Så skapas en främling
Jag lyssnar för andra gången på Lena Anderssons vinterprat. Det är delen om mångfald jag vill höra igen (Tid: 35:30)
- När man poängterar en människas särdrag skärs det ut ur livet och står i glödande relief. Eskimåerna och norrmännen blir sin känsla för snö och avträder i samma grad sin mänsklighet. Innan människan uppmärksammas på skillnader är det likheter man förutsätter. Likheter eller ingenting alls. Och när uppmärksamhet dras till skillnader missar man av någon anledning att man själv har otaliga ord för snö.
Detta får mig att tänka på en 10-årig amerikansk tjej som skulle beskriva sin kompis för mig så att jag skulle förstå vem det var. Hon sa att kompisen var snäll, hade vanlig längd, gillade sport, hade färgglada kläder och blanka skor. Tanken att beskriva henne som färgad med mörk hy och krulligt hår slog henne inte. Hennes kompis var bara en klasskompis. Inte en färgad klasskompis. Så låter det när mångfald är integrerad i samhället. Då är det likheterna som förutsätts. Lena Andersson fortsätter:
Att exempel med grönt, snö och mockasiner gjordes i beundrande syfte får man inte fästa vikt vid. Främlingen skapas av framhävda skillnader. Gränser kommer ur uppförstorade likheter och förbisedda skillnader inom den egna gruppen. Och uppförstorade skillnader och förbisedda likheter utanför gruppen. När skillnader etablerats i medvetandet spelar det ingen roll om det skett i medvilja eller motvilja för eller senare utnyttjas skillnaderna i motviljans syften.
Detta får mig att tänka på vad som ledde fram till Utöya och vilket delansvar vi alla har i det. Ali Esbatis artikel om hatet före och efter Utöya berättar om just det. Lena Andersson avslutar Mångfaldsdelen i Vinterpratet med orden:
Om man håller för sant att människorna delar samma natur. Delar grundpsykologi och väsentligen liknar varandra världen över är det lättare att argumentera för att vissa företeelser, traditioner, sedvänjor inte är värdiga människan oavsett vilken grupp hon tillhör eller vilken lära hon följer men för det krävs att hon inte först har definierats helt för sin känslighet för grönt och snö och att man inte tror att någon är opåverkbar av nya stimuli eller bör förmenas stimuli som ger hjärnan möjlighet att välja bort lidande eller skadligt beteende.
Påminner mig om när min son var liten och vi flyttade från Rinkeby till välmående villaförort. På dagis fick han en kompis som hette Sofi som han gillade mycket. Han skulle beskriva henne för mig efter första dagen och använde ord som liten, långhårig, glad, snäll… och det föll honom aldrig in att prata om att hon hade mörkare hudfärg och hade sitt ursprung i Indien. Han har fortsatt att välja kompisar efter egenskaper.
Vilken härlig historia! Och lite förfärlig på det sättet att man förstår vad vi vuxna ställer till med när vi börja prata olikheter antingen för att berömma eller för att förminska.