Tidiga trauma kan utlösa utbrändhet
Andreas Ekström intervjuar Bodil Jönsson i dagens Sydsvenskan. Han ställer underbara frågor som: ”Hur är det att vara Bodil Jönsson?” och ”Jag är ledsen över något just nu. Vad kan du säga till tröst, om jag inte preciserar mer än så?” (Om jag mot förmodan plötsligt blir kändis så går första intervjun till Andreas Ekström!). Bodil Jönsson blir intervjuad med anledning av sin nya bok ”När horisonten flyttar sig – Att bli gammal i en ny tid.” (Länken går till Merete Mazzarellas recension.) Boken låter läsvärd. Det jag skulle vilja lyfta fram är det här svaret på en av AEs frågor:
– När diagnosen utbrändhet blev riktigt vanlig, under sent nittiotal, kunde man se att det fanns en stor överrepresentation av människor med tidiga traumatiska erfarenheter bland de drabbade. Men ingen av dem tänkte på det som en delförklaring. De såg orimliga arbetsförhållanden, eller problem på hemmaplan. Men alltså: Jag är fysiker. Jag kan det här med kraft och motkraft. Vi människor har en massa skröfs med oss i livet, det har vi allesammans, och för det mesta trycker vi ner det. Jag är inte en sån som tycker att man ska bearbeta allt alltid, det orkar vi inte. Det kan få ligga lite restprodukter där. Men om man inte orkar hålla nere det, eller kommer i en sådan livssituation att man inte kan kontrollera det hela … Då kan sådant välla upp, då livet tillåter eller kräver det. Som till exempel då man blir pensionär.
Det ligger mycket i att tidigare trauman kan presentera sig vid kriser senare i livet och jag skulle vilja utveckla förklaringsmodellen lite till. Precis som Bodil lyfter fram beror ingen utbrändhet endast på en orsak. Den beror på två eller fler av dessa fyra delar:
- tidiga trauman/psykisk skörhet
- fysisk sjukdom
- arbetsförhållanden
- privata förhållanden
Skälet till varför människor inte verbaliserar att deras utmattning delvis beror på tidiga trauman är att de behöver skydda sig själva från sig själva och från sin omgivning. Att förklara sin utbrändhet med minnen och sår inom en själv är för hotfullt. Det är starkt ångestladdat att bli utbränd och hastigt gå från att vara en mycket kapabel människa till en hjälplös människa. För att skydda sig själv behöver man därför, till en början, söka en förklaring som ligger utanför en själv och inte inom en själv. Det gäller också att presentera en förklaringsmodell för omgivningen som ger möjlighet att tillfriskna utan alltför många livslånga etiketter. En människa kan bara bära ett visst mått av skam och psykisk skörhet är fortfarande skamfyllt. I allafall till en början.
En mer accepterad förklaringsmodell blir därför, både för en själv och för omgivningen, ”problem på hemmaplan” och ”hög arbetsbelastning”.
Lite som att bråkiga barn i skolan är problemet – inte de otrygga hemförhållandena som ingen vågar ta i.
Gillar Bodils och din beskrivning om utbrändhetens bakomliggande faktorer – att sårbarheten för att bli utbränd följer av en ostädad och alltför tung ryggsäck… hur rustad för nuets påfrestningar är du då?
Är det en retorisk fråga? Eller en personlig fråga till mig? Jag tolkar det som det senare.
Jag vet inte. På ett sätt är jag väl rustad för jag har städat ryggsäcken. På ett annat sätt är jag skör eftersom ryggsäcken periodvis varit så tungt lastad att den inte går att laga helt och hållet längre.
Huvudet på spiken tror jag. Det känns för enkelt att bara skylla på jobbet.
Ja, för enkelt men också en nödvändigt en tid i början.
Förlåt. Jag uttryckte mig klumpigt. Menade inte riktigt på individ nivå. Förstår att processen behöver ha sin gång, jag menade i ett större perspektiv och hur vi pratar om det i stort. Det presenteras för det mesta bara som ett arbetsrelaterat problem. En farsot för vår tid. Därför är det bra att du skriver om det på detta sätt!
Ja, anade att du menade något mer än vad som framgick! Nu förstår jag!
Bra inlägg som vanligt!
Jag tror att vi människor ofta är för snabba med att tänka enbart på påfrestningar i nuet när vi drabbas av ett krisliknande tillstånd. Nuet är ett bra ställe att börja, i och för sig, för det är där vi befinner oss och snabbast kan förändra – men det är en viktig insikt att se hur tidigare påfrestningar finns kvar och hur vi kan lära oss att ta hand om oss själva utifrån det.
Håller med! Tack för stöd!
Hej! Jag tycker ( tro jag ) att du här – liksom andra – glömmer bort en faktor som kan vara viktig i samband med utbrändhet, en ”skamlig faktor” måhända … som så mycket blir i denna diskussion, …. nämligen den faktor som skulle kunna kallas ”psykisk disposition”. Om man är en lågenergimänniska, som jag t.ex.,( min självbild ) så tycks det ibland som man varit netop utbränd i långa perioder alltifrån 6-årsåldern, då jag började skolan.
Men en sådan egenskap är inte glamorös alls, och passar inte in i de flesta människors tänkande om sig själva. Vem vill / orkar acceptera att energi ( detta mystiska ) i hög grad fattas…. ?
Vad spännande att du lyfter fram detta! Tack!
Jag är övertygad om det finns människor med stort behov av vila. Periodvis kan det vara depression, men det är inte alltid det.
Jag har flera ”lågenergiare” i min omgivning. De är inte deprimerade. Vi brukar prata om det som ett stort behov av att vila. Där sängen är en tillflyktsort för att återhämta sig och få vara i fred. Det verkar finnas en ärftlig disposition. Karin Johannison tar upp det i sin bok Melankoliska rum.
Jo, jag sover alltid mitt på dan i 2 timmar. Det är politiskt inkorrekt. ( Det ryms inte inom arbetslinjen ……) —- Men bortsett från detta: tror du det finns en psykisk / fysiologisk disposition som t.ex. utesluter att man kan bli utbränd, resp. gör risken större ? Vi hart vä’l alla mött eller sett människor om vilka vi tänkt: den där blir nog inte utbränd o. vice versa.
Nu är det ju visserligen så, att kategoritavlorna över människans olika egenskaper är en brokig tavla, och att begreppen rörande våra egenskaper flyter, liksom benämningarna över de patologiska tillstånden gör, men jag undrar om du – som har sysslat rel. så mycket med dessa frågor kan säga något om dispositionsfaktorn ?
Du lyfter intressanta frågor!
Det är mångfacetterat och svårt att svara på din fråga. Jag tror verkligen att alla kan drabbas men att yttre skyddsfaktorer som nära relationer, möjlighet att påverka sin arbetssituation och sitt liv och möjlighet till att varva stress med återhämtning är avgörande för om man blir sjuk eller inte. Många av dessa skyddsfaktorer ligger i yttre ting som kan förändras av en skilsmässa, arbetslöshet, dödsfall m.m. och det är därför jag menar att alla kan drabbas.
Till detta ska läggas att om man är psykiskt sjuk så ökar känsligheten för stress. Och att vissa fysiska sjukdomar ökar risken för depression som ökar risken för utmattningsdepression. Det är många faktorer som spelar in.
/Siri
Jag har skrivit om utmattningsyndrom/utbrändhet ur ett annat perspektiv, nämligen sambandet mellan utmattningssyndrom och ADHD.
Läkaren Gunilla Brattberg, specialist i anestesi och smärtlindring samt docent i Hälso- och sjukvårdsforskning vid Uppsla Universitet har gjort en studie kring sambandet mellan utmattningssyndrom och Post Traumatic Stress Disorder (PTSD) samt ADHD. Gunilla har egen erfarenhet av detta – hon själv bokstavsdiagnos. Här finns den: http://www.värkstaden.se/pdf_filer/burnout.pdf
Här är mitt inlägg: http://genrep.wordpress.com/2009/10/24/utmattning-och-adhd-gar-hand-i-hand-del-1/
Tack för länkarna! Intressant läsning! Givetvis ökar ADHD risken för stress i arbetslivet! En typisk miljö där man ska prestera saker på tid och korrekt. Jag tänker också att en del ”löser ett olösligt problem” genom att bli sjuka i utbrändhet. Jag har skrivit om det förut. Sjukdomsvinster och sjukdomsförluster. Finns inte förståelsen eller stödet på arbetet och man inte ser någon annan utväg så blir man till slut sjuk i utbrändhet. Efteråt kan man kanske se att man löste ”ett olösligt problem” genom att ta time-out. Det betyder inte att man inte är sjuk utan bara att det bidrog till situationen tog den vändningen den tog.
Ursäkta en kanske dum fråga. Men hur klassificeras ADHD? Som en fysisk eller psykisk sjukdom? Vad träffar man för specialist när man ska få sin diagnos?
ADHD betraktas som en neuropsykiatrisk funktionshinder. Dvs man är ints sjuk ”normalt sett”, ungefär på samma sätt som andra med funktionshinder, men ibland behöver man sjukskrivas, när man inte kan arbeta. Samsjukligheten är stor.
Så här tycker Socialstyrelsen (läs statens uppfattning om ADHD i sjukskrivningsfall).http://www.socialstyrelsen.se/riktlinjer/forsakringsmedicinsktbeslutsstod/adhd
Du har nog rätt i att tidiga trauman bidrar till en större sårbarhet längre fram. En sprucken vas kan hålla länge om den får stå i fred på en hylla men om den skulle falla ner är risken större att den går sönder helt än om den hade varit hel från början. Det ena leder till det andra som leder till det första, och så vidare, hela tiden tillbaka till den första sprickan.
Att man inte pratar om det kan även bero på att man inte förstått vidden av traumat, eller på avsaknad av minnen (av olika anledningar) som gör att en individ inte kan koppla utmattningen till ett tidigare trauma. Man ser helt enkelt inte sambandet mellan det som hände för länge sedan och det som händer nu.