Inlägg som berör – 27 augusti 2011
Happy Happy – Maria Svelands nya bok om livet efter skilsmässan
- Debatten är redan igång (länk till Maria Svelands blogginlägg om debatten). En kvinna som först är bitterfitta när hon är gift och sedan är supernöjd varannan-veckas bullmamma och varannan veckas-fokusera-på-jobbet yrkeskvinna får ta mycket skit. Själv tycker jag hon är en befriande motvikt till alla som tycker synd om barn som har skilda föräldrar och som förordar kärnfamiljen utan att ha den minsta aning om livet efter skilsmässan. Det här tycker några barn är fördelarna med att ha skilda föräldrar. Jag skulle lägga till att “man blir bättre på att prata”.
Jonas Hassan Khemiri om sin senila mormor
- Jonas Hassan Khemiri skriver en fin text som sin mormor och hennes ilska över att “de” tagit körkortet ifrån henne.
Pastisch på SD-retorik
- Victor Barth-Kron gör en rolig pastisch på SD-retorik när han ger sig på de limegröna cyklisterna
Minskat tvång för psykvården bättre
- Åsa Moberg presenterar fakta om psykvården så att vanliga människor förstår att så här kan det inte fortgå.
Say something nice!
- The Chief Happiness officer har satt upp en megafon mitt i New York med uppmaningen att “Say something nice!” And they do!
“Vi fantiserade om hur perfekt det hade varit med en liten lagom ätstörning”
- Isabelle Ståhl fortsätter debatten med Aftonbladet och deras Hälso-rapportering. Denna gång genom att berätta hur hon och hennes kompisar förhölls till mat under tonåren. Det roligt skrivet om något sorgligt.
“Maggie goes on a diet”
- I oktober släpps en bok för tonåringar som handlar om Maggie som är för tjock och som behöver banta. Boken har väckt en bloggstorm av protester. Här är en TV-intervju med författaren till boken. Han är förvånad över den starka reaktionen.
Maggie är 14 år inte 4 år
Tack! Fixat nu!
Problemet med Sveland är väl att hon så ohejdat använder en uppumpad bild av sin egen person, sina bekymmer (neuroser?) och det/dem hon anser ligger bakom dem (manssamhället, ungefär) för att pådyvla sina läsare bilden av att så här är det för alla människor typ, alla kvinnor åtminstone. Och hon gör det i båda stegen. På det sättet kan hon ganska lätt vifta undan en diskussion som utgår från principer: är det okej att skälla på sin man för sina barn (som hon gjorde i Bitterfittaläget, dessutom med anspråk på att det var allmängiltigt) och v ad är det som hamnar utanför den här nöjda bullbakar/surdegsugnsmedleklassen? Har alla råd att ha det så, och om inte, varför? (man kan ju gissa att paret Sveland numera har en RUT-städerska och/eller en rymligare lägenhet)
Det är helt enkelt för mycket enbart privata narrativ som flyger runt i debatten idag: tillsvängda privata stories slår den slags argument som kan testas mot materiella villkor eller mot en gemensamt synlig (inre eller yttre) verklighet. Och det bidrar till att det inte längre är debatt det handlar om (inte upplyst debatt i alla fall) utan ganska blint tyckmycket krönikerande. Jag menar helt fräckt att tidningarna borde hyfsa till det här om de vill tas på allvar som scen för offentlig debatt, men det kommer förmodligen inte att ske på ett bra tag.
“Skälla på sin man för sina barn” eller tvärtom: uttrycka ett nergrottat förakt för sina barn och för det moderskap hon faktiskt fritt hade valt, som Sveland ju gjorde i “Bitterfittan” – bara för att sedan avsluta med att hon skaffar barn en gång till. Ja, jag menar at Hanne Kjöllers kritik mot det upplägget var ganska så på kornet, just för att Sveland jobbar med denna bild av sig själv som ett “så här är det i allmänhet, så här ÄR det bara, det är Patriarkatet vet ni”.
“Paret Sveland” råkade jag skriva, hon är iofs frånskild, men inget hindrar ju att hon kan ha en ny kille även om han inte visas upp i det hon skriver, Slip of the pen, haha. Men altså:; den bild av sig själv som krönikörer, författare och bloggare målar upp är ju ofta ganska hårt och medvetet redigerad – jag tror inte att Linda Skugge alltid snackar som hon skriver eller att Kissies tillvaro alltid ser ut bsom på hennes blogg, och det är klart att de här personerna ofta håller en stor del av sin privata vardag utanför sitt “självutlämnande” i böcker, artiklar eller bloggar. Men samtidigt använder man de där bilderna för att färga det man vill ha sagt (“ni måste ju gilla mig va, jag som är så go å som har lidit så mycket…), för att skaffa sig en position och styra responsen på det man skriver.
Min mamma (född som dotter till en småbonde) har berättat om hur hon en gång såg Henning Sjöström på tv, han satt i Kvällsöppet eller nåt annat debattprogram och försvarade något han gjort med hur himla förföljd han blivit i media och att han minsann var den ende advokaten i landet som inte var född in i överklassen. “SKIT!” röt mamma, “vad har det här för bäring på saken? Han bara bluddrar och försöker lura dem som lyssnar!” Jag känner något liknande inför t ex Liza Marklund, Fredrick Federley eller Maria Sveland. Mycket histrioniskt snack men inga argument som låter sig diskuteras fristående från personen.
Tack för dina kommentarer!
Jag tycker det är bra när det finns privata berättelser parallellt med forskningsresultat. Den tidigare för att exemplifiera och skapa igenkänning. Den andre för att fastställa hur det är på gruppnivå.
Jag har ingen aning vad Maria har för ekonomi, hur hon bor eller så nu. Generellt kan man säga att de som skiljer sig får sämre ekonomi än de som lever ihop. Kvinnor får det ofta sämre ekonomiskt än män eftersom de lägre lön.
Jag gillar inte heller svepande generaliseringar av gruppen män eller gruppen kvinnor för den del. Om du läser om inlägget “Giganternas afton” så förstår du hur jag menar. Däremot tycker jag om när normer ifrågasätts. I detta fall kärnfamiljsnormen. Både för kärnfamilj och skilda familjer har för och nackdelar.
Jag har inte hört Maria förakta moderskapet. Hon vill bara omforma det. Visa att det går att vara en bra förälder på varannan-veckas basis. Det jag läser nu, tidigare vet jag inte riktigt, innehåller ofta en positiv kommentar till Marias x-man och pappa till hennes barn. Det tror jag är otroligt viktigt. Barnen har två föräldrar och ju bättre dessa samarbetar desto bättre är det för barnen.
Jag gillar inte heller generaliseringar, framför allt inte när de används för att mobilisera känslor av skuld, förakt eller hämnd (eller ett självsmekande “vi” som det är synd om eller som är bäst). Men idag är det rätt vanligt i media och bland författare som “jobbar med media” att köra med feta och doftande generaliseringar och jag tyckte nog att “Bitterfittans” scenario handlade en del om det.
Det är klart att författare har all rätt att göra fiktion för att belysa något, och att låna ur det egna livet. Men när man gör det och bygger in ett slags kontrakt – öppet eller suggererat – med läsarna att “det här är den riktiga mig ni läser om, jag lovar att det här är sant, eller nästan sant” och använder det för att bygga upp paroller och polariserade historier blir det knepigt. Strindberg, Moa Martinson och Pär Lagerkvist använde också självbiografiskt färgat stoff men knappast med den typen av påtryckningar på läsarna att det här är rena rama sanningen. Strindberg kanske ibland, men det var uppenbart för de flesta att “Tjänstekvinnans son” inte var sann i historisk mening. Skriver man en debattroman menar jag att man bör vara hedelrig och låta fiktionen göra jobbet med att övertyga läsaren om det man vill ha fram, men utan att styra ut det som oförfalskad självbiografisk sanning.
Jag förstår din invändning. Att man måste vara tydlig och lägga korten på bordet. Vad det är för typ av text. Håller med.