Att längta efter någon som dött

Om du gillade A million dollar baby av Clint Eastwood så kanske du vill se en annan film av honom som heter Hereafter med Matt Damon. Den handlar om att längta efter att få kontakt med någon som dött. Peter Morgan som har skrivit manus måste nästan ha egna erfarenheter av hur det är.

PS. Filmen börjar med en mycket verklig tsunami-scen. DS.

Inlägg som berör – 27 augusti 2011

Happy Happy – Maria Svelands nya bok om livet efter skilsmässan

• Debatten är redan igång (länk till Maria Svelands blogginlägg om debatten). En kvinna som först är bitterfitta när hon är gift och sedan är supernöjd varannan-veckas bullmamma och varannan veckas-fokusera-på-jobbet yrkeskvinna får ta mycket skit. Själv tycker jag hon är en befriande motvikt till alla som tycker synd om barn som har skilda föräldrar och som förordar kärnfamiljen utan att ha den minsta aning om livet efter skilsmässan. Det här tycker några barn är fördelarna med att ha skilda föräldrar. Jag skulle lägga till att ”man blir bättre på att prata”.

Jonas Hassan Khemiri om sin senila mormor

• Jonas Hassan Khemiri skriver en fin text som sin mormor och hennes ilska över att ”de” tagit körkortet ifrån henne.

Pastisch på SD-retorik

• Victor Barth-Kron gör en rolig pastisch på SD-retorik när han ger sig på de limegröna cyklisterna

Minskat tvång för psykvården bättre

• Åsa Moberg presenterar fakta om psykvården så att vanliga människor förstår att så här kan det inte fortgå.

Say something nice!

• The Chief Happiness officer har satt upp en megafon mitt i New York med uppmaningen att ”Say something nice!” And they do!

”Vi fantiserade om hur perfekt det hade varit med en liten lagom ätstörning”

• Isabelle Ståhl fortsätter debatten med Aftonbladet och deras Hälso-rapportering. Denna gång genom att berätta hur hon och hennes kompisar förhölls till mat under tonåren. Det roligt skrivet om något sorgligt.

”Maggie goes on a diet”

• I oktober släpps en bok för tonåringar som handlar om Maggie som är för tjock och som behöver banta. Boken har väckt en bloggstorm av protester. Här är en TV-intervju med författaren till boken. Han är förvånad över den starka reaktionen.

Vårdens råd om bröllopsblod ifrågasätts

Det finns en debatt om huruvida läkare, barnmorskor, ungdomsmottagningar ska ge rådet till kvinnor att ha en liten ampull med röd färg eller en liten nål att sticka sig med för att skapa en den ”nödvändiga” röda fläcken på lakanet under bröllopsnatten. Ena sidan menar att vårdpersonal i Sverige aldrig ska anpassa sina råd till ”hederskraven”. Den åsikten framförs i huvudsak från de som bestämmer. Den andra sidan menar att vårdpersonal som möter patienterna visst kan ge det rådet om alla andra möjligheter är ordentligt undersökta. Den åsikten framförs av de som möter patienterna i verkligheten. Jag håller med den sista gruppen.

Individen går före de övergripande målen och vårdpersonalen är kompetenta nog att göra den avvägningen.

Härskarteknik: Kvinnor som raljerar över hur män är

Jag var på Giganternas afton förra helgen och såg Gudrun Schyman, Maria Wetterstrand och Mona Sahlin prata om milstolpar i sina karriärer, feministiska strukturer och möjliga framtida politiska reformer. Det hela arrangerades av Feministiskt initiativ. Det var cirka 800 besökare som bestod av 90% kvinnor och 10% män.

Jag blev påmind om en viktig sak.

Vid några tillfällen hemföll några av konfrencierna och ”Giganterna” åt att raljera över hur män är. Framför allt Göran Persson och fackgubbar i allmänhet. Publiken applåderade och ropade hurra-rop. Hade jag varit där i sällskap med kvinnor hade jag skrattat. Det är lockande att känna gemensamhet med kvinnokollektivet. Men nu var jag där i sällskap med en man och jag satte skrattet i halsen. Det hela blev obehagligt som att vi alla skrattade åt mannen som satt bredvid mig.

Det var en nyttig läxa.

Jag hatar själv att grupperas med gruppen kvinnor som tycker om gardiner, gråter när de blir arga och är rädda för att köra bil. Jag känner mig kränkt för att jag grupperas och inte blir sedd som individ. Runt mig finns kvinnor som kör motorcykel, lever själva med framgångsrika jobb, god ekonomi och löser materialvården (bilar, cyklar, landställen etc) utan problem. Runt mig finns också manliga kollegor, vänner, pojkvän och söner som jag upplever som jämställda, respektfulla och medvetna om könsstrukturerna. Dessa män protesterar mot att grupperas ihop med män som är respektlösa, kör över, domderar, ignorerar, smiter från ansvar. Jag förstår dem. De vill också ses som individer.

Jag tycker inte om personangrepp. Göran Persson var inte där så att han kunde försvara sig. Alltså skulle han inte nämnas i så hårda ordalag. Till Giganternas försvar ska sägas att de insåg läget och manövrerade förbi så snabbt de kunde.

Jag förstår att det finns ett behov av att prata könsstrukturer i samhället. Att visa på löneskillnader mellan kön är sådant som vi ska fortsätta prata om ända till det är löst. Vikten av en delad föräldraförsäkring likaså. Vi ska fortsätta mäta fördelning män/kvinnor på ledande befattningar. Vi ska påvisa härskartekniker. Både när män använder dem och som i detta fall kvinnor. Men.

Vi ska låta bli personangrepp och att raljera över mäns dåliga egenskaper.

Det leder ingenstans.

PS. Seminariet finns på Bambuser i sin helhet och på SVT Play. DS.

De som ska påminna de andra att sköta sig

Igår hade Huset vid Flon premiär på Stadsteatern. En pjäs som bygger på Kjell Johanssons böcker om att växa upp i Midsommarkransen på 50-talet. I centrum finns en familj där pappan dricker, slår mamman och där barnen säger:

- Nej, pappa dricker inte och mamma har ramlat i en trappa.

När modern dör och barnen ska tömma hennes lägenhet och börjar de minnas sin uppväxt. Deras minnen går isär. Deras strategier för att överleva likaså. Systern vill minnas genom att prata. Brodern genom att skriva. En viktig händelse både under uppväxten och i nutid är ett besök hos kusinerna som bor i förfallet hus inte för nära, men inte heller för långt bort för att kunna förträngas. Kusinerna driver en förfallen skrot, dricker och lever på förtidspension.

- De som bor i huset ska påminna de andra om vikten att sköta sig.

För er som har erfarenhet eller intresse av alkoholism och medberoende så finns det mycket igenkänning i pjäsen. Alkoholistens behov av att dra med de andra i fallet. De anhörigas förnekelse. Svårigheten att bryta arvet. Splittring som är nödvändig för att överleva. De disparata historiebeskrivningarna.

Jag såg generalrepetitionen. Skådespelarna verkade lite nervös till en början, men de tog sig i takt med pjäsen tätnade. Eftersom flera tidsperioder och platser utspelar sig samtidigt i en och samma scenografi måste den vara en svår pjäs att memorera. Anja Lundqvist som systern och Göran Ragnerstam som fadern gör starkt intryck. Likaså musikerna som spelar bandeneon (länk till musiksstycke med Astor Piazzola som spelar bandeneon), piano, fiol och cello mitt bland skådespelarna. Musiken är skriven av Per Störby (länk till Spotify).

Recensioner:

• Teatermagasinet
• Kulturbloggen
• Teater i Stockholm
• Expressen
• GD

Siri Derkert

Siri Derkert – utställningen på Moderna museet är sevärd. Kanske inte så mycket för konsten, då är ett besök på Östermalmstorgs tunnelbana mer inspirerande, utan mer för berättelsen om Siri Derkert, fotografierna från hennes ungdomstid och filmen där hon debatterar med SLs verksdirektör om utsmyckningen av tunnelbanan. Jag älskar arga kvinnor!

Vi lever i en bubbla med likhet som främsta förtecken

Foto: Barbara Braun, The New York TImes

I onsdags var jag på föreställningen Radio Meuzzin på Dramaten. Det var ett gästspel med Muezzins – böneutropare från Kairo som sjöng och berättade om sina liv. Jag tror aldrig att jag så snabbt blivit förflyttad till en annan kultur och så omedelbart inkluderad i den. Böneutropen var otroligt vackra och männen som berättade om sina liv var ambitiösa, uppfinningsrika och roliga:

- Varje dag lär jag mig en ny vers ur Koranen. Varje dag gör jag fem böneutrop utan betalning.

- Jag har uppfunnit en trådlös mikrofon med en sändare som når radioapparater  inom 50 meters radie. På så sätt kan böneutroparen nå de som bor i närheten.

- Jag är egentligen ingen böneutropare. Jag är inte elektriker heller. Jag är granne med han som är ansvarig för pjäsen och eftersom han som egentligen skulle åka blev så sjuk, så fick jag frågan om jag kunde komma. Ni ser ju ändå ingen skillnad på en egyptier med skägg från en annan (skratt) och jag gillar att resa så jag sa ja.

Jag sitter i publiken och ser mig omkring. Unga, medelålders och äldre. Män och kvinnor. Gamla och nya svenskar.  En präst. En iman. Vi skrattar och klappar händerna. Böneutroparna ser lite förvånat förtjusta ut. De har kommit för att inkludera oss och vi njuter av det.

Sverigedemokraterna kan bara hålla på med sin retorik för att så många av oss lever i en bubbla med likhet som främsta kännetecken. Få känner en person som är ny i Sverige. Om vi alla gjorde det skulle vi bara skratta åt Sverigedemokraterna.

Journalisten Lena Andersson menar att det alltid kommer att finnas mentala gränser mellan kategorier av människor. Det är för väl att vi har teater, böcker, film, radio, utställningar som varje dag utmanar dessa gränser.

Recensioner:

• The New York Times
• The Guardian
• Dagens Nyheter

Jag drömmer om en ny cykel…

Jag drömmer om en ny cykel. Eller ny och ny. Den behöver inte vara ny, men den får gärna vara dansk. En Velorbis kanske. Eller varför inte en Sögreni. Tanken är att jag ska kunna cykla till jobbet på en lite lättare cykel än min Kronan som väger 23 kilo. Enligt Wikipedia väger en brukscykel i genomsnitt 16-20 kilo och racercyklar ännu mindre, så 23 känns lite i överkant. Drömma är gratis och dessutom halva nöjet, så jag vill gärna ha en sån där pakethållare som sitter framför styret. Och så måste sadeln var skön för det tar 40 minuter till jobbet och så ska jag hem igen också. Och så vill jag ha ett kjolskydd i läder.

Nu när jag letat runt på nätet för att lära mig om cyklar så hittade den danska bloggen Cycle Chic Copenhagen som startades 2006 och som drivs av en fotograf, Mikael Colville-Andersen, som gillar att fotografera människor som….. cyklar. (Mikael Colville-Andersens fotostream på flickr). De får gärna ha en egen klädstil också. Han påminner lite om the Satorialist - som fotar människor med egen klädstil på stan. Enda risken med Cycle Chic bloggen är att man omedelbart vill åka till Köpenhamn och köpa en cykel!

Andra kul länkar till cykelsajter (tipsa gärna om fler så lägger jag till vartefter):

• Christiania Cargobikes
• DBA - den danska motsvarigheten till Blocket om man vill köpa en cykel begagnat
• Bear bicycles – holländare kan också göra cyklar
• Bellaciao – och italienare för den delen också
• Cykelsmart – en svensk faktasajt om cykling med en massa bra länkar
• Svensk cykling – som har gett ut boken Cykelsmart med massa kul fakta om cykling och tips om hur man cyklar i högklackat. Här kan du ladda hem boken gratis.

När vi blir rädda vill vi ta till våld och utfärda fler regler och förbud

De förslag på våld och regler/förbud som nu haglar efter händelserna i Oslo och London är nästan mer skrämmande än händelserna i sig. Jag tänker bland annat på Camerons tal om att ”ta i med hårdhandskarna” samt förslagen att mänskliga rättigheter inte ska stå i vägen för kameraövervakning, att stoppa möjligheten till anonymitet på nätet och att de som använder sociala medier för att driva på upploppen ska förbjudas använda dem.

Det är obehagligt att känna sig rädd och maktlös. Det gäller även politiker som tyska inrikesministern Hans-Peter Friedrich och Premiär ministern David Cameron. De vill känna sig handlingskraftiga och kommer med det ena förbudsförslaget efter det andra. Våld och förbud ökar dock på ilskan och upploppen. De krafter som ska lugna måste vara mer kommunikativa och mindre våldsamma än upploppsmakarna annars eskalerar situationen.

Premiärminister David Cameron talade i Brittiska underhuset igår och fick mycket kritik för det han sade där. Jag föreslår att han nu tar till sig av kritiken och säger något i still med:

- Vi ser allvarligt på Polisens dödsskjutning av den 29-åriga Mark Duggan och internutredningen är redan i full gång för att se vad som gick fel. Rapporten ska vara klar och ligga på mitt skrivbord nästa fredag. Det är uppenbart att dessa upplopp kommer från ett långtgående samhällsproblem som bottnar i att vissa grupper har sämre möjligheter än andra grupper. Detta måste vi lösa och har därför utsett en arbetsgrupp med landets samtliga partiledare för att titta på just den frågan. Jag kommer själv leda den gruppen som kommer att ha högst prioritet. Till vår hjälp kommer vi ha landets samlade expertis inom området. De åtgärder som vi beslutar om där, löser dock inte den akuta situationen.

Det är ytterst viktigt att våldsamheter och plundring upphör. Plundring drabbar vanliga medborgare – som din granne, din skolkamrats familj och dina kollegor. Vi, alla Brittiska medborgare, måste kunna känna oss säkra där vi bor. Jag uppmanar alla att ta ett steg tillbaka och fundera över vad ytterligare upplopp, plundring och våldsamheter leder till och vilka de drabbar. 

Jag har idag på morgonen träffat polischeferna och vi har kommit överens om att möta våld med lugn och tydlighet. Vi kommer inte använda vapen utan endast vattenkanoner, om det är absolut nödvändigt. Vi ökar vår polisiära närvarom med fler antal poliser, men inte med mer vapen och våld. Polisernas närvaro på Londons gator syftar till att lugna den akuta situationen, så att livet så snabbt som möjigt kan återgå till det normala. 

Läsvärt:

• En orsaksförklaring – Om plundring som substitut för shopping – intervju med Sociologen Zygmunt Bauman
• Maria Wetterstrands sommarprat där hon bland annat talar om vådan av förbud
• Premiärminister David Cameron tal i Brittiska Underhuset igår
• Tyska inrikesministerns förslag på stoppa anonymitet på nätet
• Anders Mildners förslag på hur vi ska minska näthatet som bygger på dialog istället för förbud

Mapplethorpe i mitt hjärta!

På Fotografiska museet i Stockholm till och med 2 oktober 2011.