Föräldrar ger sina val i arv till barnen
- Om du verkligen inte tycker livet är värt att leva så är det ditt beslut. Jag kan inte stoppa dig. Det måste vara ditt beslut. Du kan inte leva för min skull.
Sonen tar en sväng från soffan och tillbaka igen.
- Men om du väljer att leva så visar du mig att det finns hopp. Att saker kan bli bättre. Om du inte väljer att leva så blir allt …. så svart.
Replikerna, fritt ur minnet – ej ordagrant, kommer från pjäsen Äktenskapet, eller Retreat from Moscow som den heter på engelska. Pjäsen spelas just nu på Stockholms Stadsteater. Pjäsen handlar om en man som lämnar sin hustru för en annan kvinna efter 33 års äktenskap. Hustrun blir djupt olycklig och överväger att ta självmord. Ovanstående dialog utspelar sig när hon ger uttryck för sin djupa förtvivlan till sonen.
Jag tror de flesta skulle säga att den här pjäsen handlar om en skilsmässa men för mig handlar den om vilka beteenden föräldrar ger i arv till sina barn. Frivilligt, men kanske för det mesta ofrivilligt. Föräldrar flyr hellre än tar konflikten och visar barnen att det är bäst att dra när kraven blir för höga. Föräldrar tar livet av sig och visar barnen att självmord tar man till när livet är för svårt att hantera. Föräldrar missbrukar och visar barnen att man inte behöver ta ansvar för sina handlingar.
Men precis som pappan säger på slutet.
- Vi människor gör så gott vi kan och det blir rätt bra ändå.
Recensioner:
Kritikerna menar att pjäsen framförs utan experimentlusta. För min del tycker jag pjäsens enkelhet var befriande eftersom texten fick så stort utrymme. Dessutom såg jag flera som grät i slutet av andra akten. En pjäs med stark igenkänning för alla som levt i ett långt äktenskap med eller utan uppbrott. Jag kände också stark sympati med de manliga porträtten och den där oförmågan att formulera sig och istället vänta, vänta och vänta till det är försent.
lämna en kommentar