Jimmy Kimmel på årets White House Correspondents´ dinner
Sedan snart 100 år anordnar de journalister som har som jobb att bevaka presidenten en middag där Presidenten och hens partner deltar. I år gästade komikern Jimmy Kimmel middagen och roade gästerna. En stund senare var det dags för Presidenten att hålla sitt tal. Ni ser bägge talen nedan.
Och så var det dags för ”the skinny” Presidentens tal:
Enkel övning för att inte gå igång på känslor
Alla måste vi då och då samarbeta med personer som vi av olika skäl har svårt för. Det kan vara en x-partner (om man har gemensamma barn), en chef, en lärare, en kund eller en kollega. Någon som man måste få det att fungera med och som man inte kan ta konflikter med hur som helst.
En teknik är att observera känslan som dyker upp och sedan släppa iväg känslan. För att underlätta för sig själv att släppa känslan kan man tänka något i stil med:
- Jaså, där kom den där känslan långsamt flytande förbi som ett löv nerför ån.
- Jaså, där var ett svart hål som jag inte tänker ramla ned i.
Visst blir man lite fnissig?
Litteraturtips för att bli mer egoistisk
I slutet av varje avsnitt av Babel får en tittare hjälp med lästips. I senaste avsnittet hade brevskrivaren skrivit så här (tid 38:18):
Hej Babel,
Jag är en 42-årig gymnasielärare i svenska och historia som har drabbats av utmattningssyndrom. För att jag ska kunna förbättra arbetssituationen menar min läkare att jag måste sluta bry mig om andra människor eller som han formulerade det: ”Du måste rätt och slätt bli egoist”. Självklart behöver jag hjälp av litteraturen. Vem kan hjälpa mig att bli egoist och sluta bry mig om andra?
Följande boktips fick brevskrivaren:
Till sist fick brevskrivaren ett citat av Oscar Wilde med sig på vägen:
Egenkärleken är begynnelsen på en livslång romans.
Mitt eget tips är:
Jenny – Sjukt frisk (del 4)
Inte är väl du så sjuk,
du är ju stark och ung.
Kom ihåg vad jag har sagt,
när vardagen känns tung.
Har du varit vaken
hela natten nu igen?
Om du tar en promenad,
blir det bättre lilla vän.Du säger att du mår så dåligt,
att ångesten är väldigt stor.
Men du ser ju riktigt pigg ut,
du mår nog bättre än du tror.
Du tror det är så illa,
att depressionen är så svår.
Men du inbillar dig bara,
och märker ej hur bra du mår.
Visst borde du väl klara
(du är ju nästan frisk!)
Att förvara tusen små tabletter,
utan någon självmordsrisk.
Jag ser minsann att du har duschat,
rena kläder har du med.
Och ser man på, du talade -
det var ett positivt besked.
Du orkar åka tåget hit,
du kommer varje vecka.
Du har varit hemma länge nu
det borde väl snart räcka?
Du går med ryggen rak,
jag ser på dig att du mår bra.
Om du bara börjar jobba nu,
blir allting som det ska.
Jenny – Samtal till psykakuten (del 3)
- Jag behöver hjälp.
- Jaha, vad vill du ha för hjälp då?
- Jag vet inte, jag vet bara att jag behöver hjälp.
- Har du någon samtalskontakt?
- Ja, det har jag. Men jag ska inte dit förrän om en vecka.
- Ja, då får ni prata om det då.
- Nej, jag menar att jag behöver hjälp NU.
- Men så funkar det inte förstår du lilla vän. Du måste ha tålamod.
- Jag klarar inte av att vänta så länge.
- Vad är det du inte klarar?
- Att vänta. Att leva. Jag orkar inte längre.
- Men då är det ju jättebra att du får komma dit redan på torsdag.
- Nej, jag behöver hjälp nu, idag.
- För att må så dåligt så är du väldigt företagsam som kan ringa hit.
- Det är ju för att jag vill ha hjälp!
- Du får redan mycket mer hjälp än många andra.
- Men det är ju inte NU! Jag är rädd att jag ska göra mig själv illa.
- Det är inte hela världen om du skulle skära dig, det går att sy ihop
förstår du.
- Men jag vill inte skära mig igen, jag vill ha hjälp istället!
- Försök göra nåt annat istället, du kan väl ta en promenad kanske?
- Jag klarar inte det. Jag är rädd för mig själv.
- Jag hör att du inte mår bra, men försök ta en promenad istället.
- Jag orkar inte mer.
- Jamen då säger vi så då. Hejdå med dig.
*klick*
Jenny – Jag har blivit dum i huvudet (del 2)
Jag tog studenten med 4.8 i medelbetyg, uppnådde det eftertraktade 2.0 på högskoleprovet. Jag har en IQ på 148 och har samlat ihop drygt 300 universitetspoäng och betraktas av de flesta som en intelligent och kompetent person.
Idag betyder dessa siffror absolut ingenting. Idag kan jag inte läsa en text som är längre än tio meningar utan att behöva börja om från början. Bokstäverna flyter ihop framför ögonen och hjärnan kan inte ta in informationen. Brevlådan fylls av brev med obegripliga texter och begrepp och paniken växer i takt med högen av ‘Viktiga Papper Och Blanketter’ som måste fyllas i fullständigt korrekt för att nödvändiga beslut ska kunna fattas och för att det ska trilla in några kronor på kontot.
Jag kan se en långfilm men minns dagen efter inte vad den handlat om. Jag har svårt att hålla tråden i ett längre samtal och kan överhuvudtaget inte längre ta in information enbart via hörseln. Mina vänner kan inte längre bara lyfta telefonluren utan måste berätta viktiga saker öga mot öga för att jag ska kunna greppa och vara säker på att minnas det även efteråt. Kalendern håller ordning på viktiga möten och tider men för att jag ska komma ihåg att titta i den måste jag ta hjälp av mobiltelefonens påminnelsefunktioner. En annan kalender säkerställer att katterna får mat två gånger om dagen, varken mer eller mindre. Två kryss – okej, då har de redan fått både frukost och middag idag.
Mot en stressad hjärna hjälper inga universitetspoäng i världen. Inga betyg kan påverka ett sinne grumlat av depression. Snarare ökar det stressen och känslan av att vara värdelös. De där siffrorna sticker i ögonen och påminner om något som inte längre existerar. De förstärker bara övertygelsen om att jag faktiskt har blivit dum i huvudet. På riktigt.
Jenny – Tröttheten och rädslan (del 1)
Häromdagen fick jag ett mejl med några mycket personliga texter från en läsare som heter Jenny. Texterna är starka och viktiga. De visar hur svårt det kan vara att leva med en utmattningsdepression. De visar också hur svårt det kan vara att få hjälp. Jag har delat upp texterna i fyra efter varandra följande inlägg för att öka läsbarheten.
Jag glömmer saker, är desorienterad, kan inte fokusera, får ständiga minnesluckor och är ibland totalt förvirrad. Min kropp protesterar livligt genom ständiga infektioner, febertoppar och smärta. Jag växlar mellan att ligga sömnlös natt efter natt, för att sedan sova i det närmaste dygnet runt i flera dagar. Jag är konstant trött men kan inte koppla av, jag tappar orken blixtsnabbt och hinner aldrig återhämta mig mellan varven. Små vardagsbestyr som att diska, tvätta eller handla blir till dagsprojekt som ibland känns oöverstigliga och som, när jag väl lyckas utföra dem, gör mig totalt utslagen i flera timmar efteråt. En mysig eftermiddag med vännerna betalas i form av två dagars total utmattning och sängläge.
Och mitt i allt, rädslan. Den förlamande, krypande paniken. Hur länge ska det vara så här? Kommer det någonsin att bli bättre? När ska kampen ta slut och livet börja?
Filmtips till påsken
Filmen Red State formulerar i sin enkelhet intelligent kritik mot överhet och makt som fördummar. Den har många likheter med Kill Bill i tempo och ansats och regissören Kevin Smith blandar utan att tveka Quentin Tarantino med Michael Moore.
- What do you think a cross like that costs?
- You mean in dollar or common sense?
Jag är inte (längre) en Zero Wing-analfabet
Det är underligt hur vissa saker fastnar. För många år sedan hörde jag ett radiointervju med en biolog. Journalisten och biologen var på plats i skogen och det hela inleddes med att biologen berättade allt han såg och hörde omkring sig. Vilka fåglar som sjöng, vilken mossa det var under hans kängor, vilken lava det var på stenen, hur myrstacken var byggd söder om stenen, vilka insekter som bodde under barken på trädstammen de satt på osv.
- Det finns gott om biologiska analfabeter. De ser på sin höjd en sten, ett träd och kanske en svamp. Punkt. Det är sorgligt för de missar så mycket, fortsatte biologen.
En person som aktivt använder tidigare insamlad kunskap och ofta gör jämförelser och använder citat är Jonas Thente i DN. Jag måste nästan alltid slå upp något citat eller googla på något författarnamn när jag läser hans krönikor men det är själva tjusningen. Senast idag fick jag slå upp citatet ”All your base are belong to us” och hittade till den här artikel Wiki-artikeln och det här Youttube-klippet.
Jag är inte (längre) en ZeroWing-analfabet!
leave a comment