Jag behövde dig men du fanns inte där.
Att ha en nära och lång kärleksrelation bygger på tillit. Man knyter an till en annan person för att den ska finnas där om något allvarligt skulle hända. Lite som vi knöt an till våra föräldrar när vi var små och litade på att de skulle finnas där när livet blev för svårt att klara på egen hand.
Lever man ett helt liv tillsammans kommer det att uppstå situationer som sätter den här tilliten på sin yttersta spets. Man själv blir sjuk. Barnen råkar ut för en olycka. En anhörig dör. Huset brinner upp. Där mitt i krisen kan behovet av den andre vara blottat och akut förhöjt medan det för den andre kan var avstängt och dolt. Vi reagerar olika på kriser.
- Någon vill lösa praktiska problem – En annan vill ha närhet
- Någon vill leva som inget hänt – Någon annan vill prata
- Någon vill arbeta – Någon annan behöver vara sjukskriven
Tyvärr kan dessa olikheter vara förödande för relationen. Har vi ett djupt behov av närhet och den andre flyr situationen så kan det göra så ont och bli ett så djupt brott i tilliten att man tittar på den andre som om den plötsligt vore en främling.
Detta skeende går att intellektuellt att förstå, men kan vara känslomässigt svårt att reparera och då blir skilsmässa den enda möjliga lösningen.
Hej! Jag ser ditt inlägg ungefär samtidigt som jag publicerar mitt senaste, och jag får nästan känslan av att ha en arbetskamrat i mitt bloggande eftersom de bägge delvis handlar om kärleksrelationer och, som jag ser det, “fastlåsta positioner”. I mitt inlägg länkar jag nämligen till en artikel från Psykologtidningen som handlar om hur man kan arbeta med sin parrelation istället för att försöka kompromissa och till slut hamna i en “fastlåst position” där man inte kan kompromissa mer utan att förlora sig själv.
Det är ett så intressant ämne, alltid mer komplex i praktiken än i teorin, men alltid engagerande – både privat, i terapirummet och teoretiskt
Jag ville bara kika in och säga hej nu när vi tänker i samma banor på ungefär samma dag, det var så längesedan. Så; hej! 
Hej, hej, hej,
Vad lustigt! Jag tänkte på dig när jag skrev. Att du brukar höra av dig när jag skriver den hrä typen av inlägg. Jag vill läsa ditt också men hittar det inte. Kan du inte lägga in en direktlänk här i kommentarsfältet?
/Siri
Haha, vad roligt, jag gillar idén av att jag är så pass förutsägbar att andra tänker på mig vid särskilda situationer, det blir tydligt för mig vad jag verkligen gillar då, det är ju ofta lättare att se sig själv genom andra
Här kommer länken till dagens inlägg: http://www.lukaspsykologen.se/index.php/2011/09/26/psykoterapicafe-pa-ekocafeet-den-3e-oktober-och-en-psykologiartikel-om-sexuell-passion/
Hej! Jag ser ditt inlägg ungefär samtidigt som jag publicerar mitt senaste, och jag får nästan känslan av att ha en arbetskamrat i mitt bloggande eftersom de bägge delvis handlar om kärleksrelationer och, som jag ser det, ”fastlåsta positioner”. I mitt inlägg länkar jag nämligen till en artikel från Psykologtidningen som handlar om hur man kan arbeta med sin parrelation istället för att försöka kompromissa och till slut hamna i en ”fastlåst position” där man inte kan kompromissa mer utan att förlora sig själv.
+1
[...] skrev om det häromdagen, Jag behövde dig men du fanns inte där, att i relationer sker ibland ett svek som inte går att reparera utan att man måste gå skilda [...]