Inlägg som berör – 31 oktober 2011

Daniel Sjölin slutar som Babels programledare

• Daniel Sjölin skriver ett alldeles underbart avskedsbrev till sitt drömjobb som programledare för Babel. Allt detta för att sätta sig ensam i en källare. Ska bli spännande att se vad som kommer ur detta beslut.

Varför denna övervikt av killar som vinner nutidsorientering?

• För första gången sedan 1939 är det jämn fördelning mellan pojkar/flickor bland vinnarna i DNs nutidsorientering. Jag skulle vilja förstå vad det är som ger killarna överläge.

Schulman vill inte se sin snopp i spegeln

• Det var längesedan jag länkade till Alex Schulman men den här texten tror jag många blir berörda av. En sorts förvånande avsky till sin egen kropp.

Maria Schottenius borde vara Juholts presssekreterare

• Det tycker Mattias Svensson på Neo och förklarar varför med citat som är riktigt underhållande.

Städa själv eller inte?

• Detta eviga ämne. Städhjälp eller inte städhjälp. Det har sina fördelar att ha städhjälp men visst finns det nackdelar också. Eller?

En författares reflektioner en recensionsdag

• Isobel Hadley-Kamptz har kommit ut med en ny bok och beskriver hur det känns att läsa recensionerna. Parallella känslor är vanligare än vi människor spontant föreställer oss.

Kvinnliga tennisspelare stönar och det retar publiken

• När jag läste titeln på det här inlägget ”Därför stör kvinnliga stönanden på tennisplanen” så tyckte jag det lät helt ointressant men jag blev kvar till sista raden. Det är något fascinerande med vad människan laddar kön med.

Porösa påståenden

• Lars Gustafsson försvarar Carl Bildt med den äran. För oss som gillar penetrera i ordens betydelse.

Hackare ger sig på darknet

• För några veckor sedan hackades en internetleverantör som hostar barnpornografi. Användarna offentligjordes på nätet. Jag gillar.

Till sist:

Minus vill bli plus en liten stund

Ibland undrar jag om frisörer, flygvärdinnor, taxichaufförer, servitriser förstår vilka psykologiska minuskonton de möter. I deras väg kommer personer som lever med ett ständigt underskott av omtanke. Människor som aldrig blivit riktigt mammade/pappade och som lever ett ensamt liv. När servicemänniskorna tvättar håret med ömma händer, ordnar en extra servett, lyfter den tunga väskan, ordnar ett extra fint bord eller lägger handen på axeln och säger att allt kommer att ordna sig då är det som att ge ett duntäcke till en människa som ständigt befinner sig på Antarktis. Den lilla gesten väcker till liv en undangömd längtan efter att bli omhändertagen. Minus vill bli plus en liten stund. Kontrasten blir för stor att bära och tårarna kommer. Och där står servicemänniskan och undrar vad i hela friden som hände. De var ju bara snälla. De gjorde ju bara sitt jobb.

Systerskap som gör skillnad

Min syster ringer från Umeå. Jag slår mig till ro i soffan med en kopp te och en filt om benen. Först hör vi oss för hur läget är och sedan går vi över till genomgången av veckans kulturella konsumtion:

- Läste du Lena Andersson i Dn om ”Auktoritära utsöndringar”?
– Ja, visst var det bra? Jag har klippt ut den och satt upp på anslagstavlan.

Vi går vidare med att prata om situationer där vi själva stött på personer med auktoritära utsöndringar. Det är många tillfällen och många igenkännande skratt. Sedan frågar syster.

- Jag har precis läst ut Beate Grimsrud ”En dåre fri”. Har du läst den?

Jag berättar att jag precis läser den och är på sidan 100. Vi enas om att vi äntligen förstår hur det är att höra röster och hur härlig psykologen Jonathans självklara praktiska inställning är. Syster tipsar om att det finns en fin intervju med Beate Grimsrud i Babel på SVT Play. Jag gör en notering.

Jag frågar syster om hon såg Ann Heberlein på Skavlan i fredags.

- Ja, det känns som om hon gör bort sig nu. Det måste väl ändå vara ett delat ansvar mellan henne och förläggaren? Man kan väl inte skylla allt på sjukdomen? Hon var väl inte psykotisk under hela den där perioden?
– Nej, det är ytterst få komplexa situationer som bara är en persons fel. Man är alltid två och kokar i soppan och har stort eget ansvar.
– Det känns inte schyst mot förläggaren som faktiskt inte kan försvara sig för hur han än säger och gör så blir det fel. Man kan inte argumentera mot någon som säger att den var för sjuk för att bedöma situationen.

Vi avslutar samtalet. Jag sitter kvar en stund i soffan och känner mig priviligerad. Det är som ni säkert förstår helt underbart att ha en syster som min syster. Utöver att vi alltid kan be varandra om hjälp och tröst så delar vi också både intressen och värderingar. Dessa samtal har pågått via telefon, brev och under promenader så länge jag kan minnas. Vi har nästan aldrig bott på samma ort ändå står vi varandra mycket nära. De här samtalen är livskvalitet för mig. Tack syster.

Att pendla på cykel till jobbet året om – länklista

Det skrivs en hel del om att cykelpendla till jobbet nu. Här är några aktuella länkar:

• Tips för att cykla året om
• Regeringen och Stockholms stads satsar för möjliggöra pendling till arbetet. 
• Slipp vurpa med dubbdäck på cykeln
• Ghostbikes påminner om platser där cyklister omkommit i trafiken (ex Slussen)
• Statistik över cykelhjälmsanvändning nedbrutet på län och ålder.
• Cykelvägarna som slutar i rena intet
• Allt fler trampar på i höstmörkret (150 000/dag bara i Stockholm)
• Stockholms cykelborgarråd Per Ankersjö bloggar och syns i tidningen:

Fler stockholmare ska cykla. En miljard kronor avsätts till cykelsatsningar fram till 2018, cirka 200 miljoner per år jämfört med dagens 30. Pengarna tas ur den centrala medelsreserven, som är stadens förmögenhet, och ska användas till nya cykelstråk, pumpar och cykelparkeringar. Politikerna har tagit lärdom av Köpenhamn, och inrättar en central samordningsfunktion för cykelfrågor på stadsledningskontoret.

– Vi är mycket inspirerade av Köpenhamn. Att vi satsar en miljard är en tydlig signal för stockholmarna att vi vill göra Stockholm till en cykelstad även fysiskt. Cykling är ju också ett strategiskt sätt att lösa Stockholms trängselproblematik, säger stadsmiljöborgarrådet Per Ankersjö (C).

Inlägg som berör – 22 oktober 2011

Auktoritära utsöndringar

• Lena Anderssons hjärna gör en fullständigt genialisk analys av Bildt på DN Ledare.

Tranströmer i min ficka

• Av allt som skrevs om när Tomas Tranströmer fick Nobelpris i litteratur så är inlägget där Peter Englund tömmer sin ficka på små lappar och tummade böcker på kvällen efter offentliggörandet bäst. Små detaljer av kärlek till sitt arbete.

Varför accepterar svenskar så mycket?

• Ibland kan jag önska att svenskarna protesterade lite mer och inte bara stilltigande led. Att SL-kortet kostar 790 kronor samtidigt som det är dagliga störningar på grund av alla ombyggnationer är skandal men ändå tiger vi. Var är demonstrationstågen! Var är civilkuraget att bara kollektivt planka? Var är beslutet att rösta ut de som är ansvariga vid nästa val?

Forskning visar att effekterna av politiska skandaler är kortvariga

• Ulf Bjerhed professor i statsvetenskap lyfter fram forskning och funderar runt effekterna av Juholts dubbla hyresersättning och Sahlins Toblerone på kort och lång sikt.

Är myten om simultanförmåga en kvinnofälla?

• På Nattens systerblogg Affärsdriven HR och på Netsurveys blogg har det pågått intressanta diskussioner om att kvinnors överdrivna simultanförmåga gör att de fastnar i jobb som assistenter och alltiallofixare och inte går vidare i karriären.

Trafikborgarrådet Ulla Hamilton (m) svänger i Graffiti-frågan

• Moderaterna bedriver hetsjakt på graffitikulturens utövare i Stockholm. Nolltolerans råder. Det finns inte ens några lagliga väggar och kurs i Graffitimålande i stadens regi har stoppats. Nu äntligen svänger Ulla Hamilton i frågan och öppnar en liten möjlighet till en öppnare attityd där man gör skillnad på klotter och graffitikonst.

Det är farligt att cykla

I två månaders tid har jag dagligen cyklat från Mariatorget till Vreten för att komma till jobbet. Det tar 25 minuter och är en vacker, men farlig cykeltur. I morse bestämde jag mig för att fota och filma för att visa hur farlig den är. Bilderna är tagna mellan 08.15 och 08.45.

Vi börjar där Hornsgatan möter Götgatan vid Slussen.

Ganska många som vill olika saker, eller hur? Tur det är ljust och att folk tar det lugnt. Sedan cyklar vi vidare till andra sidan Slussen.

Det gäller att akta sig både för isfläcken på gatan och den svängande lastbilen. Nu fortsätter vi ner mot Gamla stan där många gående vill korsa cykelbanan samtidigt som de cyklande just fått upp farten och inte vill bromsa in i onödan.

Sedan fortsätter vi bort mot cykelbanan som rundar Riddarhuset. Här är trångt. De limegröna cyklisterna drar sig dock inte för att cykla om. Ursäkta skakandet.

Sedan tar vi Vasabron bort mot Tegelbacken. Först övergångstället mot Rosenbad.

 

Det är många som gillar att cykla. Tyvärr tror jag inte gångtrafikanterna uppskattar det hela lika mycket.

Sedan fortsätter vi lite längre ner mot Stadshuset där det är lite extra rörigt eftersom de bygger nya cykelbanor.

 

 

Till sist en vanlig hederlig byggplatta i metall på väg mot Ekelundsbron. Är det trångt, som här är när de bygger ut fjärrkylanätet, och man inte kan väja måste man cykla rakt över dem. Ligger det några blöta löv och bägge hjulen befinner sig på plattan så är det lätt att gå omkull.

Phuu! Jag kom till jobbet hel och hållen idag också!

Det är underbart att cykla men ta det försiktigt därute!

Att vilja undersöka något är inte detsamma som att kritisera det

  

Jag läser högt ur Ann Heberleins nya bok ”Ett gott liv” för min väninna. Det är en vit bok. Först kom en grön bok om att vara psykiskt sjuk (länk till min recension). Sedan en svart bok om ondska och till sist en vit bok om att vara frisk. Jag läser avsnitten om relationen till förläggaren Svante Weyler. Jag är starkt frågande till det som tidningarna skriver. Jag tror inte att Ann Heberlein vill kritisera. Jag tror hon vill undersöka sitt eget och sin förläggares agerande. Fel eller rätt Ann Heberlein gav ut ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva längre” i ett skede när hon var väldigt skör, men jag tror ändå inte Svante Weyler var ute efter att exploatera henne.  Jag tänker att situationen Heberlein och Weyler befann sig i var så svår att ingen människa kunde gjort alla de rätta valen. Det är svårt att föreställa sig hur något känns eller kommer att kännas. För en själv och för andra.

Han sade att min text hade stora litterära kvaliteter och att den var en kärleksförklaring till mina barn och att han var djupt tagen och sa lade han kontraktet framför mig och jag skrev under. Från den stunden litade jag på honom, för jag behövde det så förtvivlat, någon som jag kunde lita på och tro på och vända mig till. Någon som var stark och trygg och säker som förstod allt det där jag inte förstod. Någon som kunde vägleda mig, värna mig, skydda mig från gamarna. 

Boken gavs ut. Det går inte att göra ogjort. Däremot kan man undersöka hur det blev som det blev. Det är vad Heberlein gör i sin bok. Och det går att förstå. Det går att förstå att Heberlein ville bli beskyddad och att Weyler drevs av att han hade möjlighet att ge ut en bok som för evigt skulle komma att förändra synen på psykisk sjukdom. Det går också att förstå att när den första, totalt insiktslösa, recensionen kommer så gör den så ont, så in i helvete ont. Då står inte Weyler där. Han sviker. Han tar inte hand om Heberlein som han lovat. Han viftar bort. Han förminskar det som gör ont. Han tror att det bara är en bok som får kritik. Han har inte förmåga att förstå att hela Ann Heberleins person är utsatt för attack.

Jag var helt oförberedd när jag bläddrade mig fram till kultursidan. En jättestor bild på mig och en rubrik i stil med ”Rapport från helvetet”. Texten gick ut på att jag var en gnällig, självupptagen högerkärring som sålt mina barn och min man till offentligheten och slutsatsen var att jag är en vidrig människa som borde skämmas.

Förläggaren tyckte inte att det hela var något att hetsa upp sig över. Han sade att dåliga recensioner är bättre än ljumma. Engagemanget, det är det väsentliga. Det är sådant som väcker intresse. Sådant som får människor att rusa till bokhandeln.

Jag skrev om det häromdagen, Jag behövde dig men du fanns inte där, att i relationer sker ibland ett svek som inte går att reparera utan att man måste gå skilda vägar. Det går att förstå att Ann Heberlein inte kunde ge ut sin bok om att vara frisk med Svante Weyler som förläggare. Hon var tvungen att gå någon annanstans. Till ett annat förlag. Någonstans, i framtiden, hoppas jag ändå att Heberlein och Weyler ger ut en bok tillsammans igen. För att visa att relationer kan läka och att media har fel i sina snabba medialogiska vinklar.

Jag ärvde en mörk skog men idag går jag i en annan skog, den ljusa.

Jag ärvde en mörk skog dit jag sällan går.
Men det kommer en dag när de döda och levande byter plats.
Då sätter sig skogen i rörelse. Vi är inte utan hopp.
De svåraste brotten förblir ouppklarade trots insats av många poliser.
På samma sätt finns någonstans i våra liv en stor ouppklarad kärlek.
Jag ärvde en mörk skog men idag går jag i en annan skog, den ljusa.
Allt levande som sjunger slingrar viftar och kryper! Det är vår och luften är mycket stark. Jag har examen från glömskans universitet och är lika tomhänt som skjortan på tvättstrecket.

Dikten Madrigal av Nobelpristagaren Tomas Tranströmer.

Läs gärna Jenny Morellis personliga och finstämda intervju med makarna Tranströmer i tidningen Vi som publicerades oktober 2007.

Tillägg 7 oktober:

Missa inte heller Babel när litteraturälskande journalister blir tårögda och Fru Tranströmer glädjs med sin man och samtidigt skyddar honom mot det enorma pressuppdådet.

Steve Jobs 1955-2011

Mårten Sandén träffar över 7 000 barn varje år

Petrinideckarna är lika stora för dagens 10-åringar som Biggles, Kitty och Vi Fem var för sina generationer. Mårten Sandén har skapat en klassisk deckarserie med samma karaktärer som löser nya mysterier från bok till bok. När första boken kom ut 1994 var huvudkaraktärerna Petra, Peter och Lucy 12 år. Nu har de precis fyllt 13 år. Varje bok har tagit 2-3 år att skriva. Gåtan är ofta komplicerad och detaljerna är nog kontrollerade för som Mårten själv säger:

- Barn är smarta och om jag missar ett klocksslag får jag genast höra det.

I dagarna har den trettonde boken kommit ut och heter just Tretton. Mårten Sandén var i söndags och träffade sina läsare på Palatset. I den sammetsröda litteratursalongen satt barnen som ljus och hörde sin favoritförfattare berätta. Lite ser han ut som Sherlock Holmes den käre Mårten. Han har till och med börjat röka pipa, berättar han och avslöjar att han alltmer försöker efterlikna Kriminalkommissarie Olle Jakobsson. Det märks att Mårten är van vid barn. Varje år träffar han över 7 000 barn och pratar med dem om sitt skrivande. Det går bra att boka honom via Författarcentrum.