Twitters maktelit skadar sig själva om de brister i dialog

Det är med viss tvekan jag ger mig in i diskussionen om makteliten på twitter eftersom den känns lite högstadieaktig, men till slut blev behovet av att formulera mig så stort att jag inte kan låta bli. För er som inte hängt med så kan ni börja på Argbuggen (aktiv på twitter) och Emanuel Karlsten (en i makteliten) innan ni läser det här. Allt startade med ett internskämt bland ”makteliten” i samband med att Google+ släpptes. Man låtsades använda ett nytt världsrevolutionerande program kallat ”Flickjox”. Vissa förstod att det var ett internskämt och andra kände sig kränkta.

För mig finns det bara ett problem med makt och det är om den utövas utan dialog med personer utanför makteliten.

Det kommer alltid finnas människor som är bättre på att formulera och betrakta vår samtid än andra. På twitter följer jag med stort intresse Emanuel Karlsten, Elin Grelsson, Isobel Hadley-Kemptz, Andreas Ekström, Daniel Svedin, Therese Bohman och många fler av precis den anledningen. Det är mitt fria val att följa dem. Alla kan välja att följa dem på twitter, läsa deras bloggar, artiklar i Sveriges största dagstidningar, se dem intervjuas i TV eller låta bli.

Problemet med maktelit uppstår när dialogen upphör och de isolerar sig genom att sluta att svara på kommentarer, slutar att tacka för länkar, slutar berätta var de har fått sina idéer ifrån och kanske till och med går så långt att de börjar anklaga alla som lyssnar intresserat för att vara tjuvlyssnande parasiter. Jag har valt bort att följa vissa ur makteliten av precis den anledningen. När bristen på vilja att kommunicera är uppenbar och då blir personen ointressant för mig.

Att skylla på tidsbrist håller inte.

Uppgiften att kommunicera är helt central, och hinner vissa i makteliten, så hinner alla. Jag menar inte att man måste svara på allt men som jag sagt tidigare – en bloggredaktör som skrivit ett inlägg, en journalist som skrivit en artikel i en tidningen och får många kommentarer har en skyldighet att lämna minst en egen kommentar till det i kommentarsfältet sagda. (Den enda som slipper är Jonas Thente – kulturskribent på DN.) Detsamma gäller på twitter. Då och då svarar man de följare man har utanför den egna bubblan för att inte tappa fotfäste i verkligheten.

Inom ledarskapsteorin är risken för ett förändrat beteende när man får makt vida känd.

Det som brukar hända är att man sluter gruppen för att kunna göra som man vill och man utesluter nej-sägare som beskylls för att vara obekväma och förändringsobenägna. Resultatet blir att besluten vartefter blir sämre och sämre eftersom de saknar verklighetsförankring.

Sammanfattningsvis tycker jag att makteliten på twitter bör se Argbuggens och andra följares kraftiga reaktion som en varningssignal och rannsaka sig själva. Att driva med de som ifrågasätter och kalla dem svartsjuka är så smaklöst att jag saknar ord. De som känner att de har minskat sin kommunikation med personer utanför sin egen bubbla bör fråga sig vad den egentliga anledningen är och om det är dags att förändra sitt beteende.

Andra som kommenterat:

• Deeped om en Bespottad och anklagad elit
• Sanna Stefansson om metadebatten som vägrar dö
• Webbtanten om Twitterelit och Flickjox
• Jardenberg om Ja, jag älskar internet
• Unni Drugge om The big family