Energin i ett rum

Efter viss tveksamhet tar jag mig an Karl Ove Knausgårds Min Kamp och börjar läsa. Att beundra och dissikera stora män, alltså självutnämnda sådana, har jag gjort nog i mitt liv, men om man får en bok i julklapp och dessutom av någon vars smak man litar på så måste man ju ge boken en chans. Eller hur? Sagt och gjort sent igår slog jag upp boken fast övertygad om att jag skulle somna innan första sidan var slut men jag blev kvar. Nu får jag stark lust att radera det här inlägget. Jag vill inte alls sålla mig till de som gillar Knausgård, men det jag läst hitintills tycker jag är bra. Han får mig att reflektera över saker som jag känner igen och varit med om. Som att energin är annorlunda hemma beroende på vilka som är där. Att jag vet precis hur den ena eller andra låter när de stänger toadörren, tar av sig skorna och öppnar kylskåpet. Dessa ljud ger mig enbart hemkänsla och gör att jag somnar om med ett leende.

För många år sedan kunde ljuden i min ursprungsfamilj skrämma mina äldre syskon. Själv blev jag mest förundrad över att de blev skrämda. Jag tittade på deras uppspärrade ögon medan de tittade på varandra samtidigt som vi alla hörde ljudet av vår mamma. Jag behövde inte bli skrämd eftersom mina storasyskon slog en ring av skydd runt mig vilket gjorde att jag inte tvekade att hota med att ringa till Soc när jag skulle få stryk med ”ris”. Jag hade en mycket vag aning om vad Soc var för något. Visste bara att min mamma inte ville att jag skulle ringa dit och att det var skydd nog. Det var inte förrän många år senare som jag faktiskt slog numret till Socialtjänsten och fick den bästa möjliga hjälp man kan få som utsatt människa men det är en helt annan historia.