"Varje dag tar du av min energi och du vet det inte ens."

Det kom ett mejl för några veckor sedan. En kvinna som skiljt sig hade skrivit ett brev till sin x-man. Hon bad mig läsa för att säga om hon skulle mejla det eller inte. Jag frågade om jag fick publicera brevet tillsammans med mitt eget svar. Det gick fint så länge hon fick förbli anonym.

Jag är så trött på att städa upp efter dig. Så trött så jag inte ens ids börja brevet med ett hej. Det är, när jag är så här arg, alldeles för vänskapligt. Varje dag tar du av min energi och du vet inte ens om det. Du dricker. Dricker. Och så dricker du lite till medan jag tänker på hur jag ska kunna stötta barnen på bästa sätt. Jag tänker på det på bussen på väg till jobbet. Jag tänker på det på bussen hem från jobbet. Jag tänker på det när jag somnar. Jag tänker på när jag vaknar. Jag pratar med mina vänner om det.

När jag inte tänker på barnen så tar jag hand om dem.

Jag går på utvecklingssamtal och föräldramöten. Jag ser till att skridskor är packade och att middagen står på bordet. Jag tjatar om bordskick och ber dem ställa skorna på skohyllan. Jag svarar på lärararnas telefonsamtal om toadräkningar och papperskorgsbränder. Jag ringer BUP om märkena som de gör på sina händer med hjälp av suddgummin och cigaretter.

När jag inte tar hand om barnen så vill du att jag ska ta hand om dig.

I helgen ringde du på dörren för du hade tappat dörrnycklarna hem till dig. Du stod där och vinglade och log lite fånigt. ”Men schysta da? Du kan väl be ungarna om nyckeln hem till mig.” Be ungarna? Klockan halv tre på natten? Jag slog igen dörren på dina fingrar och vände mig om och såg barnen stå storögda bakom mig. Vi la oss alla tre i min säng. Till slut somnade de. Sedan låg jag och tittade på väckarklockans digitalsiffror till klockan ringde vid 05.45.

Ibland frågar barnen mig hur du mår. Jag säger att jag inte vet. Då berättar de hur många tomma vinflaskor det stod i skafferiet senast de var hos dig. Jag klappar dem på kinden och tänker att de borde leka och ha kul istället för att oroa sig för dig.

I mina drömmar slutar du dricka, tar emot behandling och barnen bor hos dig på halvtid. Men livet är inte som en saga, eller hur? Det är livet. Det är slitigt men i slutändan finns det en viss rättvisa. Jag gör jobbet och vinner närheten till barnen. Du smiter från din del av jobbet och förlorar barnen. Jag ler ända till jag inser att i den ekvationen ryms inte barnen.

För barnen är ditt drickande bara en stor utdragen och jävligt smärtsam förlust.

Brevet berörde mig djupt. Den där djupa längtan efter att den som dricker ska förstå vilket otroligt pris det är för de anhöriga skar rakt igenom mitt hjärta. Så här svarade jag:

Jag hör dig. Jag hör hur du sliter. Tyvärr kommer nog aldrig din x.man höra det. Så sorgligt är det. Men ju fortare du inser det och fortsätter med ditt eget liv ju bättre mår både du och barnen. Be om hjälp från personer som kan det där med alkohol. Proffs. De hjälper er hitta på både gränser och drömmar.

Har du tänkt på att ha en blogg eller skriva en bok? Du kan ju alltid skriva anonymt om du vill skydda barnen. Din berättelse är viktig för andra att ta del av för att höra att de inte är ensamma. Om du ska mejla eller inte kan jag inte svara på. Om du tror att du mår bättre efteråt så gör det. Om du tror att det generar mer bråk och nattliga påringningar så gör det inte. Var rädd om dig själv. Det är det allra viktigaste nu.

About these ads