Några personliga tankar om barn, kriser och skilsmässor

Den här skilsmässodebatten sätter onekligen igång tankarna. Jag tror alla inser att de egna erfarenheterna påverkar hur vi ser på skilsmässor och hur man ordnar en trygg uppväxt för sina barn. Jag har haft en uppväxt med många skolbyten och olika boendeorter. Jag har till och med bytt familj några gånger eftersom jag blev föräldralös när jag var 11 år. Det har påverkat mig. Jag är inte särskilt rädd för förändringar. Jag är (nästan för) självständig. Jag har goda erfarenheter av att livet ordnar sig efter ett tag. Jag vet att nära relationer är viktigare än allt annat för att överleva. Jag vet också att man inte behöver bo på samma adress för att vara nära. Min storasyster som står mig mycket nära och som räddat livet på mig ett otal gånger har under min levnad bott i New York, Malmö, Dalarna och Umeå medan jag har bott i Stockholm.

Min egen uppväxt har påverkat hur jag ser på barnuppfostran. Jag vill inte skydda mina barn från allt ont. Jag vill inte att de ska ha en räkmackeuppväxt. Helt enkelt därför att jag tycker att min uppväxt har gett mig många fördelar. Så många att de omöjligt låter sig summeras här. Jag vill inte skydda mina barn mot livets kriser däremot vill jag impregnera mina barn i kärlek. Alltid finnas där när de behöver mig. Ha elefantstora öron för allt de vill berätta om. Alltid stå på deras sida när världen är dum. Och det kan jag göra vare sig jag är gift, sambo, särbo eller skild.

Dessa mina tidigare upplevelser har också påverkat hur jag ser på skilsmässa. Skilsmässa är en kris. Den är extra jobbig eftersom den påverkar så många aspekter av ens liv som status, nära relationer, boende och ekonomi, men den är en kris som passerar och som man lär sig av. Jag skulle aldrig råda någon att skilja sig. Tvärtom råder jag alla som kommer till mig i dylika tankar att om och om igen undersöka om det inte finns några möjligheter att vara kvar. Inte för att skilsmässa vore det värsta som kunde hända. Utan för att det är så många som ska leva med konskvenserna av beslutet att skilja sig, inte minst man själv, att det är skönt att känna att man gjorde allt som stod i ens makt. Om nu skilsmässan är oundviklig så visar ju forskning att det man behöver lägga kraft på är ett gott samarbete med sitt ex. För barnens skull och för sin egen. Det går ju så klart inte direkt. Först måste man bråka ögonen ur sig, men sedan efter tag så är det dags att gå vidare.

Så. Ett lite mer personligt inlägg än vanligt.