”En lysande framtid” – en politisk dramadokumentär

På SVT Play finns En lysande framtid – en långfilm i två delar om några elever vid den franska elitskolan, för statstjänstemän och politiker, L´ecole de Pouvoir.

Caroline, Matt, Abel, Laure och Louis påbörjar den hektiskta tillvaro som ska prägla de närmsta åren, och de höga kraven frestar på även privat. På skolan reagerar de mot chauvinismen och det orättvisa betygssystemet men tvingas inse att även de är formbara, och att systemets stelhet omsluter även dem. Regi: Raoul Peck. I rollerna: Robinson Stevenin, Elodie Navarre, Céline Sallette, Thibault Vinçon, Valentin Merlet m.fl.

Filmen visar hur ett politiskt ledarskap mejslas fram när personliga egenskaper och uppväxtens erfarenheter möter den politiska verkligheten först i skolan och sedan på de franska departementen.

När ni ser filmen kan ni roa er med att välja den elev ni skulle vilja se leda Sverige. Den pragmatiska eller den idealistiska? Kvinna eller man? Höger eller vänster? Smart eller lagom smart? Beslutet är inte så lätt som det först verkar.

Är DN ett modernt mediahus?

Som ni vet har jag testat DN+ de senaste veckorna. Igår fick jag en förfrågan från DN att delta i en utökad frågeenkät om DN+. Först blev jag glad över chansen att få vara med och tycka till, men när jag kom till slutet av brevet började jag skratta hysteriskt.

Hej,

Kan du tänka dig att hjälpa oss som utvecklar DN+, Dagens Nyheters iPad-tidning? Vi arbetar just nu hårt med att göra DN+ ännu bättre och vi behöver vägledning från våra läsare om hur vi ska prioritera i utvecklingsarbetet. Den här undersökningen kommer direkt från oss om utvecklar DN+ och den innehåller mer detaljerade frågor än frågorna i den läsarpanel vi tidigare bett våra läsare delta i. Undersökningen tar ca 10 minuter att besvara och vi är mycket tacksamma om du vill ta dig tid och svara på frågorna.

Förnamn Efternamn
Chef DN+

PS. Vi lottar ut tio CD-boxar med 6 klassiska mästerverk bland dem som deltar i enkäten.

Jag riktigt såg framför mig hur de plötsligt kommit på att de måste lotta ut något till de som svarar för att öka svarsfrekvensen. Sedan gick de ner i det gamla presentförrådet och hittade några gamla CD-boxar. Jag föreställer mig att de tänkte på DN+ prenumeranterna precis som på sina vanliga läsare av den tryckta upplagan. Kanske lite äldre och med en hederlig gammal CD-spelare. Det känns inte som de har funderat över vilken målgruppen är för DN+? Eller vilka signaler CD-boxarna sänder det till oss om DNs mognad när det gäller digitala medier.

Det var flera år sedan jag ägde eller använde en fysisk skiva för att lyssna på musik. Nu lyssnar jag på musik via Spotify, Grooveshark eller iTunes. Jag föreställer mig att de som köper en iPad är teknikintresserade personer som hänger med i den tekniska utvecklingen. Min känsla är att presenten inte bidrog till att öka svarsfrekvensen.

Här är förslag på några presenter som hade passat bättre:

• Prenumeration DN+ (som kan ges bort)
• Presentkort iTunes
• Presentkort till Ticnet
• Hörlurar
• Fodral till iPad

Möten man aldrig glömmer

Som ni vet var jag på Psykologiska salonger förra veckan. Min favoritpsykolog tillika författare Barbro Lenéer Axelson skulle tala och jag var där med en väninna. Precis innan vi skulle sätta oss berättade jag för min väninna att jag och min syster haft Barbros bok som inspiration för våra samtal under hela hösten.

- Det måste du berätta, viskade hon mycket bestämt tillbaka.

Under hela panelsamtalets gång tänkte jag på min väninnas ord. Jag har de senaste åren drabbats av en nästan klastrofobisk rädsla för att prata inför grupp, som jag endast hanterar genom att vara otroligt väl förbered. Denna gång skulle jag tala utan manus. Skulle jag våga? Jag ville våga eftersom jag tycker det är viktigt att tacka personer som gjort saker som varit betydelsefulla för mig. Jag bestämde mig för att våga. När det var dags för lyssnarfrågor tog jag mikrofonen direkt och sa:

- Mitt namn är Siri. Först av allt vill jag tacka för ett fint samtal. Speciellt uppskattar jag att ni så tydligt markerar att man ska ta det lugnt när man introducerar en ny partner för barnen efter en skilsmässa. Något jag själv tycker är otroligt viktigt. Sedan är det en annan sak jag skulle vilja säga direkt till dig Barbro.

Barbro ser att jag kämpar lite med att våga och nickar uppmuntrande och jag fortsätter.

- Jag har en äldre syster. Vi förlorade flera familjemedlemmar när vi var unga vuxna. För några år sedan skilde vi oss bägge två. Under hösten har vi haft din bok som inspiration för våra samtal och vi har haft så stor glädje av den. Jag önskar jag hade mitt exemplar med mig här så du skulle se alla vikta öron och alla understrykningar.

- Men åh, vad glad jag blir! Det är ju för sånt här som man skriver böcker och appropå det du berättar. Dödsfall och skilsmässor är bägge separationer.

- Ja, det är det. Och vi tycker bägge, precis som ni sagt här under kvällen, att skilsmässorna var mycket svårare att klara av än dödsfallen.

- Ja, så ni tycker det. Intressant! Jag vill gärna prata mer med dig sen när vi har svarat klart på frågorna.

Efter samtalet kom Barbro fram och sedan också hennes förläggare, Jessica Rydén på Natur och Kultur, så jag fick chans att tacka henne också. En bok blir aldrig riktigt bra utan en duktig förläggare. Tyvärr blir de aldrig riktigt uppmärksammade. Barbro var precis så sprudlande och samtidigt så orädd för det svåra här i livet, som jag hade föreställt mig. När vi pratat en stund bad Barbro mig skriva ett mejl och berätta mer om vår familjs historia. Det gjorde jag häromdagen och igår fick jag ett helt underbart svar.

TACK så mycket Siri för förtroendet att få veta lite mer om ditt/ert livsöde! Ja, jag blev nyfiken för jag förstod att det var något speciellt. Och tack för ditt mod. Och så glad förstås att boken betytt en del. Det var som Jessica, redaktören för boken som sålde böcker, sade bara efter din kortversion:” Det är värt mödan och slitet med boken bara genom att få höra  en enda läsare säga detta”. Det påminde litet om det brev som Pernilla August fått efter filmen Svinalängorna som hon läste upp under guldbaggegalan. Allt som ger ömsesidigt mänskligt utbyte i detta komplicerade liv behöver vi  alla som psykisk näring!

Detta blev ett möte jag aldrig kommer att glömma!

Bilden kontra filmen

När jag först såg bilden som var tagen ur filmen ”Sex på kartan” studerade jag den noga. Främst av nyfikenhet. Om RFSU och UR gör en film som ska förnya sexualundervisningen då kommer den filmen var väl genomarbetad, baserad på forskning och vanliga frågor som ungdomar ställer på UMO. Varje detalj kommer vara där för att symbolisera dagens syn på sexualitet och jämställdhet. När jag såg på bilden undrade jag direkt varför de hade valt att visa en man som ligger ovanpå en kvinna? Dessutom en svart man. Varför ligger inte hon överst istället? Och kunde inte hon varit svart istället? Och varför är det inte två tjejer eller två killar? Och var är de någonstans? I en soffa? Ska de inte försöka gå undan lite så de är säkra på att vara ifred?

När jag sedan såg filmen och bilden ingick i sitt riktiga sammanhang, så förstod jag mycket bättre syftet. Det är en underbar scen som visar två unga människor som ska ha sex för första gången och som båda är lika osäkra, säkra, fumliga, modiga, kåta, okåta, tafatta och sökande. Ungdomarna befinner sig i replokal. För hemma är det betydligt krångligare att vara. De som har gjort filmen har tänkt på så många detaljer. Inte bara känslomässiga som ”vill hon?”, ”duger jag?” och ”vågar jag?”. Utan också praktiska saker som ”hur smakar hon?” och ”vad ska jag göra av den kladdiga kondomen?”. Dessutom framgick det något som inte syns på bilden. Bägge har utländskt klingande namn och utseende. Helt ointressant i sig. Jag bara nämner det eftersom en del av debatten runt bilden handlat om att en svart kille har sex med en vit tjej.

Se filmen! Och minns den allra första gången. Det gjorde jag och skickade en tacksam tanke till den ganska så mycket mer erfarna killen, som visade mig vägen, den där allra första gången på en säng på Vulcanusgatan. Hade jag sett den här filmen innan, så hade jag kanske vågat öppna ögonen.

Överväg sedan att skicka länken till ungdomar i er omgivning. De vill kanske inte se den tillsammans med er, men det är viktigt att de ser den. Särskilt om kvaliteten på sexualundervisningen var som jag när jag gick i skolan. En lektionstimma i nian. Där varje fråga som ställdes dränktes av skratt från killarna i klassen.

Inlägg som berör – 28 januari 2011

Fattig?

• Kristian Lundgren skriver i Helsingborgs Dagblad om sin uppväxt med ständiga besök av Kronofogden, i en förort med andra lika fattiga familjer, där framtiden känns som en enda väg neråt. Samtidigt pågår debatten om skolans resurser. Forskning visar att mer resurser gör mest nytta i skolor med resurssvaga familjer. Vad väntar ni på Edholm och Björklund?

Förhandlingarna i Mellanöstern

• Gunnar Jonsson på DN Ledarsida ger sin syn på vad som framkommit i Wikileaksdokumenten rörande förhandlingarna mellan Israel och Palestina. Hoppfullt nyanserat anslag bakom kulisserna.

Stånd och inte stånd

• Tanja svarar på en läsarfråga om problem med att behålla stånd när man tar på kondom. Det som är extra intressant är hur mannen upplever kvinnornas reaktion av inte det är de som inte duger.

Sociala medier startade Jasminrevolutionen

• Facebook och bloggar har drivit på Jasminrevolutionen i Tunisien. Spännande vad som händer när man ger ett förtryckt folk möjligheten att kommunicera utan censur på individnivå.

Yoga är en miljonindustri

• The Guardian gjorde för några år sedan en intervju med Bikram Choudhury, som startade Bikram Yoga Center över hela världen och idag är mångmiljonär. Artikeln är fortfarande aktuell och inte så blindögt okritisk som så mycket annat som skrivs om yoga.

Svensk film sågas

• Sågningar är alltid kul särskilt när de utförs med precision. Den här gången är det Jonas Adner som sett samtliga svenska biofilmer från de senaste 20 åren och ger sin välformulerade syn på tillståndet i svensk film.

Att buntas ihop med andra

• Linus Fremin skriver om hur det känns att buntas ihop med gruppen homosexuella och hela gaykulturen. Jag känner väl igen det från när jag buntas ihop med gruppen kvinnor som syr gardiner, inte förstår sig på teknik eller inte kan tanka bilen.

Stänga av tankarna

• Bodil Malmsten försöker slappna av kroppen och stoppa tankeflödet. Det går så där. Stark igenkänning på det.

Jag blev intervjuad på Aktuellt igår

Jag blev intervjuad i ett reportage på Aktuellt om främlingsfientlighet på nätet igår. Det var efter att jag publicerat mitt inlägg ”Rasisterna skriker i sin megafon och ingen lyssnar” som reportern Mikael Pettersson hörde av sig och ville ha en intervju. Reportaget återfinns 20:53 in i sändningen.

Det var en sak som inte riktigt framkom i reportaget och det handlar om uppsåt. UR har analyserat kommentarer som lämnats på inlägg och artiklar om filmen ”Sex på kartan” och kommit fram med den fantastiska siffran flera hundratusen rasistiska kommentarer. De har alltså tittat över hela nätet och inte bara på ur.se.

Främlingsfientliga personer är duktiga på Sociala medier. De är snabba och aktiva. Samma personer lämnar kommentarer på flera ställen och ofta anonymt. Det gör att de lätt framstår som fler än de egentligen är. MEN det betyder inte, per automatik, att de har uppsåt att framstå som fler än de egentligen är. De kanske bara är aktiva på nätet. Det är en viktig skillnad.

Sedan tror jag att man, i det här specifika fallet, ska ha i åtanke, att det handlade om en film om ett laddat ämne som sex riktat till ungdomar. Det kan ha gjort att flera unga människor, som egentligen inte är främlingsfientliga, reagerade och lämnade upprörda kommentarer utan att tänka sig för. Trots den invändningen skulle jag gärna se en fördjupad studie av URs analys med IP-nummer och fakta om antalet kommentar som lämnats med namn, under alias och anonymt.

Det skulle ge oss en mer exakt bild av antalet.

Rasisterna skriker i sin megafon och ingen svarar

Idag skriver ledningen för Utbildningsradion i en debattartikel i DN att de finns hundratusentals rasistiska kommentarer på inlägg om  Sexualupplysningsfilmen, Sex på kartan, som de tagit fram i samarbete med RFSU. Filmen är en del av en satsning att modernisera sexualundervisningen i skolan och tar upp sexuell mångfald och etnicitet. I artikeln står följande i ingressen:

Det handlar om en genomtänkt strategi gentemot medierna: hota och trakassera så att vi blir rädda och ändrar programinnehåll. Vi får inte blunda för denna hatbrygd av extremism som kallar sig svensknationell och som växer sig allt starkare, skriver Erik Fichtelius, Cecilia Bäcklander och Anna Birgersson-Dahlberg.

Jag tycker det är bra att URs ledning lyfter fram den stora mängden rasistiska kommentarer, men jag håller inte med om att hatbrygden växer sig allt starkare. Rasister är duktiga på att nå ut med sina budskap via sociala medier. De bevakar nätet, har stående sökningar på nyckelord, använder program för omvärldsbevakning och ger sig snabbt in i debatten. Det ger effekten att man tror att de är många fler än de är. Först på plats återfinns ofta retorikproffsen och i deras svans kommer sedan det nakna hatet.

Jag ser det tydligt här på min egen blogg. Varje gång jag skriver om rasism, Sverigedemokrater eller länkar till artiklar med sådant innehåll får jag rasistiska kommentarer. Oftast redan inom en timma. Jag kan verkligen beundra rasisternas förmåga att använda de sociala mediernas kraft att nå ut med sina budskap. Det som är skrämmande är att det har precis den effekten som rasisterna vill. Jag drar mig för att publicera inlägg om rasism eftersom min blogg plötsligt blir en hatplats. Som väl är har jag många kloka läsare, med en mycket sansad samtalston, så det lugnar sig fort och det gör att jag fortsätter att skriva om dessa ämnen precis som ledningen för UR påpekar att vi måste göra.

Problemet, som jag ser det är att journalisterna, filmskaparna, ledningen, cheferna inte finns med i debatten i kommentarsfälten. Rasisterna skriker i sin megafon och ingen svarar. Det är ett STORT misstag. Rasismen är en missnöjesrörelse. När etablissemanget inte lyssnar så kommer rasismen växa sig starkare. Det gäller att vara där rasisterna är och vara lika snabba som de är. Att föra en akademisk debatt på tidningarnas läsarsidor kommer inte att minska rasismen. Det bara eldar upp missnöjet och ”hatet mot de som bestämmer”. Jag anser att någon på mediahuset där inlägget/artikeln publicerats måste skriva en kommentar minst en gång för varje inlägg. Det gäller inte minst till inlägg som drar en storm av rasistiska kommentarer.

De goda krafterna måste bli duktigare på att utnyttja de sociala mediernas demokratiska kraft.

Länkar:

• Filmen Sex på kartan
• UR – med fokus på ungas sexualitet
• Jardenberg – Några konkreta råd till Expressen (och andra mediahus)
• Malin Crona – Vem är det som hatar egentligen? Och varför?
• Brit Stakson – Recept mot näthat
• Niclas Strandh – Hat är något annat än internet

Tillägg: Under eftermiddag idag kontaktade Micke Pettersson mig med anledning av det här inlägget. Micke arbetar som reporter på Aktuellt. Han ville intervjua mig om antalet främlingsfientliga personer i kommentarsfält. Är det så många som det verkar eller är de helt enkelt duktiga på Sociala medier? Reportaget sänds ikväll klockan 21.00

Tillägg 2: Här återfinns Aktuelltsändningen. Reportaget börjar vid 20:53

Många kloka aspekter på att skilja sig

I torsdags var jag på Psykologiska Salonger på Stadsbiblioteket i Stockholm. Dessa träffar anordnas regelbundet av Svenska Dagbladet. Kvällens gäster var Barbro Lennéer Axelson, professor i psykologi och författare till boken Förluster – Sorg och livsomställningar och Helen Ahlström, verksamhetschef för familjerådgivningen på Söderstöd i Stockholm. Samtalsledare var Susen Schultz från SvD. Hennes recension av kvällen hittar du här.

Samtalet berörde olika aspekter av skilsmässan. Nedan lyfter jag fram några av alla de bra saker som sas. Det fanns en stor respekt för vilken livsomvälvande händelse skilsmässan är. Det är absolut inget människor gör lättvindigt. Själva skilsmässan sker oftast efter en lång tvivelfas. Tycker du ämnet är intressant så kan jag varmt rekommendera Barbro Lennéer Axelsons bok.

Skiljer man sig för lätt?

Alla var rörande eniga om nästan ingen skiljer sig för lätt. Nästan alla försöker och försöker igen.

Vad är det värsta?

När den andre föräldern gör val som man verkligen tycker är dåligt för barnen. Det blir en förlust i tillit till den andre föräldern. Sedan är det att sakna intimiteten. Någon som rufsar en i håret, som man kan mysa med i soffan och som har beröringsrätt till ens kropp. Skilsmässan sker på många nivåer. Det är många förluster i förlusten; ekonomi, barnen på halvtid, status, vänner som försvinner med den andre partner, självkänsla osv. Skilsmässan räknas som den värsta förlusten efter att förlora ett barn. Så svår är den.

Hur kan man släppa taget om skuldkänslor?

Det gäller att rannsaka sig själv rent intellektuellt. ”Vad har jag anledning att ha skuld för?”. Viss skuld är bra för det hänger samman med att ta ansvar.

Livsmyter

Det är viktigt att ha i åtanke våra förväntningar på en livslång kärleksrelation när vi skiljer oss.

- Det är svårt att leva med någon och svårt att leva utan någon.

Går det att ändra på varandra?

- Man ändrar på varandra när man lever ett helt liv tillsammans. Man träffas och är olika och skavs mot varandra och anpassar sig. Det är en del av relationen.

- Det är inte bra att hårddra sin särart allt för mycket. Det är inte lätt att leva med någon som är snarstucken och som långsurar. Många äktenskap spricker för att man undanhåller vad man känner och tycker. Det gäller även sex. Så kallad sovrumsdiplomati är inte bra.

I krisen

Det är vanligt att man grälar och är väldigt arg mitt i skilsmässokrisen.

- Då gäller det att ha ett kriskonto där man sätter in det som sägs i stridens hetta. Man kan inte hållas ansvarig för allt man säger då.

Barn

Barn är konkreta. De inser skilsmässan först när man flyttar isär. De har frågor som ”Vad kan jag lita på?” och ”Vad är beständigt?”. Barn måste få känna det de känner.

Ny partner

Det viktiga är att inte introducera en ny partner för fort. Det gäller att vänta till situationen och barnen har stabiliserat sig och att inte introducera en ny partner som man inte är helt säker på själv.

- Det är vanligt att ta nya partnern och barnen direkt efter skilsmässan till en fjällstuga. Barnen vill inte men är lojala och åker med ändå. Samtidigt vet de att mamma är ledsen hemma. På natten hörs samlagsljud genom de tunna stugväggarna.

- Tänk på att era barn läser era sms. Var så säkra de gör dem!

Dålig förälder

- Sämst förälder är man just när man skiljer sig och när man är nyförälskad för då är man så upptagen av sig själv.

Hämnd

Att fundera på hämnd mitt i krisens öga är naturligt. De allra flesta skrider aldrig till handling.

- Men om du funderar på hämnd är det lika bra att du gräver en grav till dig själv likväl som till den andre.

Bitter

Det gäller att släppa taget. Det kan hjälpa att använda KBT-metoder som ”Tankestopp”. Det gäller att bestämma sig för att gå vidare. Tanken får gå före känslan. Viktigt att vänner sätter gränser och inte uppmuntrar långdraget ältande.

Nästa Psykologiska salonger sker 10 mars med Anna Kåve och Åsa Nilsonne om Acceptans.

Inlägg som berör – 21 januari 2011

Kärleksförklaring till mamma som får mig att gråta…av lycka

• Word up Anjo skriver om sin mammas stroke, både när den hände 2009, och nu när det gått några år. Tänk att ha varandra, mor, son och familj när det verkligen krisar!

Såna här inlägg gör mig lycklig

• Konstkritikern Therese Bohman har satt samman en bildkavalkad. Min första tanke är ”Var hittar hon så mycket vacker konst?” och sedan njuter jag av bilderna och den inspiration de ger mig. Tack.

RFSUs sexfilm för ungdomar

• I Dn igår berättade man om den nya sexualundervisningen som idag bedrivs i skolan (finns inte på nätupplagan) bland annat med hjälp av RFSUs sexfilm ”Sex på kartan”. Så här reagerade Miss Understood och hennes holländska kille på filmen.

Bubble Ball konkurrerar ut Angry Birds

• En 14-åring har konstruerat ett spel, Bubble Ball, för iPhone som har slagit Angry Birds i antal nedladdningar.

Media som är duktiga på twitter

• Kullin har sammanställt listor över vilka media och kulturmedia som är duktiga på Twitter. Många bra tips!

Hur ska man reagera på mothugg i media?

• Marcus Birro är känslig för kritik i media. Henrik Schyffert är en annan man med ett känsligt ego. Birros och Henrik Schyfferts reaktion kan också med fördel jämföras med Peter Englunds reaktion på reaktionerna på hans påhopp på Björn Ranelid. Stor skillnad! (Många reaktioner på reaktioner, men ni fattar eller hur?)

WordPress är ett uppskattat bloggverktyg

• Jag bloggar med hjälp av WordPress och gillar det skarpt. Nu har 30 miljoner människor världen över laddat ner WordPress. Coolt!

Ett nytt operahus betyder att små scener får svåra att stå sig i konkurrensen om publiken

• Copyriot ger sin, med hjälp av många bra länkar, syn på att Stockholm eventuellt ska få ett nytt stort Operahus.

Veckans roligaste är Fredrik Backmans krönika

• En man som heter Ove köper en dator som inte är en dator. Läs ända till slutet. Lova!

DN+ har både fördelar och nackdelar

Dagens Nyheter har en applikation för iPad. Varje morgon finns en ny tidning att ladda ner som är helt anpassad till iPadens gränssnitt. I dagens nummer finns till exempel ett bildspel från gårdagens partiledardebatt med citat och bilder på var och en av talarna. I artikeln om Barack Obamas första halvtid som president finns grafik och i artikeln om Gulddraken finns en film med de tre vinnarna i Restaurangklassen. Det är en attraktiv tjänst. Snygg, enkel och anpassad till iPaden.

DN+ har dock två stora nackdelar och det är det helt hutlösa priset och att den saknar koppling till nätupplagan som skulle göra det möjligt att använda Instapaper och RSS.

Priset varierar om man är prenumerant på den fysiska tidningen eller inte. För prenumeranter är det 99 kronor/månad och för ickeprenumeranter 199 kr/månad. Jag förstår faktiskt inte hur någon kan tänka sig att betala det. Tidningen går ju hela tiden att kostnadsfritt nå via webläsaren och fast priset är så högt så innehåller den reklam.

Att det saknas koppling till Instapaper och RSS är kanske inte så förvånande eftersom tidningen laddas ner (dagens nummer väger cirka 48 MB) och läses lokalt. Trots detta borde det gå att ha URL inlagda till artiklarna, men inte heller det är så förvånande. DN har ju aldrig på allvar förstått vikten av att underlätta för Sociala medier att länka till deras artiklar. Exempelvis läggs inte den viktigaste artikeln i Dn Kultur delen ut på dn.se förrän efter 1-2 dygn.

Använder du DN+? Vad tycker du?