Några tankar om Felicia försvann

En god vän sa till mig med anledning av Felicia Feldts bok Felicia försvann:

- Jag har ingen åsikt om att hon ger ut en bok. Jag bara konstaterar att där befinner hon sig. Detta behöver hon göra.

Jag läser boken med blandade känslor. Jag blir upprörd och arg över det som berättas samtidigt som jag tycker det är obehagligt delta i att en person blir ensidigt belyst och anklagad. Faktiskt inte för Anna Wahlgrens skull, hon kan få hur mycket mediautrymme som helst, utan av rädsla för att anklagelserna ska smitta av sig på Felicia Feldt själv. Anklagelser har en tendens att studsa tillbaka på den som uttalar dem.

Bortsett från detta kan jag inte läsa en enda rad i boken utan att tänka på alkoholister som sviker och kränker så de anhöriga begraver dem innan de ens har dött. Alkoholisten och några förnekande släktingar står, under själva begravningsceremonin, och ser helt frågande ut vilket gör att den anhöriga gräver graven ännu djupare och ännu djupare för att till sist sätta upp gravstenen och börja leva sitt eget liv.

Läs även:

• Andreas Ekströms nyskrivna recension av Barnaboken och om skillnaden på erfarenhet och expertis.
• Malena Rydells intervju med Felica Feldt - Barnet som tog över berättelsen.