Inlägg som berör – 11 september 2011
Ola Lindholm
Det är något oerhört sorgligt över hur Ola Lindholm undviker att svara på frågor. Först i Hubinette och sedan i Medierna. Han kämpar för att skydda sig själv och ha kvar någon sorts makt över sitt liv i ett läge där han först kissade positivt för kokain, sedan gick ut i en övertydlig dementi och därefter har dragits runt i medierna i flera månader. Ett omöjligt uppdrag. Bättre hade varit att säga som det var. Alla förlåter någon som säger sanningen. Särskilt barnen. Imorgon kommer domen som med största sannolikhet är dömande.
Skilsmässor
Det bästa med boken Happy Happy är debatten. Ann Heberlein, Niklas Hellgren, Jens Liljestrand. Det sämsta är att den är skriven av vita medelålderskvinnor med god ekonomi som bor på Södermalm och som ändå orienterade sig så mycket utifrån mannen medan de var gifta. Jag vill läsa berättelser från andra grupper som kan ta död på fördomarna om vad kvinnor, män och barn ska känna och göra när de skiljer sig. Jag vill också läsa berättelser från de som skilde sig trots att de inte hade råd.
Att sörja en vän
Abbes pappa skriver fint om att sörja en vän och tipsar också om en “reklamfilm” om Ung Cancer som har ett ovanligt grepp.
Att välja andra lösningar än förbud
Till sist vill jag göra lite reklam för Nattens biblioteks systerblogg Affärsdriven HR. Idag har jag skrivit om vad som händer när man vågar välja en annan väg än förbud.
Beträffande Ola: har lyssnat om och om igen (och är verkligen för att vi ska få vara privata). Min fundering har gått ungefär så här: Ola vill skydda något/någon som ingår i det privata – det är min uppfattning. Frågan är väl om det är värt priset. Kommer vi att få uppleva – om många år – när Ola eller någon berättar om att så här var det. Antagligen. Om det är någon som skyddas hoppas jag verkligen att vederbörande upplever en synnerlig lojalitet. Om detta bara handlar om missbrukarens ljug – so be it.
Jag håller med. Något skyddar han. Sig själv eller någon annan. Tyvärr tror jag priset inte är värt det. Sanningen är nästan alltid den bästa lösningen för då kan man gå genom “skiten” och vidare. Som det är nu så lever den kvar i form av spekulationer som du och jag nu ägnar oss åt och var Ola än dyker upp så kommer frågan att finnas där som en skugga.
Beträffande skillsmässor och “klasstillhörighet”: håller fullständigt med. Det blir lite förenklat och “detta kan vi alla hålla med om”. Om du går in på min blogg och läser om de ensamstående, med knaper ekonomi och uteblivet pluggande som lever med barn som har funktionshinder, kan man få sig en annan version av verkligheten.
Jag tror det är helt underbart för någon som tillhör “deras” grupp att läsa och känna igen sig. Jag tror det behövs fler böcker. Fler berättelser som har andra vinklar och speglar andra utmaningar.
Jag läser din blogg och uppskattar den mycket!
Tycker du ska gå in på kaosbloggen.wordpress.com – du som är intresserad av att blogga om relationer, hur svårt det är att hålla ihop och om man ska skämmas över att vilja skiljas. Frågan är ofta: när ska man ge upp? När vet man?