Möten man aldrig glömmer
Som ni vet var jag på Psykologiska salonger förra veckan. Min favoritpsykolog tillika författare Barbro Lenéer Axelson skulle tala och jag var där med en väninna. Precis innan vi skulle sätta oss berättade jag för min väninna att jag och min syster haft Barbros bok som inspiration för våra samtal under hela hösten.
- Det måste du berätta, viskade hon mycket bestämt tillbaka.
Under hela panelsamtalets gång tänkte jag på min väninnas ord. Jag har de senaste åren drabbats av en nästan klastrofobisk rädsla för att prata inför grupp, som jag endast hanterar genom att vara otroligt väl förbered. Denna gång skulle jag tala utan manus. Skulle jag våga? Jag ville våga eftersom jag tycker det är viktigt att tacka personer som gjort saker som varit betydelsefulla för mig. Jag bestämde mig för att våga. När det var dags för lyssnarfrågor tog jag mikrofonen direkt och sa:
- Mitt namn är Siri. Först av allt vill jag tacka för ett fint samtal. Speciellt uppskattar jag att ni så tydligt markerar att man ska ta det lugnt när man introducerar en ny partner för barnen efter en skilsmässa. Något jag själv tycker är otroligt viktigt. Sedan är det en annan sak jag skulle vilja säga direkt till dig Barbro.
Barbro ser att jag kämpar lite med att våga och nickar uppmuntrande och jag fortsätter.
- Jag har en äldre syster. Vi förlorade flera familjemedlemmar när vi var unga vuxna. För några år sedan skilde vi oss bägge två. Under hösten har vi haft din bok som inspiration för våra samtal och vi har haft så stor glädje av den. Jag önskar jag hade mitt exemplar med mig här så du skulle se alla vikta öron och alla understrykningar.
- Men åh, vad glad jag blir! Det är ju för sånt här som man skriver böcker och appropå det du berättar. Dödsfall och skilsmässor är bägge separationer.
- Ja, det är det. Och vi tycker bägge, precis som ni sagt här under kvällen, att skilsmässorna var mycket svårare att klara av än dödsfallen.
- Ja, så ni tycker det. Intressant! Jag vill gärna prata mer med dig sen när vi har svarat klart på frågorna.
Efter samtalet kom Barbro fram och sedan också hennes förläggare, Jessica Rydén på Natur och Kultur, så jag fick chans att tacka henne också. En bok blir aldrig riktigt bra utan en duktig förläggare. Tyvärr blir de aldrig riktigt uppmärksammade. Barbro var precis så sprudlande och samtidigt så orädd för det svåra här i livet, som jag hade föreställt mig. När vi pratat en stund bad Barbro mig skriva ett mejl och berätta mer om vår familjs historia. Det gjorde jag häromdagen och igår fick jag ett helt underbart svar.
TACK så mycket Siri för förtroendet att få veta lite mer om ditt/ert livsöde! Ja, jag blev nyfiken för jag förstod att det var något speciellt. Och tack för ditt mod. Och så glad förstås att boken betytt en del. Det var som Jessica, redaktören för boken som sålde böcker, sade bara efter din kortversion:” Det är värt mödan och slitet med boken bara genom att få höra en enda läsare säga detta”. Det påminde litet om det brev som Pernilla August fått efter filmen Svinalängorna som hon läste upp under guldbaggegalan. Allt som ger ömsesidigt mänskligt utbyte i detta komplicerade liv behöver vi alla som psykisk näring!
Detta blev ett möte jag aldrig kommer att glömma!
16 svar
Prenumerera på kommentarer via RSS.
Bra gjort av dig. Det blev en fin gåva tillbaka till författaren
Tack!
Underbart!
Jag blir verkligen nyfiken på hur en skilsmässa kan vara svårare än ett dödsfall, men det är klart att det beror på vem som dör, och vilken relation man haft till den personen. Hoppas att du någon gång kan utveckla det mer. Med all respekt för om du inte vill.
Jag utvecklar det gärna. Mina egna upplevelser stämmer överens med den teori som Barbro refererar till.
Men först är det viktigt att framhålla att alla dödsfall är unika och alla skilsmässor likaså. När vi säger att skilsmässan är värre menar vi generella termer. Att det är värre är sant för många, men absolut inte för alla.
En skilsmässa innebär många förluster i förlusten. Inte nog med att man mister den kanske viktigaste vuxna personer i ens liv, man mister också barnen varannan vecka – ibland helt mot sin vilja, man får förändrad ekonomi, vänner kanske väljer att fortsätta umgås med den andre partnern och sedan kan det också vara en statusförlust. Ensamstående kan ibland uppleva den statusen som sämre än gift. Om den andre tjänar mer kan det också bli en stor skillnad mellan de två barnens hem. Det kan upplevas smärtsamt att inte kunna ge barnen lika mycket som den andre föräldern. Den andre kan också träffa en annan och för vissa innebär det också en statusförlust och en stor smärta. En skilsmässa innefattar andra personer, som barn och svärföräldrar. Man kan lätt känna skuldkänslor. Bearbetningfasen är lång och fylld av praktiska göromål, svåra känslor och situationer att klara av. En skilsmässa får man leva med hela livet. Man måste ha en relation till barnens andra förälder. Barnen kommer för alltid ha en uppväxt med skilda föräldrar och hur det påverkat dem får man också leva med och bemöta.
Ett dödsfall kan efter att den första krisen, och den efterföljande sorgeperioden har genomlidits och bearbetats fyllas med fina minnen av den personen. Den första perioden är fylld av praktiska saker som att ordna begravning, tömma hus och ordna upp bouppteckningen. Ofta har man ett rejält adrenalinpåslag då som gör att det går lättare. Sedan är det livet som måste klaras av att levas utan den här personen. Alla situationer som den här personen funnits med och löst ska nu klaras av på egen hand. Det kan göra så ont att man knappt tror att det ska gå, men det är oftast ett helvete som sakta klingar ut och byts mot kärleksfulla minnen. De allra flesta går vidare och fyller livet med andra lika viktiga relationer. Det STORA undantaget är när man förlorar ett barn. Det är den värsta smärtan av alla. Värre än skilsmässan. En förlust man lever dag och natt resten av sitt liv. Som en amputering.
Hej! Tack för en bra blogg! Eftersom jag varit med om att förlora ett barn kan jag bara hålla med om det är den värsta smärtan. Om man nu kan gradera, mäta och jämföra. Det kan man ju inte – men ändå, rent generellt. Fint att läsa om ditt möte med Barbro Lenéer Axelsson!
@Ylva
Tack! Livet har så mycket att klara av! Ibland känns det som ett enda långt klara av.
Jag var inne på din blogg till minne av Gabbe. Trots all smärta kändes den ändå så ljus och kärleksfull. Fint skriver du!
Tack snälla! Intressant.
Tanken att mista ett barn kan jag inte ens tänka.
[...] This post was mentioned on Twitter by Johan Olofsson, Siri Wikander. Siri Wikander said: Nytt blogginlägg: Möten man aldrig glömmer: Som ni vet var jag på Psykologiska salonger förra veckan. Min favori… http://bit.ly/htUT9A [...]
Modigt och bra gjort av dig! Jag tror att vi generellt “glömmer att säga” eller inte tror att våra ord spelar någon roll för mottagaren. Det här bevisar ju motsatsen. Vilket fantastiskt möte det låter som. Och jag blev väldigt berörd. Tack också för ditt inlägg om filmen, nedan. Jag ska be mina tonåringar titta på den, utan mig förstås.
Tack! Jag tror det också att vi glömmer att tacka. Kul att du ska uppmuntra ungdomarna att se filmen. Hoppas det upphov till samtal!
Jag träffade Åsa Larsson en gång och sa att jag gillar hennes böcker jättemycket. Hon blev glad. Sedan fortsatte jag: “Jag fattar inte hur de kan klumpa ihop dig med Camilla Läckberg, Liza Marklund och Mari Jungstedt. Du skriver ju i en helt annan division.” Då blev hon ännu gladare, och så pratade vi om det.
Det är klart att författare blir glada över beröm, och jag tror inte så många hör av sig till dem, som man skulle kunna tro.
Sedan finns det de som inte ens skriver “tack” när man skriver en kommentar på deras hemsidor/bloggar om hur mycket man uppskattar deras böcker. Det är en skam.
Sant! Ibland tror jag människor tänker på kändisar som några som tål mer och behöver mindre än alla andra. Snarare är det väl tvärtom?
Vilket inspirerande inlägg! Modigt att greppa micken där och att vilken belöning det gav i form av ett möte som du aldrig kommer glömma! Och så mycket uppmuntran för både författare och förläggare! Jag blir barnsligt lycklig av att läsa om viktiga möten – det är som att att det i mänskliga möten, kanske särskilt mitt i det som är tungt och svårt, finns en speciell sorts förtätning som ger näring åt själen. Svårt att förklara, men inspirerande att läsa om. Tack!
Tack! Haha, jag håller helt med mig. Känner igen mig i det du skriver. Jag tror faktiskt meningen med mitt liv de samtal som uppstår vid möten med andra människor. Genom mitt liv har jag haft så helt fantastiska samtal, helt avgörande för mig och för den jag talat med. Förutom mina nära relationer så är det det jag lever för.
Åååh, vad du är modig! Och vilket viktigt samtal som gav gjorde skillnad för både dig och henne. Tänkvärt.
Tack! Beslut, mod och möten gör skillnad för hela livet.