Knausgårds text är djupt humanistisk

Ett återkommande samtalsämne dessa dagar är Knausgårds text om ABB. Texten är psykologiskt resonerande på ett sätt som känns nytt och behovet av att ventilera sina funderingar är stort. I texten läggs ett pussel av möjliga orsaker och samband som kan läggas nu när vi har tillräcklig distans.

Nu är vi känslomässigt beredda att se ABB som en människa.

Nyhetsrapporteringen har handlat mycket om sorgen efter enskilda personer. Den är främst den anhöriges sorg, men det finns också en allmängiltig sorg över hur världen ser ut när den är som svartast. Den sorgen behöver vi alla hjälp att bearbeta. Hitintills har vi sett på ABB som ett monster. Vi har behövt den distansen för att bearbeta. Men nu behöver vi hjälp att förstå ABB som en människa för att vi alla ska bidra till att det inte händer igen.

Vi kan alla bli bättre på att relatera.

Det faktum att ABB inte vill psykologiseras, att han under inga omständigheter vill att kränkningarna han har utsatts för blir kända, gör texten än mer angelägen. ABB vill hyllas för sina handlingar men han är en icke-fungerande människa och hans handlingar en enskild förvirrad människas verk.

Knausgårds text är en hyllning till humanismen och förklarar hur många saker en människa måste klara av att bearbeta för att bli just en människa.

Många frågor återstår förstås. ABB beskrivs som lättkränkt. Till hur stor del är det ett personlighetsdrag? Och till hur stor del är det en obearbetad kränkning som hela tiden vill upp till ytan för att bearbetas? Hur kan vi ytterligare öppna det ambivalenta rummet mellan män och kvinnor? Hur tänker psykiatrikern som efter en månads observation av ABB bestämde sig för att låta honom bo kvar med mamman? Hur tänker Socialtjänsten som inte lät pappan få enskild vårdnad efter observationen? Hur tänkte rätten när de inte lät mamman återge sin historia under rättegången? För att hata måste man ha blivit hatad. Hur kommer det sig att vi inte får veta mer om hur det där hatet såg ut? Ska vi skydda föräldrarna men inte de överlevande och de anhöriga? Varför ska journalister få vet men inte vi andra?

Jag hoppas att Knausgård skriver igen.

About these ads