Vi vet inte vad en komplimang innebär för en annan människa
Det är något med Jenny Marias inlägg som berör mig. Jag känner igen mig tror jag. Jag är en person som ofta ger spontana komplimanger och efteråt kan jag undra hur det landade. Det är inte helt okomplicerat att säga att någon till exempel är smart, går snyggt eller har karisma. För många är det kanske en komplimang, men för andra kan det bli fokus på något “med en historia” eller bli för mycket fokus på den egna personen i helt fel sammanhang.
Jag känner också igen mig eftersom jag under min uppväxt fick höra att jag var glad, stark och duktig. Det var som en örfil. Som att inte bli sedd. Jag var ju bara glad, stark och duktig som en överlevnadsstrategi.
Egentligen behövde jag en kram.
Förstår precis hur du menar Siri. Tack också för tipset om Jenny Maria. Fröjd att läsa det inlägget.
Tack själv! Ja, hon är en favorit! Älskar den där kombinationen av skarpt intellekt och känslighet.
Tack snälla Siri. Det är viktigt att inte vara snarstucken. Jag ser många människor inbilla sig att någon säger något elakt när personen bara menar något vänligt. Det gäller att tänka på någons avsikter. Men visst vi avslöjar oss ofta när vi ger komplimanger.
Men i ditt fall under barndomen så gissar jag att det också handlade om att de vuxna inte ville se. Kanske är jag hård men en förälder ska intressera sig för hur det verkligen är.
Kjamiz
Jag håller med. Det gäller att inte vara snarstucken och övertolka. Vi människor gör för det mesta så gott vi kan.
Ibland tror jag föräldrar inte orkar se för att de är för upptagna med att överleva själva. Som tur var hade jag en underbar storasyster som såg och fortfarande ser.
Kjamiz tillbaka
Det kan räcka med en enda person. Jag har en vän som brukar säga att hade hon inte haft sin syster skulle hon inte levt nu.