Vikten av att erbjuda en ärosam reträtt

En psykolog berättade en gång för mig att han hade haft en patient som då och då kom berusad till terapisessionerna. (Patienten lever inte längre och det är därför jag fick möjlighet att höra denna historia.) Patienten klagade på allt i sitt liv, men kunde inte se sitt eget bidrag till problemen. Till slut konfronterade psykologen honom om hans drickande vilket gjorde att mannen stormade ut, skrek att psykologen var en idiot och slog igen dörren så det skramlade i fönsterrutorna. Psykologen gick efter mannen och ropade ner i trapphuset:

- Du ska veta att du alltid är välkommen tillbaka hit! Alltid!

En natt några månader senare ringde mannen på telefonen och sa:

- Du har rätt. Jag dricker för mycket. Kan du hjälpa mig?

Jag tror att psykologen erbjöd mannen en möjlighet till en ärosam reträtt. Det var ok att förneka och sedan återkomma. Det fanns förståelse och förlåtelse att få.

Att erbjuda en ärosam reträtt är något jag ofta tänker på. Både på jobbet (jag arbetar med förändringsarbete), men kanske särskilt när jag försöker reda ut saker med barnen. Om jag vill veta vad som faktiskt hände den där fredagskvällen så kan jag inte triumferande säga:

- Du ljuger. Jag vet det. Du kommer inte komma undan med det här. Jag kommer få rätt.

Ingen berättar som det är i det klimatet. Jag tror det är mer framgångsrikt att säga något liknande detta:

- Det känns som om du inte berättar hela sanningen. Jag vill att du ska veta att du alltid kan tala om för mig som det är.  Att jag kommer att stötta dig och hjälpa dig att reda ut vad som hänt.

Kommer ni och tänka på några andra situationer där det kan vara bra att erbjuda en “ärosam reträtt”?

Berätta gärna om dem i kommentarsfältet!