Unga behöver goda vuxna
I dagens DN skriver Carsten Jensen om Anders Behring Breiviks faderlöshet:
Breiviks far var frånvarande, heter det i ett försök till diagnos. Men den frånvarande fadern är ingen psykologisk diagnos. Det är ett kulturellt tillstånd i ett samhälle där livsomständigheterna skiftar så snabbt att fädernas samlade livserfarenheter har ogiltigförklarats redan innan de har förts vidare.
Det är en snygg formulering men jag invänder mot delar av resonemanget.
1. Faderslöshet är ingen diagnos. Det är rätt. Det är inte heller en rak väg till dåligheter. Den typen av resonemang är stigmatiserande.
2. Livsomständigheterna skiftar snabbt. Det är rätt. Men de grundläggande behoven är de samma. De unga behöver samma sak idag som unga alltid har behövt.
3. Fädernas livserfarenheter ogiltigförklaras – Jag tror det kan kännas så för föräldrarna men det stämmer inte. Det de unga gör precis samma saker idag som unga alltid gjort. De använder bara andra verktyg.
Jag är helt övertygad om att de allomfattande erfarenheter som föräldrarnas liv har gett dem är lika giltiga för deras barn idag som för tidigare generationer. Kanske är det till och med så att föräldrarnas och andra goda vuxnas livserfarenheter är viktigare eftersom ungdomarnas kontaktnät är större och informationsflödet tickar fort. Föräldrarna kan hjälpa till att sätta informationen i ett sammanhang och ställa frågor som bidrar till en tolkning baserad på fakta. Föräldrarna kan också känslomässigt reagera på värderingar som florerar bland ungdomarna.
En förälder, föräldrars/vårdnadshavares närvaro i tanke, känsla och engagemang är det som är det viktiga.
Unga behöver goda vuxna.
Carsten Jenssen är dansk författare och politisk krönikör som 2009 fick Olof Palme priset.
3 svar
Prenumerera på kommentarer via RSS.
Jensen menar ju, vad jag förstår, att du idag inte har något gehör för att strävt säga, nej *förklara* (med argument, med exempel) att det där kanske du ska akta dig för, eller så enkelt som du tror är det inte. Det finns idag ingen offentlighet att vädja till som ger vindfång åt sådana uppmaningar att t’änka efter före, åt den sortens kritik, även om det sedan visar sig att den är fullt befogad. Det spelar ingen roll om den person man talar till inser några år senare att analysen stämde, den sortens diskussion klassas ändå bara som gubbig moralpanik, kränkning (”kom inte här och tala om för mig vad jag behöver veta, mannen!”) eller präktigt/inskränkt snusförnuft. Det kan förstås också vara morsig moraslpanik, men idag placeras män utan vidare i rollen som jobbiga stövlande förtryckare, tråkmånsar och festförstörare.
Idag regeras det offentliga samtalet, både i media och i vardagens offentligheter, t ex skolor och föreningar, av en massa figurer som ropar ”Jag vill ha ALLT Genast! Om du inte ger mig det är du en kränkande föredetting och foppatoffla!” – idoler smäller betydligt högre än argument. och det sopar åt sidan den kunskap som bygger på erfarenhet eller att man hunnit tänka efter och dra slutsatser, att man inte bara behöver tro på den som gör mest braskande reklam för det han/hon säger.
För mig är det ett intellektuellt och abstrakt resonemang. Spännande men långt från nära relationer som finns i en familj. Det är något av en paradox just nu. Aldrig har föräldrar varit med sina barn så mycket som nu. Aldrig har de varit så resonerande. Samtidigt tycks många vuxna undervärdera sin betydelse när det kommer till just ungdomstiden. Exempelvis vid svåra händelser, som att en klasskamrat tar sitt liv, så deltar föräldrarna inte i begravningen eller i själva sörjandet. De låter skolan sköta sorgecermonierna. Hur kommer det sig?
Kan det vara så att finkänsliga föräldrarna backar undan under ungdomstiden? Att de uppfattar ungdomens motsträvighet och avvisande som att deras föräldraskap inte längre behövs? Ungdomar har i alla tider sagt emot och gått sina egna vägar. Det är så ungdomen ser ut. Men någonstans har de ändå hört, sett och förstått och så småningom faller det på plats hur de vill leva sina liv och oftast är det inte så långt ifrån hur föräldrarna lever sina liv.
För mig verkar det inte abstrakt; det är väl rätt påtagligt att alla slags argument som inte direkt kan växlas in i en tydlig erfarenhet (eller känsla) som den man talar med redan _har_gjort_ eller känner igen, den sortens diskuterande argument hamnar idag i underläge. Det finns grovt sett,två riktigt säkra sätt att etablera sig i en diskussion idag, vare sig det är hemma, i en förening, i skolan eller i offentlig debatt: det ena är att säga ”jag betalar och därmed jämnt, håll käften om du inte tänker vara med och betala!”, det andra, ännu bättre, är att gasa på och hänvisa till någon slags personlig story, något man upplevt eller känt, eller säger att man upplevt: ”Jag vill få det här gjort, just så här! jag vill därför att jag KÄNNER det så skitstarkt!”
Och inför båda dessa slags punchlines framställs det idag som bleksiktigt, fegt och farbroderligt och kränkande, om du säger att det funkar inte så enkelt som du tror, eller: jag har varit med förr, jag känner igen saker i det här som du inte har sett. Den sortens resonerande argument positioneras idag som fega, plufsiga och arroganta och ofta – manliga. Nu finns det förstås tillfällen där de också är det, men det ges också massor av tillfällen där en 35-åring upptäcker helt andra saker än en 14- eller 20-åring, där den vuxne har gjort erfarenheter och är mindre ”nublind”, man vet om att det inte alltid varit som det är just nu,, man kan urskilja en del av det som rör sig bakom rubriker och skyltfönster, och man vet att vilkor kan förändras snabbt.