksamheten. Samtidigt var det väldigt tydlig att vi var en del av samhället och omsorgen inte var möjlig att skilja från pedagogiken.
Så tänker jag också. Att skolan och lärarna inte bär sig åt så här av elakhet. De försöker överleva i ett system som har brister. Att klaga och skjuta över ansvar på andra är också beteenden som uppstår när man känner sig maktlös. När situationen är övermäktig.
Men jag tror verkligen att skolan skulle ha så mycket att vinna på att ha en helhetssyn på barnen. Det skulle betala sig!
Blev glad att du kommenterade! Tack och gott nytt år till dig!
[...] och citerade mina underbara instruktörer. Jag fick en iPad i juklapp och blev kär i Flipboard. Jag blev arg för att vissa skolor inte ser att de har en viktig uppgift att fylla i barns liv och jag beskrev vad man kan göra när ens bästa vän dricker för [...]