Att börja jobba efter en utmattningsdepression
Igår intervjuade jag en kille som drabbats av en utmattningsdepression. Han har varit sjukskriven i 9 månader och beskrev att han sakta mådde bättre. Han hade återfått livslusten och gjorde många fysiska saker som att träna, baka och meka med bilen. Han hade också börjat spela gitarr. Livslusten var alltså inte ett problem. Problemet var hans kognitiva förmågor. Han kunde inte läsa böcker, glömde hela tiden saker och hade svårt att följa med i samtal med många människor.
Detta är en klassisk situation. Vilan och de antidepressiva medicinerna gör att depressionen ger med sig inom 4-6 månader. Hjärnan tar dock längre tid på sig att läka och det kan ta flera år att återfå sina kognitiva förmågor. En viss stresskänslighet kan finnas kvar livet ut.
Just den här killen är välutbildad och arbetade som läkare när han blev sjuk. Tyvärr gick hans vikariat ut veckan efter sjukskrivningen och nu har han inget jobb att arbetsträna i. Försäkringskassan trycker på och vill att han ska börja jobba. Ett försök att börja plugga i höstas misslyckades. Det var omöjligt att koncentrerar sig på föreläsningarna och på facklitteraturen. Nu funderade han på hur han skulle göra och frågade mig.
Jag rådde honom att ta ett enklare jobb där han kunde använda händerna snarare än hjärnan. Kanske arbetsträna på ett bageri eller en mekanisk verkstad. Inom sjukvården finns praktiska arbeten utan patientkontakt exempelvis labb-jobb som också kan fungera. Målet med det första jobbet är att lära sig/vänja sig vid att jobba igen.
Majoriteten av de som lyckas återgå i arbete tar ett kliv tillbaka i karriären. De återgår till en annan tjänst med mindre krav och jobbar sig sedan upp i takt med att de blir friskare. De allra flesta blir sämre när de börjar jobba igen (ökad ångest och trötthet, huvudvärk, koncentrationssvårigheter) och då är det bra om man har lite för lätta arbetsuppgifter till att börja med.
Den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI) påverkas inte om man arbetstränar. Men om man hade en godkänd inkomst när man blev sjukskriven och sedan börjar arbeta mot sämre lön under sjukskrivningen så justeras SGIn nedåt. (Det finns en nedre gräns på 24% av prisbasbeloppet.) Det gör att många som hade en medelgod inkomst tvekar till att ta ett enklare och mer tillfälligt arbete. Man är redan skör och oron för ekonomin kan kännas överväldigande. (Om man studerar i Sverige påverkas inte CGIn. Inte heller om man är anmäld arbetslös till Arbetslöshetskassan eller deltar i ett arbetsmarknadspolitiskt program.)
Jag tycker ändå man ska göra allt för att börja jobba igen. När man har vilat klart hemma så är det dags att bli frisk på jobbet. Det kan innebära att man blir sämre igen och får sämre ekonomi under en period men med tiden blir man också rikligt belönad med ökat självförtroende och en känsla av att tillhöra samhället igen.
- Fakta om sjukpenninggrundande inkomst om du är anställd
- Fakta om sjukpenninggrundande inkomst om du är studerande eller arbetslös.
PS. Jag har skrivit mycket om mental utmattning här på Nattens bibliotek. Inläggen finns samlade under kategorin Mental utmattning. På min systerblogg Affärsdriven HR har jag skrivit ett inlägg om hur fördomsfullt en medarbetare med utmattningssyndrom kan bemötas: Men hon har ju sådant kontrollbehov. Inte konstigt att hon blir utbränd. DS.
Du skriver så bra!
Tack vännen!
Det händer mycket i hjärnan när man blir utbränd. Jag brukar säga att jag har bränt bort lite därinne och det gör att man blir lättare trött och fokuset kan ibland vara svårt. Det gäller att hitta ett sätt att utvecklas och nyfiket förstå sig själv och sina begränsningar. Det viktiga är att hitta ut på andra sidan och inte stanna kvar och låta det bli ens personlighet.
Mycket sant. Man behöver ha sjukdomen som identitet när man är som sjukast. Man är helt enkelt så sjuk att man inte har rum för något annat. Men det krävs också för att få sjukdomsinsikt men vartefter man blir bättre så behöver man låta det vanliga livet fylla ens liv igen.
Vad intressant det där med kognitiva förmågan. Jag har varit med om ett plötsligt dödsfall och efter det en mycket stark sorg, och nu efter några år så funkar vardagslivet och “det fysiska” som killen beskriver. Men fortfarande har jag svårt med vissa saker som förut var enkla (komma ihåg saker, detaljer och personer på jobbet. Vad som sas på förra mötet osv) eller sådana som jag verkligen har tyckt om (som att läsa skönlitteratur). Det är alltså hjärnans “skada” som tar längre tid… Detta måste jag tänka vidare på! : ) Tack!
Tack för din kommentar! Vad bra att inlägget kunde hjälpa dig att förstå!
En av mina behandlare sa en klok sak:
-Vad vill du?
- Jag vill tillbaka.
- Varför vill du tillbaka till där du blev sjuk?
Hen fick mig att se bättre gå framåt frisk än stanna i att vilja tillbaka till det som var.
Siri, märker du av hos dem du möter att Försäkringskassan har börjat ta beslut om minskad årsarbetstiden?
Det slår mot de som varit deltidssjukskrivna men blev utförsäkrad och nu är tillbaka i sitt arbete på deltid.
Jag väntar fortfarande på beslut, men min handläggare har gett förhandsbesked att jag inte anses stå till arbetsmarknadens förfogande på (25%) trots att jag är inskriven på Arbetsförmedlingen då det nu tagits ett lönebidragsbeslut för andra gången hos den senare på 75%. Då jag har lönebidrag så anses jag enligt AF som ett pågående ärende och om jag inte hade varit så om sig och kring sig så hade jag inte haft papper som visar att jag varit där och anmält mig efter förra sjukskrivningen.
Även två andra vänner som varit långtidssjukskrivna och har deltidsjobb har fått liknande beslut, den ena förstod inte ens vad förhandsbeskedet sa så han har nu fått beslut på att hans årsarbetstid är 50% av heltid och han kan därför inte bli sjukskriven på de övriga 50%. Sjukvården står bredvid förvånade för i hans fall borde sjukersättning vara aktuellt då det är en bedrift att ha 50% jobb.
Båda mina vänner har historier av lång psykisk sjukdom (drygt 10 år, är i tidig 30 år ålder) och har blivit utförsäkrade. Det här verkar vara ett nytt sätt att få dåliga siffror ut ur rullorna.
Hej,
Låter som en klok behandlare!
Nej, jag har inte hört detta som du beskriver. Det är mycket upprörande! Och kommer också, om det är en trend, göra att människor hellre är heltidssjukskrivna än vågar sig på att deltidsjobba. Precis motsatsen till vad som är bäst både för landet och för den enskilde.
Nu har jag fått besked. Jag anses nu enligt FK frivilligt (efter 6 års sjukdom och 1 års rehab och 2 år av stadigt ökad arbetstid) valt arbeta på 75% eftersom jag “är inte arbetssökande” trots att jag både sökt jobb och försökte arbeta 100% i somras. Arbetsförmedlingen räknar mig som arbetssökande, FK inte.
Det gör att om jag blir sjuk igen (vilket jag verkligen hoppas aldrig aldrig händer) så kommer jag bara kunna få sjukpenning på 75%.
Förhoppningsvis är det inte en ny trend.
Helt otroligt! Jag har försökt få bekräftat och hitta fler exempel både på twitter och på facebook för att se om det är en trend. Men jag har inte lyckats.
Har du övervägt att överklaga?
Det där känner jag igen, viljan att komma “tillbaka”. Jag tror att det handlar om en slags falsk trygghet, att vilja tillbaka till en punkt där man trots allt fungerade, trots att det fick stora konsekvenser.
Problemet med sjukförsäkringen är att man måste vara frisk för att förstå den och för att kunna ta tillvara sina rättigheter fullt ut. Den som är utmattad har sällan den möjligheten och det leder till ännu större påfrestningar, som i sin tur kanske förlänger sjukdomsperioden. Alltså återigen Moment 22…
Lycka till Blanka Blad!
Du har så rätt! Såna här texter behövs verkligen för att mota bort okunskap (eller ovilja till kunskap?) som tyvärr fortfarande finns i stor utsträckning kring mentala sjukdomsorsaker. Bara en sån enkel sak som att använda rätt terminologi (t ex utmattad istället för utbränd) påverkar synsättet, så tack för att du gör det.
Jag “trillade dit” hösten 2003 och är fortfarande inte återställd, trots att jag har arbetat heltid i perioder sen dess, så det är ingen lindrig sjukdom. Dessutom blir ju frustrationen dubbelt så stor när man, utöver den diskussion man för med sig själv, även måste förklara för omgivningen varför man inte har börjat jobba igen.
Många med mig som drabbas av utmattning har dessutom ofta en bakgrund som (extremt) högpresterande och det är oerhört frustrerande att tvingas inse att man inte längre fungerar på samma nivå, utan att kunna göra något åt det just då. Jämför med en idrottsutövare som pga en skada inte längre kan utöva sin idrott, och då i många fall helt plötsligt känner sig identitetslös. Skillnaden är tyvärr att den mentala “skadan” ofta tar längre tid att rehabilitera sig från, om man någonsin blir fullt återställd, och att rehabiliteringen och frustrationen i sig ofta innebär en än större påfrestning på redan utsatta funktioner… Moment 22 med andra ord.
Tack för att du lyfter ämnet!
Tack själv för din långa kommentar! Du lyfter något spännande och det är hur stor del ens egen personlighet spelar roll när man blir sjuk. Jag brukar förenklat säga att det finns tre saker som bidrar när man blir sjuk: Arbetsliv, Privatliv och stresskänslighet. Ofta vill omgivningen och kanske också man själv lägga mycket ansvar på den egna personligheten. På ett sätt är det bra att se till vad man kan ändra hos sig själv snarare än att skylla på andra. Däremot reagerar jag starkt när arbetsgivare inte först frågar sig vad som är otydligt i organisationen och i tjänsten. Det finns nästan alltid ett arbetsplatsproblem med i bilden.
Jag har bloggat om detta på Nattens systerblogg: http://affarsdrivenhr.wordpress.com/2011/11/01/men-hon-har-ju-sant-kontrollbehov-inte-konstigt-att-hon-blir-utbrand/
Det var ett väldigt tydligt och bra inlägg (jag delade det på Facebook, hoppas det är ok!) och jag håller fullständigt med dig i att många arbetsgivare inte tar sitt ansvar. Även om personligheten och andra faktorer säkerligen spelade in i att jag blev så pass sjuk tror jag inte att det hade hänt om inte arbetssituationen varit så påfrestande. Fast, om man ska vara riktigt krass, det var inte hälsosamt och definitivt inte hållbart så kanske var det ändå bäst som det blev, även om det har varit och fortfarande är en lång och tuff process.
Sen gäller det också att försöka skilja på hur den egna personligheten har kunnat leda till en utmattning, och hur den kan påverka tillfrisknandet (exempelvis det du skriver om att lägga skuld och ansvar på sig själv). Jag vet inte riktigt om jag kan förklara hur jag tänker men jag tror nästan att prestationspersonligheten spelar större (negativ) roll för rehabiliteringen än för själva insjuknandet. Som jag skrev ovan är det ett hårt slag att “förlora” sin personlighet, även om den bidragit till en negativ spiral, och jag tror att många som jag dömer sig själva onödigt hårt för saker man inte kan rå över. Det är en obeskrivlig frustration att veta om att man en gång har kunnat prestera på toppnivå (exempelvis akademiskt) för att idag inte ens klara av att läsa, än mindre förstå, en halv A4-sida från Försäkringskassan (ett ganska viktigt exempel). Frustrationen leder bara till ännu mer hjärnstress som i sin tur… Ja, du förstår säkert.
Så klart! Bara kul att du delar på Facebook!
Jag tror som du att det ofta är det “bästa” och det enda som kunde hända. Ett problem/ett beteende/en situation som inte gick att lösa på något annat sätt och så blev utmattningen lösningen. En ny startpunkt. En ny chans. Om än otroligt arbetssam och smärtsam sådan.
Att bena ut orsakerna är en stor bit till att förstå och lägga lagom mycket ansvar på sig själv.
Jag tror jag förstår vad du menar. Värdet hos sig själv med de begränsningar man har under tillfrisknandet och ibland hela livet ut är en fråga som kommer upp i många olika skepnader. Vill man inte kännas vid eller acceptera sina begränsningar så kanske man fortsätter presterar, misslyckas, försöker igen, misslyckas osv. Eller så kan man inte tycka om sig själv med sina begränsningar. Man längtar efter att prestera och att få den intellektuella utmaningen tillbaka igen. Vara en del av forskningens framsteg och diskussionerna som pågår för att ta ett exempel från den akademiska världen. Att tillfriskna handlar så otroligt mycket om ens förmåga att gilla läget men ändå inte ge upp. Och att tycka om sig själv och sitt liv trots att man stundtals både stavar fel, glömmer, inte hänger med eller missförstår på ett sätt man aldrig gjorde innan. Det är minsann lättare sagt än gjort att gilla sig själv fast man tycker man framstår som dum.
Du förstod definitivt vad jag menade och du var långt mycket bättre på att uttrycka det.
Men ett oerhört tydligt exempel är att jag är helt slut efter att ha läst inläggen och kommenterat. På ett ganska bra sätt visserligen, men likväl slut.
Ord gör en trött! Nu vilar vi från dem! Hoppas jag snart få se dig här igen. Ta hand om dig!
Tack! Det kommer du definitivt att få göra.
Jag skulle gärna skrivit en kommentar men det är tomt på loftet.
Låter lugnt och skönt!