Tänkvärda texter om dubbelattacken mot Norge

Foto: Aleksander Andersen/Scanpix

Nu en dryg vecka efter attenten mot Norge kommer texter som försöker förstå vad som har hänt och hur det kommer att påverka vårt samhälle. Texter som andas djup eftertanke, realism men också hopp.

• Ord, ord och ord som sakta påverkar oss i en riktning som vi knappt märker, men absolut inte vill och med smärtsamt talande exempel på hur extremismen i Europa blir alltmer rumsren - skriver Katrine Kielos om i Aftonbladet idag.
• Terroristens drömmar är pulviserade – attacken fick precis motsatt effekt mot den önskade skriver Marte Michelet i Dagbladet.
• The most striking feature of Norway the past seven days is the captivating blend of public emotion and clearheaded, principled liberalism - skriver Knut Olav Amas i The New Yorker.
• Om att det rasistiska våldet historiskt sett återkommer och att det alltid funnits vanliga människor som dras med i hets och hat – skriver Peter Wolodarski på DN Ledare idag.

Sugen på att prova ett nytt badställe?

Då är Badkartan med bilder, karta och betygsatta recensioner ett bra ställe att börja leta.

Graffare sörjer med Norge

Kjaerlighet er större enn hat

Utanför Norska ambassaden i Köpenhamn 26 juli 2011

 

Ska man berätta för barn om allvarliga nyhetshändelser?

Den frågan lyfte Andreas Ekström på twitter och jag tror många småbarnsföräldrar ställer sig den frågan en dag som denna. Det finns inga bestämda svar, bara goda råd som man som förälder får anpassa till sitt eget barns mognad och personlighet. Vid 9/11 lärde vi oss att barnen trodde att det var hundratals med flygplan som flög in i skyskraporna eftersom bilderna sändes om och om igen. Varsamhet med att ha TVn påslagen kan därför vara något att tänka på. Om man ska berätta eller inte är en annan fråga. Personligen berättar jag oftast inte utan håller mig i närheten och svarar på frågorna när de kommer. Det kan vara svårt i en familj med äldre syskon eller om det är mitt i veckan och man ska iväg till dagis, skola och arbete. Då kan det vara bättre att förekomma än förekommas.

Det bästa föräldraskapet är baserat på närhet, bondförnuft och anpassat till barnet och situationen!

Kvällens viktigaste tweet från rapporteringen #Oslo #Utöya

Myten om att alla andra är så lyckade

Har du någon gång tänkt att det bara är du som är misslyckad och att alla andra:

• har en partner
• har ett aktivt sexliv
• tränar regelbundet
• har bra relationer
• har skötsamma barn
• äter nyttigt
• har ett spännande jobb
• är rolig
• jämt har kul
• har ett stort socialt umgänge
• tar bra beslut
• har en underbar semester
• har snyggt hemma
• säger rätt grejer
• har gott självförtroende
• jämt har lust
• regelbundet använder tandtråd

Då vill jag bara påminna om att majoriteten inte ens kan pricka av hälften på listan.

Mitt Carola-minne: Hey Mickey, Hey Mickey

Journalisterna Johanna Koljonen och Andreas Ekström skriver en bok om Carola och efterlyser Carola-minnen:

1982 började jag gymnasiet. Första veckan i skolan blev jag förälskad i skolans snyggaste kille, Micke. Han gick i tredje ring. Jag tillhörde inte inne-gänget utan var en tjej som hade några få nära vänner och som gillade att läsa och skriva dikter. Jag hade mitt skåp i början på korridoren på plan ett och Micke i slutet på samma korridor. Det gjorde att han var tvungen att passera mitt skåp flera gånger varje dag. Ett faktum som gjorde att jag kunde blicka över kanten på min skåpdörr och söka hans blick. Han gick mitt i sitt kompisgäng och mötte min blick utan att de andra märkte något. Efter en månad stannade han till vid mitt skåp och frågade om vi skulle ta en fika. Det blev en lång fika som slutade med att vi blev ett par. Jag fick inte bara jättefin kille utan också en helt underbar extramamma, men det är en helt annan historia.

Varje månad hade skolan storsamling i aulan där eleverna kunde göra uppträdanden. Eleverna satte upp små korta sketcher, berättade roliga historier, drev med lärare och skolans band spelade. En dag fick jag idéen att mima till Carolas låt Hey Mickey (spotify-länk). Det här var 1983 när Carola fick sitt stora genombrott och vann Melodifestivalen med sin låt ”Främling”. Jag fick idéen och sedan kunde jag inte stoppa mig själv fast jag kände på mig att det kunde gå fel. Jag ordnade kläder och övade in text och danssteg. Micke visste ingenting. Jag klev upp på scenen med otroligt darriga ben och började sjunga:

Hey Mickey
Att du är störst och bäst det vet du allt för väl
Det är en tråkig fest men tänk om du har fel
Det är nog bäst vi går så vet vi var vi står Mickey

För när du säger ja så menar du jämt nej
Vem är det du vill ha är det nån annan eller mig
Hur kan du gå iväg och låta mig stå kvar Mickey

Åh Mickey att du inte fattar vad du får
Jag vill att du ska stanna varenda gång du går
Åh Mickey att du inte fattar hur det är
Så se på mig Mickey (Mickey)
Vad jag vill ge Mickey, se Mickey, se hur det är Mickey

Å Mickey, Mickey hey Mickey du är helt okej hey Mickey, hey Mickey [x3]
Å Mickey, Mickey hey Mickey du är helt okej hey Mickey

Micke satt bland sina kompisar på andra raden. Han tillhörde ett gäng med både tjejer och killar som jag var lite rädd för. De var coola och säkra på hur de skulle klä och föra sig. Jag gjorde mitt nummer som var mer en kul grej än ett bra nummer. Problemet var att Mickes kompisar tittade på varandra och undrade vad de skulle tycka om det här. Micke sjönk längre och längre ner i stolen med korslagda armar över sitt bröst. Resten av skolan klappade händerna i takt. Efter jag var klar ville jag helst gå hem och gömma mig, men det gjorde jag inte. Jag sökte upp mina kompisar och väntade på att Micke skulle komma fram. Det gjorde han lite tveksamt och det var uppenbart att jag hade gjort något som gjorde honom generad. Vi kom över det där, men i flera år efteråt kunde jag inte låta bli att tänka på det där utan att rodna.

Problemet med Nationella prov i grundskolan

Professor Sir Ken Robinson och rektor Joel Klein pratar i en panel på The Economist om den nya skolan som fokuserar på individen genom att pedagogiken, schemat och nivån och är anpassat till individen. Vid en tidpunkt under seminariet kommer de in på Nationella prov som jag upplever som ett stort problem i 9:an. I många skolor börjar lärarna vårterminen med att säga att alla betyg hänger på hur eleverna klarar de Nationella proven. De skoltrötta eleverna uppfattar detta som att de inte behöver anstränga sig på de vanliga lektionerna, vilket leder till låg motivation. Låg motivation är en tung ryggsäck att ha på sig varje morgon man ska upp och iväg till skolan – så tung att den leder till skolk. Att som Jan Björklund i det läget föreslå att vi ska införa ordningsbetyg och närvaro-procent i betygen fixar möjligtvis symtomen på problemet, men inte orsaken.

Det Sir Ken Robinson menar är att Nationella prov är bra, men att de får inte vara målet med undervisningen, utan ett medel för att mäta att undervisningen fungerar. Han menar också att de Nationella proven fokuserar på en smal bredd av kunskap huvudsakligen läsa och räkna. Proven måste vara mycket mer sofistikerat utformade för att fånga upp olika typer av kompetens. Tyvärr vill skolledningen ha enkla siffror så de kan visa att deras elever har lärt sig och det önskemålet motverkar utvecklingen av proven.

Jag önskar att Sveriges skolpolitiker bjöd in till en stor skolkonferens med talare som Ken Robinson där man kunde titta på vad som driver på kreativitet och motivation och skapa förslag på skolpolitik utifrån det.

Vad får vi för samhälle om vi saknar civilkurage?

Just nu sänder SVT Play en dokumentär som heter ”Skulle du hjälpa en främling?”. Vi får träffa ett antal personer som utsatts för våld på en offentlig plats. Ibland har omgivningen ingripit. Ibland har omgivningen tittat bort för att slippa bli inblandade. Skillnaden för brottsoffrena är enorm om någon faktiskt ingriper. Både rent fysiskt på plats, att de faktiskt överlever, men också att deras tillit till medmänniskor och till samhället de lever i består och till och med förstärks.

Jag blev starkt berörd av den här dokumentären. Jag vill vara en person som ingriper. Inte genom att gå emellan rent fysiskt, men genom skrika och gorma, ringa polisen, få flera personer att stanna och skrämma förövarna på flykten. Jag vill leva i ett samhälle där vi hjälps åt och jag vill att mina barn ska växa upp i en stad där de känner sig säkra på att en medmänniska skulle ingripa om de blev attackerade.